Jag läser historikern Klas-Göran Karlssons bok Folkmord med underrubrik Historien om ett brott mot mänskligheten (Historiska Media 2021). Turkarnas förgörande av armenierna. Judeutrotningen i Tredje riket. Rwanda. Tre fall utan vare sig rangordning eller relativisering.
Tydliga exempel på vad Karlsson benämner intentionella (
Karlsson stannar inte där. Han tar även upp Maos Kina och "det stora språnget" med efterföljande svält och massdöd. Och Stalins tvångskollektiviseringar, den omfattande svältdöd som följde i spåren. Med berått mod, om än inte avsiktligt, skedde det enligt författaren.
Däremot saknas, vad jag kan se, diktaturens Nordkorea med en återkommande plågad, svältande befolkning.
Samtidigt som jag inhämtar denna gedigna genomgång av den pensionerade historieprofessorn ser jag den verklighetsbaserade spanska tv-serien Doctor Garcias patienter (2023) på Netflix. Tio fullmatade, stundtals gastkramande avsnitt.
Serien bygger på en bok i en hyllad svit av den spanska författaren Almudena Grandes (1960-2021).
Tidsrymden när det hela utspelar sig är lång. Man hinner med både spanska inbördeskriget 1936-1939 och de efterföljande mörka åren fram till diktatorns död 1975. Med studentprotester 1968 som brutalt krossades av den fascistiska regimen.
Jag berörs starkt av och lever mig in i individuella människoöden. De modiga, politiskt aktiva som tvingades under jord, levde med pseudonym och falsk identitet. När som helst kan ett avslöjande ske, fascisterna vilar inte på hanen.
Du kan aldrig vara säker. Och vem är att lita på? Vem fiende, vem vän? Det totalitära systemet befrämjar vardaglig paranoia.
Det handlar inte "bara" om ett politiskt engagemang. Även om, ur ett existentiellt perspektiv, svunna levnadsdagar i skuggan av fascismen. Liv som kunde tett sig annorlunda. Om andra val gjorts - eller under andra omständigheter.
Många decennier av förbrukad, dyrbar livstid som aldrig går att få tillbaka.
Den skoningslöse Franco bedrev krig mot sitt eget folk efter inbördeskrigets slut. Förutom regelrätta avrättningar använde han svälten som vapen mot dem han betraktade som misshagliga. Det räckte med att man råkat bo granne med "fel" person.
På gatorna i Spanien idag noterar man kortvuxna, liksom förminskade människor. Det biologiska arvet efter undernärda släktingar som Franco hänsynslöst lät svälta.
Jag har sett dessa böjda med egna ögon i Benidorm. Reagerat och undrat. Men har, genom att läsa Nathan Shachar och andra som fördjupat sig i inbördeskriget och den svåra tiden efter, förstått vad dessa tysta kroppar berättar.
Man kan mörda ett folk på olika vägar. Svälten är en djävulsk, utdragen tortyr. Ett slags folkmord.
Stater som ägnar sig åt försåtlig förslavning av de nedre skikten av befolkningen sysslar också med tortyr. Despoter som är väl medvetna om att vad som krävs inte längre går uppfylla & att det som framhålls som Enda Vägen slutar i en "slavplantage" (där parker räfsas för allmosor & 10% äger allt).
SvaraRadera