Mors dag

"Mother you left me, but I never left you." 

John Lennon förlorade sin mor i en bilolycka. Omöjligt att bortse från denna traumatiska händelse när du lyssnar på hans gripande Mother från skivan Double Fantasy. Lp:n utkom samma år, 1980, som han blott fyrtio år gammal sköts ihjäl utanför Dakotahuset i New York. 

Med den naknaste av lennonröster kvider och skriker den övergivne och lämnade ut sin saknad. Lennon prövade den av Arthur Janov grundade primalterapin. Jag vet inte om han någonsin kommenterade det. Kanske påverkade det hans musik efter Beatles. 

Nog låter det som om det vore fallet i just Mother. Låten startar med kyrkklockors dova bångande - rings det till begravning? 

Jag känner mig, det har alltid varit så, nära Lennon. Främst i hans från alla krusiduller befriade working class hero. Klassresenärens livslånga rotlöshet. Du har lämnat din klass men bär det sociala arvet med dig. Du hör inte hemma någonstans. Och blir aldrig fri.

Min spänstige far insjuknade i leukemi under mina tonår. Blev allt tröttare, allt mer nedbruten. Mamma måste vara både far och mor för den vilsne tonåring som sökte sin identitet. Vi rykte ihop, bråkade. När det så småningom handlade om politik var vi djupt oeniga. 

Mamma lojal socialdemokrat ut i fingerspetsarna, tilldelades Hjalmar Branting-medaljen. (Den klassiska socialdemokrati hon försvor sig till är sedan länge död, som jag skrivit många gånger.) Jag flammande rödskägg med Karl Marx som husgud.

Jag kan känna ånger, dessutom ganska svår sådan. Över att jag inte taggade ned, som ungdomarna säger. Lätt att vara efterklok.

Så insjuknade även min mor. Tumören startade i ovarierna, metastaserade. Buken svällde upp. Hon blev allt sämre. Organ efter organ kollapsade. Det var ute med henne. 

En gång frågade jag medan vi en senvinterdag med takdropp drack kaffe på hennes balkong och småpratade: "Vill du att jag är med dig, när det är dags?" Fattar inte att jag vågade. Hon nickade bara. Inte långt kvar att leva.

Vid hennes dödsbädd på Gävle lasaretts kvinnoklinik - de var vänliga nog att låta henne stanna där fast hon egentligen som patient hörde till Onkologen - när hon var på väg in i koma, viskade jag till henne: "Ser du att jag är här som jag lovade, mamma?"

Under midsommarveckan med lust och fägring stor utanför sjukhusfönstret 1986 gick hon bort. Efter svår dödskamp de sista, långa timmarna medan juninatten aldrig blev av. Hon var rädd för att dö.

Mother, you left me. But I never left you.

Bild: Mamma, till höger, tillträder som ny ordförande för husmodersföreningen i Sandviken. Tar över efter prostinnan Pontén.