Det finns inga "vilda" strejker!

Häromdagen upplystes jag av en medpassagerare om att Mälartåg, som jag frekventerar när jag skall besöka min gamla hemstad Uppsala för att sitta på Carolina Rediviva, ägs av kineser. Jag studsade till. Kan det verkligen stämma? 

Privatiserad och utsåld är kollektivtrafiken. Och som ingående i denna tillkännager operatören MTR att tågvärdarna - det heter inte "konduktörer" eller "tågmästare" längre - skall tas bort från pendeltågen i Stockholm och ersättas av kameror. 

Det möts genast av starka protester från lokförarna som naturligtvis vet värdarnas betydelse för säkerheten ombord. Kameror kan inte ersätta deras närvaro.

Men de vinner inget som helst gehör. Dövörat vänds mot invändningarna. Som att dunka huvudet i en vägg. När inget annat återstår, beslutar förarna sig för att gå ut i en så kallad "vild" strejk.

Arbetsgivaren, liksom "upphandlaren" om jag förstått saken rätt, är mäkta upprörd. Hotar med AD. Och skadestånd. Facket kan inte mycket säga, om det skulle få för sig det. Under kollektivavtalsperiod råder "fredsplikt". 

Facket därför skyldigt uppmana de strejkande att omedelbart avbryta sin aktion och gå tillbaka till arbetet. Arbetsgivarens förlängda arm. 

Som tidigare fackligt aktiv inom SACO känner jag väl igen mig i Sekos situation. Facket inlåst i en arbetsrättslig lagstiftning som inte gynnar medlemmarna. Jag minns för min del sömnlösa nätter när det kändes som om jag svikit och förrått medlemmar. 

Medverkat till uppsägningar och därefter arbetslöshet. Genom att förhandla och tvingas acceptera resultat, även om vi reserverade oss till protokollet, som inte låg i medlemmarnas intresse. 

Vid ett tillfälle hotades vi fackliga representanter av personalchefen med att vi skulle åläggas tystnadsplikt, en sådan finns inskriven i lagen. Att inte "respektera" denna kostar böter.

1969 utbröt en omfattande "vild" strejk i malmfälten vid det statsägda LKAB. LO, och moderpartiet SAP, togs på sängen. När gruvarbetarna vägrade ge sig, startades ihärdiga försök från LO-ledningens sida att få slut på strejken med mer eller mindre fula medel. 

Det finns dokumenterat. Se filmen Kamrater, motståndaren är välorganiserad. Genom att vi var några från Uppsala som lärde känna personer i strejkledningen, fick vi tillgång till avslöjande dokument om LO:s försåtliga agerande bakom kulisserna.

Samhällsatmosfären var radikal. Gruvstrejken följdes av flera strejker bortom fackets kontroll. Vad göra? Ur det perspektivet måste de arbetsrättsliga lagarnas tillkomst på 70-talet ses. Lagar som MBL och LAS. 

Det är att överdriva tänka korporativism med en statligt styrd facklig verksamhet, ett inkorporerat fack. Men tanken inte långt borta.

Facket tvingas med lagens hjälp till förhandlingsbordet. Efter avslutad förhandling ta ansvar för utfallet, hur illa det än blev. När protokollet är undertecknat, är det "kört". 

LAS har visat sig tandlös och möjlig att enkelt runda. Den har dessutom ytterligare urholkats. MBL kom att snart kallas "Tutan". Informationsplikt råder. Efter avgiven information har arbetsgivaren fria händer. Efter att pliktskyldigt ha "tutat".

Jag skrev om detta i min avhandling som ventilerades på Uppsala universitet december 1979. Drev tesen att facket blivit alltmer "medlemsoberoende". Lagarna förstärker denna tendens. En tillspetsad tes. Men byggd på verkligheten, intervjuer med lokala fackrepresentanter. 

Avhandlingen uppmärksammades medialt. Fackförbundsledningarna gick rasande i taket. Även högsta LO-hönset Gunnar Nilsson. 

Vad skall lokförarna göra när förhandling är avslutad, ingen har lyssnat till välunderbyggda argument? Och facket sitter bakbundet i den arbetsrättsliga buren. Vad återstår?

I min tradeunionistiska värld finns inga "vilda" strejker, bara mer eller mindre motiverade strejker. Denna är mycket motiverad. 

Klart jag stödjer de strejkande lokförarna! Fattas bara.