Självmordet är alltid onödigt

Jag läser under stigande förtvivlan om en trettonårig flicka som tvångsomhändertagen och inlåst på en institution tog sitt liv. Lämnad åt sig själv. Övergiven. Efter att ha etiketterats som ”utåtagerande”. Jag tolkar det, i min utifrånposition, som att personalen inte lyckades upprätta en relation, själva kanske de skulle säga att de inte lyckades få bukt med den bångstyriga. 

Som om de haft att göra med ett farligt vilddjur och inte en mänsklig varelse. Därför inlåsning och isolering. Vilket ledde till självmord. Så onödigt. Ett misslyckande. En tragedi. 

Den engelske psykoterapeuten Donald W Winnicott återkommer jag ofta till, i olika sammanhang. Hans lekteori, hans objektrelationsteori, som är den korrekta benämningen, använde jag mig av i min organisationsteoretiska bok ”Själens revolt” (1988). Framförallt i ett kapitel betitlat ”Vattnet har aldrig stelnat i havet”. 

I kapitlet återfinns en dikt, klipper ur den följande rader:

Barnet leker

Inga galler har någonsin sytts

och vattnet har aldrig

stelnat i havet

Barnet leker

Det som händer nu 

har aldrig hänt förr

Barnet leker

I varje rörelse

målas det genuina konstverket

Den trettonåring som inne på en institution tog sitt enda liv var också hon en gång ett litet barn, egentligen fortfarande ett barn, som vi alla. En terapi med fokusering på den frigörande leken hade kanske, jag skulle vilja uttrycka det starkare än med det villkorande och försiktiga ordet ”kanske”, kunnat kanalisera det ”utåtagerande” beteendet. 

Göra det begripligt, det hade gått att förstå varför flickan agerade som hon gjorde, om än aggressivt och svårkontrollerat, varför hon behövde göra det. (Vi har ju alltid skäl till varför vi agerar som vi gör, om än djupt subjektiva och inte sällan svårrekonstruerade sådana.) 

Men sådana humanistiska terapier, som den Winnicott var en företrädare för, erbjuds inte inne på institutionerna. Inte utanför heller - i det omänskliga ishus som samhället blivit. 

Det finns ett annat, förvisso sympatiskt, begrepp jag också vill häfta vid Winnicott: holding. Att hålla någon, vi behöver alla hållas av någon, terapeut eller medmänniska, när vi lider eller har det svårt. Jag vill minnas empiriska studier, kan dessvärre i skrivande stund inte finna referens eller källa, som visar att även psykotiska patienter terapeutiskt kan hållas. Med lugnande resultat.

Man måste inte till varje pris, som annars brukligt är, sätta in förgörande, tung psykofarmaka. Bara för att eliminera symtom. Det går att upprätta en förtroendefull relation, en meningsfull kommunikation. I syfte att skapa förståelse och tillit. Värme och närhet. Jag ser dig och du ser mig, vi relaterar oss till varandra, det är det som är kuren. Men det kräver sin tid. 

Låt det då för guds skull ta tid! Vill jag spontant utropa.

Det gör mig gråtfärdig att tänka att det finns alternativ till att förstöra eller överge lidande och olyckliga människor, vuxna såväl som tonåringar, såväl inne på som utanför institutionerna. Självmordet är alltid onödigt. Vår skuld är därför stor.

Bild: Skulptur av Rodin