En ledig dag. Inga tider att passa. Inga studenter som väntar. Inga inbokade möten. En dag att disponera på den välsignade frivillighetens grund. Freedom´s just another word for nothing left to lose, sjunger Janis Joplin. Dagen tillhör mig - om jag vill och tar hand om den.
Martin Heidegger, filosofen från Freiburg, som man enligt de rättänkande inte kan läsa på grund av hans samröre med nazisterna. Man, ett ord som Heidegger för övrigt avskydde eftersom det signalerar inordning och utslätning, behöver inte ens läsa honom. Man vet ändå vad där står. En antiintellektuell hållning.
Hans inte lättillgängliga Sein und Zeit (Varat och tiden) har jag läst flera gånger genom åren. Det har hänt att jag känt motstånd och lagt bort. Jag har inte kommit in i texten.
Det slår mig att en text berör och griper tag på olika sätt, beroende på när man läser den och var man befinner sig i sin livssituation. När jag för något år sedan läste Heidegger på nytt, höll jag nog undermedvetet på att ställa in mig på att stämpla ut från vad jag kallade Den statliga disciplineringsanstalten. Efter nästan ett halvt sekel inom universitets- och högskolevärlden.
Plötsligt sögs jag in i texten, Heidegger talade direkt till mig och krävde att jag lyssnade, jag bars med, njöt av ord och formuleringar, det kändes som om jag växte och uppfylldes.
Plötsligt minns jag hur min forna kollega Mats Hyvönen, vi samarbetade på hårresande stimulerande, tyckte åtminstone vi kursansvariga själva (!), kurser i projektledning, träffsäkert brukade härma Heideggers pipiga röst. Jag vred mig av skratt. Det var som om den gälla rösten skar sig mot det seriösa budskapet.
Omsorgen, talade Heidegger om. Omsorgen om livet. Det faktum att vi faktiskt är här, i livet.
Så denna fredag i slutet på oktober. Det är ju inte ”bara” en ledig dag. Inte en dag vilken som helst. En i raden. Det är en livsdag i sin egen rätt. Att vårda, visa omsorg.
Det är så svårt att tala om det allra viktigaste, utan att hamna i plattityder. Låta som en av dessa livsstilscoacher, eller vad de kallar sig, som skär guld med täljkniv genom att i offentligheten predika det självklara, det som alla redan vet.
Kanske borde vi ge dem sparken och börja praktisera det självklara, det som vi alla redan vet. Sök det banala, för det gömmer sanningen, som en vis man sa.
Heideggers livsfilosofi är förankrad i vardagen, den hör inte hemma i något elfenbenstorn. Ingen torr akademisk begreppsexercis, även om han älskade att skapa nya ord, han var terminologiskt kreativ och innovativ.
I vardagen, inte någon annanstans. Och jag som alltid haft så förtvivlat svårt att leva det jag uppfattade som det grå, diskbänksrealistiska vardagslivet. Festen och ruset har anropat mig. Flykten och undkommandet. Den omtöcknade, kortvariga befrielsen.
Nu bor jag i vardagen, jag lever där och ingen annanstans. Konsten består i att göra det, bejaka och berika vardagen. Livskonsten skulle min framlidne vän Gert Nilson ha sagt. I Joseph Beuys fotspår.
Du behöver inte dö redan i livet! Då inte syftandes på den fysiska döden.
Varje morgon tackar jag en högre makt för att jag får en ny dag, en livsdag. Att vårda och känna omsorg för. Det existentiella kikarsiktet riktas mot inte låta mig förmörkas och ängslas som jag har alltför lätt för. Mörkret och ängslan händer ju inte bara. Jag tillåter det.
Jag tar ansvar för mitt liv. Ett projekt som påbörjas varje morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar