Kvinnlig psykolog i morgon-TV i kanal 4 med sina irriterande reklamavbrott, rena tortyren. Pratar om att man måste ta hand om relationerna under småbarnsåren. Det är den teknokratiskt klingande rubriken.
Eftersom jag som vanligt inte har ljudet på så hör jag inte vad hon säger. Och kan inte läsa på läpparna. Men noterar att hon ler. Likt en mätt och belåten bebis.
Plötsligt kommer jag, mer eller mindre osökt, att tänka på den foucaultinspirerade Ronald Laing. Skotten som rubricerades "antipsykiater" i sällskap med vildbasen David Cooper (skrev Död åt familjen) och andra tankeomstörtare.
I Sverige bjöd de traditionellt skolade, biokemiskt indoktrinerade psykiatrikerna hårt motstånd mot Laings idéer om hur man borde arbeta terapeutiskt. Nå, det fanns enstaka undantag. Den beskedlige Johan Cullberg, brorsa med konstnären Erland, en av dem.
Laing var framgångsrik, om det företagsekonomiska uttrycket tillåts, när han mötte människor som hade diagnostiserats "schizofrena". Det finns verkligen skäl att tala om ett mellanmänskligt möte.
Han lyssnade till de diagnostiserade, utan att reducera dem till objekt som skulle "behandlas".
Och menade att lyssnar man bara tillräckligt, krävs tålamod och tid, förstår man hur de diagnostiserade skapar sin verklighetsbild.
Den är rationell i individens egna ögon, subjektivt rationell. Det krävs inga dämpande mediciner. Inga dehumaniserande diagnoser. Se den andra! Det som den vise Martin Buber uppmanade till.
Denna morgon minns jag speciellt Laings för mig omvälvande bok (The Voice of Experience) om prenatala upplevelsers betydelse, alltså före de småbarnsår som psykologen talar om. När vi befinner oss i symbiosen med modern, omslutna av fostervatten.
Det oceanografiska tillståndet, som psykoanalytiker säger. Gränslöst och paradisliknande, modern och jag är ett. Sedan kastas vi ut i världen och vi skriker protesterande. Undra på det. Från varma rum till kalla har jag för mig Lars Gustafsson döpte (!) en diktsamling till.
Där, i det prenatala, formas vi. När vi ännu inte besitter ord och språk, inte hamnat i det symboliska stadiet som Jacques Lacan sa. Kanske därför vi har så svårt att tolka många av våra reaktioner och handlingar i vuxenålder. Vi beter oss som vore vi främlingar för oss själva.
Vi bär med oss reaktioner och intryck från det prenatala - den ordlösa inledningen till våra liv. Och vi kommer inte åt den med våra senare anlända ord.
Så övergår det i rutan från psykologi till matlagning. Putter, putter. Man kunde bli schizofren för mindre. Dessa tvära kast.
Bild: Pixers.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar