Det är bara så. Jag avskyr ordet ”pensionär”. Framkallar associationer jag klarar mig utan. På näthinnan bilden av urgamla, tyckte den dåvarande tonåringen, människor i min uppväxtstad Sandviken. Stapplande, kroppsligt nedbrutna. Hörapparater och andra hjälpmedel. Min morfar gick med käpp.
Farbröder på randen till graven efter att ha givit hela sitt liv åt Verket. Pliktskyldigt avtackade av arbetsköparen. Saknandes den sociala gemenskapen med gubbarna på skiftet. Tugget och gnabbet.
Sinnet oroande tänka: vad kunde de i stället ha gjort av sitt enda och korta liv? Samma fråga kan och bör riktas till mig själv. I insikt om hur fort livet går. Dagarna bara rusar. Plötsligt fyller man sextioåtta. Hur i hela friden gick det till?
I går fyllde Skriftställaren just detta, sextioåtta. Bara att konstatera. Siffrorna ser inte trevliga ut att kika på. (Även om jag politiskt sett är och förblir en sextioåtta, men det är något annat.) Min far gick bort samma år han uppnått denna ålder. Lever jag lite till, har jag överlevt honom.
Till saken hör att han var sjuk i leukemi flera år före bortgången. Kroppens organ sviktade ett efter ett. Han hade det svårt. Han som varit så rask och pigg. Friluftsmänniska, älskade vara ute i naturen.
Jag slår ifrån mig när medmänniskor undrar, om än i all vänlighet: - Hur är det att vara pensionär? Fräser till: - Jag hatar ordet! Jag är långledig. För så heter det i Danmark. Och danskarna vet hur man hygger sig. Lever det goda livet. Och det gör man när man är ledig.
I går en dagstur med Eckerölinjen fram och tillbaka till Åland. Utan att kliva i land. Åland ingen höjdare, kan med fördel väljas bort. Viltbuffé med allehanda rätter som fick det att vattnas i munnen vid blotta åsynen. Addera ett dessertbord för läckergommar som kunde fått sötsaksexperten Mette Blomsterberg - hon med ”Det søde liv” i dansk teve - att kasta in handduken.
Tillsammans med andra långlediga på ett vågigt Ålands hav under blå skyar. Resan företogs ju på blanka vardagen när löneslavarna inte har möjlighet att åka. Likaså undgår man brölande små vilddjur, otyglat farandes omkring på båten. Men en tur som ändock kräver sin man.
En tur med kryssningsproffs som inte är att leka med! Jag lovar. De har varit med förr, silverryggarna. Vassa armbågar i racet fram till matbordet. I förekommande fall ett utfall med krycka. Eller en verbal åthutning om man bryter mot oskrivna regler för hur göra. Skriftställaren kände sig som en gröngöling, kryssningsrookie.
Betedde sig tafatt, genomskådades. Inte ens en sådan där liten trilla att frakta ölkartonger på!
Tryggt om arla morgonen kliva på bussen i Gävle ned till Alberts Engströms Grisslehamn. Spänna fast säkerhetsbältet och låta sig transporteras, smutta på en medhavd macchiato, glida ut i småfunderingar, blicka ut mot tät skog utefter vägen ned genom Norduppland.
Sociologen Lorentz Lyttkens, leninisten som gjorde avbön i likhet med många andra trista generationskamrater, avhandlade en gång skillnaden mellan tågluffare kontra charterresenärer. Metaforiskt uttryckt.
Idealtyper, enligt en annan och vida mer känd sociolog, Max Weber. Begreppsliga verktyg att upptäckta och ordna verkligheten med.
De förra, oförskämt unga varelserna med ryggsäckar och sandaliserade fötter, vill uppleva världen helt på egen hand. Ta dagen som den kommer. Bekymmerslösa sällar. De senare, fyrtiotalisterna, köper trygghetspaket, vill bli curlade och ompysslade. Allt planerat och ordnat. Man kan lugnt bara åka med.
Som på den bekväma bussen ned till Grisslehamn. Där man - mycket viktigt! - sitter på samma plats på ut- och återfärd. Det vet förstås kryssningsproffsen. Byter man plats - grymtningar och stön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar