Mäster Palm och Löfven i (S)amma parti?

Modern och sonen Ekstrand hamnade ofta i heta politiska diskussioner. Eniga blev de aldrig, Och ingen gav sig. Inte ens när argumenten tröt. Sonen hade lagt gitarren, snarare mikrofonen, på hyllan, kom hem om veckosluten från Upsala med smutstvätt i påse och rött skägg. Universitetet, ännu mer tidsandan, hade radikaliserat honom. 

”Har du blivit kommunist?!” Utbrast modern förskräckt. - Du låter så. Därefter varningen:

”Du minns väl Erik som blev svartlistad för att han var kommunist och inte fick något jobb?”

Min mor, föreningsmänniska av rang och ett tag vice ordförande i socialdemokratiska kvinnoklubben i min hemstad, var socialdemokrat av födsel och ohejdad vana. S och arbetarrörelsen var mer än ett politiskt fenomen. Det var en livsstil. Sandviken färgades av socialdemokratin. 

Man levde hela sitt liv i den socialdemokratiska familjen. Om man inte var herrskap. Det var det normala, det självklara. Den S-märkta tankebur i vilken man var inlåst. Nyckeln bortkastad.

I söndagskväll hamnade jag i partiledardebatten i SVT. Min avsikt var naturligtvis inte att se den, slå ihjäl dyrbar livstid. Men jag råkade ha teven på, glömde stänga av och ratta in en film på C More (mitt favoritnöje). En bedrövlig tillställning! För att uttrycka det vänligt. Fridolin! Jag säger bara Fridolin! 

Jan Myrdal, denne elakheternas virtuos, skrev en gång om Anders Ehnmark att han verkar vara tillverkad av teflon. Inget biter på honom. Detsamma kunde sägas om Lille Gustav. Eller kanske han är av vax.  Reagerar han om man sticker honom med en nål?Jag minns honom, tro det eller icke, som en förnuftig man, medborgarlönsförespråkare. Nu helt förstörd. Maktberusad. 

Om inte politikerföraktet späs på av denna makabra televiserade föreställning, begriper jag mig inte på det svenska folket. Men det gör jag inte heller. 

Den socialdemokratiske partiordföranden, kunde de verkligen inte hitta någon annan? Ökänd som  fackpamp för sina bisarra lönesänkningsidéer för att ”rädda jobben”. Förrädare skulle mina vänner bland gruvarbetarna fräst. Nu tjatar han, upprepar det som ett mantra så fort han får chansen, om att den svenska modellen skall försvaras och utvecklas. Men vad betyder det?

I praktiken blir det ju bara sämre i fosterlandet. Andra länder pekar varnande på Sverige. Den svenska modellen är snarast ett avskräckningsbegrepp utanför landets gränser. Akta så att det inte blir som i Sverige, heter det. 

Mamma skulle inte ha försvarat Löfven och hans eländiga politik. Hon skulle ha hållit med mig. För en gångs skull. Någonting hände, för att uttrycka det dunkelt, med den socialdemokrati som var mammas. Den som fick henne att i ur och skur gå i förstamajtågen. Det var inte tal om att svika sina ideal. Fattas bara. 

Hon slog vakt om sin socialdemokrati, skulle vända sig i sin grav om hon tvingades uppleva den i dag. Bevittna skrupelfria figurer som Ylva Johansson, ”tröll” skulle mamma konstaterat om den kvinnan, och Tomas Bodström, kanske snart solkigt belastad landshövding. 

I tysk teve möter jag bleka, anonyma figurer i slips och kostym som också kallar sig socialdemokrater. Lika oförmögna som Löfven. Det SPD som en gång var ett stolt och kraftfullt parti. Och som i Tredje Riket förbjöds med motiveringen att det utgjorde en ”folk- och statsfientlig organisation”. 

Det parti som den gången morgondagarna sjöng inspirerade Mäster Palm och de andra rörelsepionjärerna. De var då, det. Merkel har inget att oroa sig för. Hon kan sitta tills hon trillar av pinn. Med sin anti-politik som statsvetare benämnt den.