En armé som har mitt stöd

Dessa de mycket fattiga dem gör mig ont att se / De får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén och aldrig ett ord i Clarté. Nils Ferlin

I Sandviken sa vi inte Frälsningsarmén, det räckte med "Armén". Rena högtidsstunderna när jag slog följe med mormor Elin och mamma Greta till Arméns tempel uppe på stan. Härlig musik och församlingssång! Även den lille, nåja, parveln klämde tonsäkert i för fulla muggar. 

Och änglarna sjöng jublande med i kör högt i skyn ovan den lilla staden i skuggan av det själsdödande Verket. Det ger jag mig attan på. Den klämmiga musiken är oemotståndlig. Det visste Joe Hill och snodde den, men bytte text. 

Alla elever skulle till kommunala musikskolan, fattas bara annat. Händerna på bänken. Fröken Larsson företog med hes, yrkesskadad stämma en snabb okulärbesiktning: "För dig blir det fiol." Mina långa fingrar boven. Fiolstudierna inleddes med mandolin. Fråga mig inte varför.

Mamma fixade gratis en sådan med hjälp av en bekant i Armén. Så jag kom inte undan.

Jag smög mig, mandolinen i sitt fodral dold under jackan så mycket det gick, till lektionerna. (Strök utmed skumma bakgator på samma vis som när jag var utklädd till kines på Barnens dag. Gulmålad i ansiktet, tunna svarta tuschstreck till mustasch.) Mandolin, spela mandolin!? 

Ingen aning om vart instrumentet tog vägen. Jag minns att jag försökte träffa min storasyster med det, kastade förnärmad och arg mandolinen efter henne. Hon retades när jag satt och flitigt övade med hjälp av plektrum på tremolon. Det hade väl bara gått någon timme eller så.

Och jag minns en uppspelning i den sköna maj vid vårterminens slut för publik med uppklädda föräldrar på första bänk. Vi missbedömde musiklärarens, fröken Hård, diskreta tecken (kliade sig på kranen) och drog igång alldeles för tidigt. 

Vad skulle hon göra? Med sisådär trettio mandolinister i full fart. Hur stoppar man en buffellhjord? Lika lätt.

Jag ger inte ett öre till Rädda Barnen eller Röda Korset. Inte efter att ha fattat hur högavlönade toppfunktionärerna är, "hjälparna" lever på katastrofer och olyckor. Den där folkpartisten Westerberg har varit en av dem. Menade i en intervju att han gott kunde ha bättre betalt. 

Till Armén skickar jag pengar månadsvis, gjort så i många är. Varje månad ett cirkulär från dem. Det senaste kom häromdagen och bar rubriken "När hjärtat går sönder". Det bads som vanligt vädjande om bidrag. (Rimsmeden Ferlin hade fel, nog bryr sig Armén om de fattiga!)

Barn som behöver nya kläder, skor. Men familjerna saknar pengar. Barnen käkar allt vad de orkar på fredagarna i skolan för att palla helgen. Kommer hungriga till skolan på måndagarna. Föräldrarna är oroliga. Det är förnedrande, fattigdomens förbannelse.

Detta är SVERIGE, gott folk. Inte ett u-land i Afrika. Pysen från Strängnäs känner förstås till det. Men vad gör han? Såvitt jag vet inte särskilt mycket. Kanske har han fullt upp med att fjäska för den oresonlige figuren i Istanbul.

Strängnäsgrabbens finansminister, stolpskottet Fjantesson, skyller allt på den "ekonomiska krisen". Men pengar till krigsmakten, det har de. 

Där snålas det ta mig fan inte. Puffror och kanoner. Sverige tillhörde de länder i Europa som satsade mest på krigsmakten 2022. (Källa: SIPRI) 

Men vad med mat på bordet för hungriga barn som växer? Jag skäms.