Vi borde förstås ha två liv!

Jag sitter med medhavd leverpastejmörgås (det järnrika pålägget valt för att försöka höja ett alltför lågt Hb-värde som genererar trötthet och orkeslöshet) i universitetsbiblioteket Carolina Redivivas matsal (bilden). 

Betraktar förstulet kandidaterna, förlåt studenterna, med matlådor av plast. Matsalens enkla, avskalade interiör påminner om en sådan i en gymnasieskola eller på ett högstadium. Åtminstone som jag föreställer mig det. 

Förr kunde man ta paus från kunskapsinhämtandet på Carolina. Pustande av mödan - för mycket lärdom kan knäcka den friskaste som bekant - glida in i traditionstyngda rum bakom tjocka gardiner och inmundiga sin matsäck. Eller köpa någonting att äta. Det var tider, det. 

Förlåt en nostalgisk kommentar från en åldrad uppsaliensare.

Apropå känslan att det inte liknar en matsal tillhörande en hög utbildningsnivå: de är så förskräckligt unga de som ligger vid universitetet idag. (I och för sig har man alltid sagt om staden vid Fyrisån: "den eviga ungdomens stad".)

Jag försöker i smyg överhöra vad de pratar om över nudlar och liknande, föga läcker billigmat. Studielånet medger inget lyxkrubb. 

Nej, inte sant att jag spetsar öronen. Jag är rädd att jag, gammal stöt med röd barlast, bara skulle bli förnärmad eller desillusionerad av samtalsämnena. Men kan förstås inte veta.   

Underskattar jag ungdomarna? (Jag läste förresten att 22 procent av förstagångsväljarna röstade SD 2022.)

Det är som i mensan på Freie Universität i Berlin. Där jag håller till i ett hörn. Studenterna så förskräckligt unga. Och förvisso högljudda, skrattar och nojsar. 

"Dom verkar ha så förbannat roligt", vill jag minnas att Valfrid Lindeman avundsjukt utbrast, Undrar om han inte lade till "de långhåriga gloparna". Men de på Carolina prydligheten själv. 

Gossarna rena svärmorsdrömmen. Flickorna snofsiga. Oavsett kön studerar de juridik med inriktning mot beskattningsrätt, mitt tips. Jag noterar nämligen många lagböcker.

Strax utanför FU:s mensa löper gatan som fått sitt namn efter legendariske studentupprorsledaren Rudi Dutschke. På 60-talet mest kända rösten. 

Sköts i huvudet av förvirrad högerextremist som svalt den reaktionära Springerpressens antikommunistpropaganda med hull och hår.

Vet de unga vem Rudi var? Jag har frestats försiktigt fråga, men avstått. Nå, strunt samma. 

Så orättvist. De unga jag delar Carro med har sitt liv framför sig. Jag mitt bakom mig. Så orättvist att vi är födda olika år, studenterna mycket senare än jag. De kunde vara mina barnbarn. Jag är kanske barnslig när jag tänker så, jag vet. Men ändå. 

Stig, som med frisläppt själ vilar i Indalsälvens mjuka vågor och den svärfar jag tyckte klart bäst om av de tre jag haft, brukade säga att en människa borde ha två liv. Det första att begå de oundvikliga misstagen under.

Ett andra för att ta med erfarenheterna från det första. Så det andra kan bli bättre. Inte lika oreflekterat. Jag kan bara instämma. 

Avbryter funderingarna när de börjar att förmörka sinnet. Återvänder till den brunmurriga läsesalen med sina obekväma, knarrande trästolar. Och där jag älskar att sitta jämte framtidsbärarna försedda med energidryck, trådlösa hörlurar och MacBook Air. 

Stora fönster ut mot Engelska parken, idag i regngrått dis. Den som Upsalas rockande son Owe Thörnqvist förevigade i en svängig dänga.

Foto: Anneli von Cotzhausen Modin / Ergoarkivet