Läser en intervju med den vassa ledarskribenten, av mörka krafter hatade Lilian Sjölund. Hennes klassresa nämns i förbifarten. Känner igen mig. Jag har själv gjort en sådan. Uppvuxen i en familj utan akademiska traditioner, båda föräldrarna med ofrivilligt avbruten skolgång. De måste bidra till försörjningen. Hjälpte inte med läshuvud i båda fallen.
Upsala och universitetet blev det för min del, hade inte ens fyllt nitton, knappt torr bakom öronen. Mer eller mindre ovilligt knuffad dit av människor i min omgivning som bättre än den vankelmodige förstod vad som var bäst för honom. Jag vågar inte ens fundera på vad det annars blivit av mig.
Universitetet, en främmande och skrämmande värld. Konstiga uttryck, rena kinesiskan. Vågade inte fråga någon vad de betydde. ”Seminarium.” ”Akademisk kvart”, ibland stod det bara ”dk”, vilket betydde dubbelkvart.
Jag, alltid ute i god tid, vankade nervöst av och an i det gamla vördnadsbjudande universitetshuset efter att det angivits ”18 dk” på schemat.
På plats med anteckningsblock och kulspetspennor i en av farsan ärvd portfölj redan 17:30. Det ekade ödesdigert i lärdomens palats. Allt svettigare blev jag, tyckte förbipasserande människor tittade på mig med vad jag uppfattade som överlägsen blick, identifierade katten bland hermelinerna.
Kände mig dum. Minst sagt. Mindes vad jag hört om de italienska partisanerna under andra världskriget. De brukade varna varandra: - Dum går först. Men det menades att i strid gällde att hålla nere skallen för att inte träffas av en kula.
Mer än en gång umgicks jag med planer på att ge blanka sjutton i alltihop och sätta mig på tåget norrut. Till det trygga och välbekanta. I skuggan av Verket. Morsans omsorg och utsökta kåldolmar. Slippa illasmakande kalops på burk. Krypande vantrivsel. Fly kulturchock.
Det blev, om sanningen skall fram, en och annan burköl om aftnarna i det lilla rummet i studentbaracken på Villavägen.
Tunghäfta första tiden. De andra studenterna så förbaskat pålästa och argumentationssäkra. Frimodiga och offensiva. Ivriga och entusiastiska. Kände mig liten och oförmögen. Vågade inte yttra mig, fann inte de passande orden. Rädd för att avslöja mig.
Devisen lyste i eldskrift framför mig, om att tänka rätt är bättre än att tänka fritt. Kunde drömma mardrömmar om den.
Jag hade ju aldrig fått lära mig att tänka. Uppfostrad med det järnhårda brukssamhällets kategoriska sanningar som inte fick ifrågasättas. Det hette om man frågade varför: Det bara är så. Punkt slut. Disciplineringsanstalten, det tillplattande Sandvikens Högre Allmänna Läroverk med sina Caligulas i lärarkåren, gjorde inte saken bättre.
Men så bestämde jag mig för, minns inte exakt när eller hur det gick till, att nu skulle jag ta mig f-n läsa på! Slut på undergivenhet och ligga lågt. Började storläsa, något jag sedan ägnade mig åt i många år. Slukade böcker som ingen annan.
Bakom bildningshunger döljer sig ett ädelt motiv, kunde man tro. Inte i mitt fall. Mindervärdeskänslor och avundsjuka, inget annat, drev mig att läsa så ögonen blödde. Och jag kom att bli satans beläst, jag lovar. Ingen kunde slå mig på några fingrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar