Aldrig underställa sig någon

Man får aldrig vara tråkig. Anette Kullenberg

Jag läste henne men skulle överdriva om jag påstod att jag nära följde Annette Kullenberg under den tid jag höll mig med Aftonsnaskan. Hennes bok Överklassen i Sverige minns jag hursomhelst att jag läste med stor förtjusning. 

Med fokus på höginkomsttagare, till skillnad från den statliga låginkomstutredningen (officiellt levnadsnivåundersökningen), och som beskt avfärdades av DN:s högavlönade Olof Lagercrantz. Avlägset släkt med Kullenberg.

Det är många år sedan AB konsulterades. Främst för att skriftställaren Jan Myrdal medverkade. Blaskan kostade femtio öre. Min dåvarande hustru och jag brukade i Upsala köpa två exemplar när han förekom. Vi läste parallellt, kommenterade och diskuterade.

Nuförtiden är tidningen oläsbar. Med diskurssättande skribenter som Anders Lindberg och Jonna Sima. Den läsvärda Åsa Linderborg sparkades snett uppåt efter ha gjort bort sig som kulturredaktör. Hon tituleras numera senior reporter. Tyvärr har hon blivit ointressant. 

Jag vet inte vem som är värst av de båda uppräknade. Jag satsar en slant på den sistnämnda, Sima. Helt utan huvud och omdöme. Kanske appellerar en ung läsekrets, vad vet jag. 

När jag tänker Kullenberg, som åttiotvå år gammal gick bort 2021 i sviterna av covid, ser jag framför mig en färgsprakande, "osvensk" kvinna med cigarett i nypan. Knallröda naglar. Jag hör en släpig röst. Man kunde misstänka att hon lade sig till med den för att retas. 

Hon hade ett tag ihop det och barn med kollegan Dieter Strand, tyskt påbrå och högst läsvärd AB-medarbetare. Men tröttnade på torrbollen som hon, den livstörstande, uppfattade honom.

Ann Hedenmos biografi Solitär (Mondial, 2023) skaffar jag för att jag är nyfiken på Kullenberg. Hon växte upp i ett strikt borgerligt hem, utrustades genom sin klassbakgrund med ett starkt självförtroende som vägledde henne genom liv och arbete. Fadern söp ner sig. 

AK begåvad och snabb i knoppen. Tidigt deklarerar hon sturskt att hon minsann skall bli journalist. När väninnorna drömmer om att bli flygvärdinnor och typiska kvinnoyrken. Inget för den frimodiga AK. In i patriarkatets värld och fajtas med näbbar och klor!

Den journalistiska karriären startar, efter litteraturstudier i Lund, på en sömnig lokalblaska i Västervik. Så småningom ett vikariat på Svenska Dagbladet. Sedan till Vecko-Journalen där hennes stora idol Bang, med "Käringen mot strömmen" som signatur, jobbar. 

Barbro Alving, republiksympatiserande korre under spanska inbördeskriget samt bevakade olympiaden i Berlin 1936, lämnade DN efter att Tingsten uttalat sig positivt om kärnvapen och förespråkat att Sverige skulle gå med i Nato. 

En orädd, flinkt skrivande journalist helt i AK:s anda. Mest betyder vänskapen för AK med den eleganta, "svala" Marianne Höök. Du kan på en och samma gång vara både en vacker, välklädd och en slagkraftig kvinna. Man måste inte osminkad klä sig i säck och aska, vara ett neutrum.

Det är vad AK inspireras av genom kontakten med alteregot (?) Höök som hon sedermera inkännande (kanske rentav en projicerande spegelbild?) porträtterar.* 

Långa samtal förs dem emellan medan cigarettröken slingrar sig upp mot taket. Men inte om barn, bakning och matlagning. 

Väl på Aftonbladet är hon en av de ledande när de kvinnliga medarbetarna gör uppror mot könsdiskriminerande arbetsförhållanden och spritindränkt sexism. Tillsammans skrivs Dokumentet som varenda chef och medarbetare på AB förses med ett ex av.

Efter Vecko-Journalen knyts hon till tidningen Vi trots de anställdas protester.  Konsumentägda Vi anses vara väsensskild från den överklassfina VJ. Kullenberg hör inte hemma där, menar kollegerna, trots hennes socialdemokratiska sympatier.

Kullenberg förmådde att anlägga ett helt eget perspektiv på sina ämnen. Influerad av amerikanska new journalism, i synnerhet Tom Wolfe. Hennes stil är säregen. Subjektiv, ironiskt skruvad och litterär. Ingen annan i svensk press kommer i närheten. 

I dagens mediebrus är det Nina Lekander med sin personliga stil jag fastnar för. Den kuriösa blandningen av kvalitativ svenska och slangliknande modeord i samma text. Kul att läsa. Aldrig tråkigt, dödssynden enligt AK.

AK spelade gärna korkad brud för att lura av perukstockar till makthavare sanningar. Jag tror att Maj Wechselmann i kort kjol tog efter denna "kobrametod" - som den kallades - när hon intervjuade pompösa SAAB-direktörer. Vaggade  in dem i säkerhet, de blev ett lätt byte.

Man kan konstatera, med dagens språkbruk, att Kullenberg var bra på personal branding. Kanske blev hon, karismatisk och sarkastiskt narcissistisk, ett offer för sin egen image. Hela tiden måste den vårdas, bevisas. Det kostar och sliter. 

Intellektuellt överlägsen - alltmer ensam. Hedenmos biografi börjar med en blöt fest hemma hos Kullenberg i Vaxholm där hon dömer ut alla närvarande, SVT-anställda, som medelmåttor och inte värdiga att umgås med henne. Festen spårar ur. Inte första eller sista gången. 

På något sätt känns hennes öde välbekant. Samtidigt tragiskt och sympatiskt. Om jag må säga så. En journalist så rakt igenom i avsaknad av allt vad opportunism och politisk korrekthet heter. Vild och galen. Rättfram. Saknad.

Den beskedliga Hedenmo är svårare att identifiera sig med. Inte skriver hon på långa vägar lika rappt som Kullenberg. Och inte skulle den försiktiga SVT-journalisten ha vågat det som AK gjorde: skriva om prinsessan Maddes hinkande på stockholmskrogar. 

Chefredaktören, tidigare dammsugarförsäljaren Anders Gerdin, tog sig friheten att låta klottra och censurera i hennes frispråkiga kolumn om partysessan. Drog gifttänderna ur den. Det leder till en hätsk konflikt och skilsmässa mellan AK och AB. Efter tjugofem år. 

Sporadiskt frilansar den i Arboga (!) bosatta Kullenberg sedan i Expressen. Innan hon emigrerar (av ekonomiska skäl), lämnar landet för Cascais i Portugal. Där hon rullstolsbunden, händer att den välter och hon tar sig inte upp för egen maskin, slutar sina dagar. 

I sällskap av en bulgarisk hemhjälp som knappt talar vare sig engelska eller portugisiska.

*Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet : en biografi om Marianne Höök (2008).