Jag föddes in i brukssamhällets på mig väntande tankefigurer. Eller tankeburar om man så vill. Inte lätta att bryta ned eller öppna.
I det samhälle i skuggan av Verket där jag för decennier sedan växte upp arbetade man och skötte sig. Man sjukskrev sig inte. Om inte oantastliga skäl kunde anföras.
Man låg inte samhället till last. Fanns inget skamligare än att gå till socialbyrån. Leva på det allmänna.
Man betalade sina inköp kontant. Aldrig ta något på avbetalning. Inte sätta sig i skuld. Mina föräldrar gnetade på 50-talet ihop till en sprillans ny Volvo PV. Svart med delad framruta. Hur de bar sig åt med inte särdeles höga inkomster, mamma från och till hemmafru när hon inte stod i Konsum, överstiger mitt klena förstånd. Men de var sparsamma. Båda från fattiga uppväxter.
Familjen som institution var viktig. Utgjorde arbetslinjen en av samhällets grundpelare, var familjelinjen en annan. Man förlovade sig, sedan giftermål. Inga förhållanden på sidan om. Inte som Boströms pyschorna som mamma varnande pekade på. Ogifta. Sprang med karlar. Rökte och hade sig.
Den tredje linjen i samhällets aldrig nedtecknade partitur var skötsamhetslinjen. Man festade inte. Var rejäl och ordentlig. After Work fanns inte. Eller gå på Systembolaget mitt i veckan. Ingen sprit på vardagar. De var bara de slarviga som festade som drack då. Alla visste vilka de var. Vissa skickades återkommande till Torken. Efter varningar från Nykterhetsnämnden.
En grogg på Standard Selection på helgen för pappas del. Pilsner till middagen. Sedan var det bra. Inte bli pirum och oregerlig. Hände det någon enstaka gång, var inte mamma nådig. Pappa skämdes som en hund.
Äpplen pallades när höstkvällarna dolde våra förehavanden. Det gneds med harts mot fönstren. Busringdes. - Är det Lööf på Bågspännarvägen? - Ja. - Ut och sopa, då! Luren blixtsnabbt på.
Inte mycket mer än så. Oskyldigt. När ett hakkors målades på ungdomsgårdens vägg rabalder. Stort uppslagen förstasidesnyhet i Arbetarbladet.
Sexuella trakasserier, skulle man säga i dag. Vi försökte ta flickorna på brösten. Händerna slogs bort, vi fick oss en skopa ovett. Fnittrades lite förnärmat, kanske förtjust. Ingen rapport till några föräldrar. Inget #metoo.
En kall julafton, medan snön ymnigt faller och stan luktar spetsad glögg, står mormor på Jerntorget med en kasserad julgran medan klockan går. Försäljaren dragit sin kos. Men det vet inte mormor. Ta med sig granen utan att betala fullkomligt uteslutet.
Ett homogent och slutet samhälle. Inga parallellsamhällen eller no go-zoner. Inga kriminella gäng. Ingen rädsla vistas utomhus efter mörkrets inbrott. Aldrig låsa cykeln.
En grannflicka åkte till Stockholm för att jobba som barnflicka. Kom hem med pojkvän. Neger, som alla sa. Vi grabbar höll på att springa benen av oss. Vi hade aldrig sett en neger i verkliga livet. Blev besvikna när han bar vitskjorta och slips. Talade vårdad engelska.
Uppträdde helt annorlunda än vad vi, baserat på Tarzanfilmer och annat källmaterial, fantiserat om han skulle göra. Kändes fel. Rena antiklimaxen.
Grannflickan blev gravid med den svarte pojkvännen som lämnade henne. Hon ogift och ensamstående. Omöjligt. Begick självmord med det nyfödda barnet i famn. Klev upp på spåret nedanför vattentornet. När djungeltelegrafen meddelat detta, kastade vi oss på cyklarna och skyndade oss allt vi kunde till olycksplatsen. Inbillade oss vi fann kroppsdelar. Bara inbillning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar