Mutti eine Ossi

 

Richard undkom den "realsocialistiska" diktaturens omänskliga Rumänien. Jag delade tjänsterum med honom på övre våningen i det på atmosfär rika huset på Fabeckstraße i Dahlem, Berlin. Samma hösttermin som jag var inbjuden som gästprofessor till Freie Universität. 

En intellektuellt mycket begåvad och sympatisk man. Cyklade, på huvudet stryktålig hjälm, alltid sin långa väg till jobbet i tätaste storstadstrafik. Kånkade med sig den mångväxlade cykeln in på arbetsplatsen. 

Han hade hamnat på kant med professorn - min värdprofessor - tillika institutionens överhuvud. Och det ställde förstås till det för honom i hans fortsatta akademiska karriär. 

Vad du gör, hamna inte på kant med en tysk universitetsprofessor med den samhälleliga statusen och prestigen intakt! 

Och en gräddfärgad Mercedes modell äldre - raritet! - parkerad utanför institutionen.

Den auktoritära, preussiska kulturen - läs Heinrich Mann, den borne "experten" på detta ! - levde i högsta hierarkiska välmåga hösten 1993. 

Även på studentrevoltens flaggskepp Freie. Som om inget hänt. Stormötenas aula i Henry-Ford-Bau, där Herbert Marcuse och andra vänsterikoner höll låda, tyst och övergiven. Revoltledaren Rudi begraven några stenkast bort efter att ha avlidit i Aarhus.

Ibland spisade Richard och jag bricklunch tillsammans på det etnologiska museum som låg ett par stenkast bort från institutionen. 

Vid ett, för mig mycket stimulerande, tillfälle satt vi länge och diskuterade ingående en text ur min hand om begreppet företagskultur. 

På engelska - och jag som, "milda maränger" (Kalle Anka-citat), inte är bra på det språket.

En kritisk text, kanske överflödigt att tillägga för dem som känner mig. 

Jag frilade i samma text företagskulturbegreppets långtgående dolda, disciplinerande ambitioner. Med teoretisk vägledning av husguden Michel Foucault.

Ett lömigt begrepp, syftande till hård indoktrinering och styrning av medarbetarna. Utan att det utsägs explicit.

Typ den som inte är med oss, är mot oss (en motarbetare). Kick-offs och teambuilding organisationsmaktens effektiva instrument. På med det falska leendets mask! Chäfen ser dig. My way or highway, som di säger i Amerikat. 

Texten ingår i en samling organisationsteoretiska sådana ur min hand från 1994, med titeln Organisation Theory in Postmodernism. Samlingen finns någonstans, vet bara inte var. Kanske förtjänar att letas fram. 

Vi pratade inte mycket om Rumänien och den med all rätt hatade Ceausescu som plågade sitt folk ända till det bittra slutet. Desto mer om tyska politiker. Richard hyste, i likhet med mig, ingen högre uppfattning om dessa vid köttgrytorna häckande. Aversionen flödade mellan hans läppar. 

Även om de råkade ha doktorsexamen. Det är ju fint att tituleras "doktor" i Tyskland. Företagsledare brukar glänsa med titeln, kräver att bli tilltalade med den. 

Jag tänker ibland på Richard. Desto oftare på hösten i Berlin som skimrar i minnet. (Dokumenterat i boken Nätternas natt på Korpen.) Han kom för mig när min blick av en tillfällighet föll på "Mutti" Merkel på fotot ovan. 

Hon, den forna ossin som var aktiv i Freie Deutsche Jugend i DDR, med sitt förflugna "Wir schaffen das". Jojo, vi har facit nu och vet hur det blev. 

Icke minst Merkels landsmän som utan att ha bett om det har att stå för det kostsamma kalaset. 

Förr hette dom Cahlman och Tjofsen

I afton slår jag på datorn, middagsbricka med well-done flankstek (mums) dagen till ära, i knäet för att beskåda match i Svenska cupen: Sandvikens IF mot snobbiga Djurgår´n från Fjollträsk. Heja grabbarna från Viken, låt oss höra nätmusiken!

C More har gått upp i TV4 Play. Jag blir inte klok på hur mitt abonnemang därmed ser ut eller kostar. (Snart Hockeyallsvenskan med Brynäs återtåg!) Men jag, med årens rätt en grumpy old man, blir i och för sig inte klok på det mesta i denna urspårade, sönderskjutna samtid. 

Matchen spelas inte på den klassiska arenan. Där det spelades VM-fotboll 1958. Utan på en pytteliten B-historia på sidan om. I skuggan av betongklumpen Göranssons arena. Döpt efter den staden grundande patriark du inte skriver kritiskt om. Fråga Gossen Ruda, han vet.

Då får nämligen de i ur och skur lojala mot Sandvik sandvikarna krupp. Det är ju frälsaren vi snackar om. Välgöraren. Urfadern. Genom hans försyn mat på bordet och syrenbersåer. Långa, lyckliga liv. Nåja. Fackföreningar? Om de är snälla och samarbetsvilliga. 

Ena långsidan kantas av en träddunge med bänkar att sitta på. En bit bort området Hackkörven (i folkmun), Hantverkarbacken, där min syster tillbringade sina sista år. Innan kräftan, efter flera års nedbrytande av kroppen, avslutade hennes liv. Hon hade inte hunnit fylla åttio.

 

Nedanför Hackkörven forna ungdomsgården Seljansborg. Där vi repade med bandet Two Good Reasons i källaren. 1963 drog vi igång. Vi kunde fira sextioårsjubileum som Rolling Stones. 

Något mer framgångsrika, om man säger så. Still going strong. Sprattelgubben Jagger lika pigg som förr. En levande Duracellkanin på scenen. 

Herregud, vad fort tiden går!  Verkar som om den går allt fortare ju äldre man blir. "Can I get another one, please? Sorry." Vännen Lars Ragnar brukar citera en kollega: "Tiden är en skälm." 

SIF numera rena främlingslegionen. Mörkhyade spelare med namn jag varken kan stava till eller uttala. Härstammande från den etniska rensningens Rwanda och andra afrikanska stater. Hur de hamnade i Sandviken norr om europeisk kontinent och allfarväg? Säg det.

Farsan, försåg mig med rödvit dress och gul läderkula, skulle fått spader. Han med sin stående kommentar varje senhöst: "Mörkt som negerslagsmål i en tunnel." 

Förr hette spelarna Cahlman (den "irrationelle" högerbacken farsans favorit), Lundberg, Jansson, Lindholm, Ekström och Andersson. Målis hette Olsson, smeknamn "Tjofsen". Ingen muslim. Till skillnad från spelare i dagens lag. Flera heter Muhammed, eller hur det nu stavas. 

Jag undrar hur de försörjer sig. Knappast på fotbollen. Inte är de brandmän, som spelare var förr, eller något annat samhällsnyttigt. Men tekniska är de. Utan tvivel. De har det i blodet, som Lillen Eklund spontant utbrast efter förlust mot en svart boxare. Så får man inte säga - heller.

Alltmer sällan jag besöker staden där som barn jag tultade omkring. Och som vilsen, meningssökande tonåring for runt i. Dit för att se till mina föräldrars grav. Stå en stund i minneslunden, min storasyster vilar i anonymitet i densamma mellan träden. 

Blundar, ser henne framför mig. Alltid så parant. Väntar hon på mig? Ber om ett tecken. Det enda jag hör vinden som likt vågor i ett hav rör sig genom gräset. Jo, ljud från Verket i fjärran, förstås. Den livstidsstjälande grottekvarnen. Mitt liv fick den inte. Tack och lov.

Bild: Wikiwand

Kära ni under samma tak, bit ihop!

Slår på ljudet, annars avstängt av blodtryckshänsynstagande skäl, på TV4:s morgon-tv när jag noterar rubriken Människor har inte råd att skilja sig. Herregud! Kärleken, om den fanns som annat än en vacker tonårsdröm, flydde sin kos. 

Det som återstår, det man nu har gemensamt, är att dela på de brant stigande levnadsomkostnaderna och bita ihop så det knakar i käkarna. "Expert" inkallad till studion för råd och tips. Men vad skall hon säga? 

Försök hålla sams. Läs på nätet om förhandlingsknep. Tag timslånga, nedkylande ensampromenader.

Bespara mig insyn från dylika "tvångsförhållanden" som jag trodde var reserverade för de hederskulturella migranterna. Sveriges höga beskattning av vanliga människors inkomster förhindrar effektivt livsval som kunde gagna den enskilde. 

Alternativet till att gå varann på nerverna, medan räkningarna dignar ner och räntorna skjuter i höjden, är än värre. Ekonomiskt sett.

Sossarna visste hur hålla folket nere genom sin beskattningspolitik, därigenom göra det bidragsberoende. Pysen från Strängnäs och hans kumpaner fortsätter denna S-märkta politik. Bortsett från gynnandet av höginkomstagarna. 

Men det betecknade ju även sossarna, även om de surrade om "jämlikhet", "fördelningspolitik" och "alla skall med". Intressant nog tillhör statsråd och riksdagspolitiker denna illustra skara. Men det får man inte prata om. Inte i tv i alla fall. Murvlarna ingår i samma skara, klägget ni vet.

Rudolf Bahro (död 1997, 62 år gammal), med intressanta funderingar om ett alternativ till realsocialismen, var en nagel i ögat på den stalinistiskt färgade regimen i DDR. Dömdes till ett nedbrytande straff i Stasifängelset Hohenschönhausen i Berlin. 

Jag har sett hans cell i samband med en sex timmar lång guidning i denna helvetesbyggnad. (Som kuriöst nog hyste Erich Mielke som fånge ett kort tag efter murens fall innan han, dement och borta i knoppen, flyttades till ett vårdhem.) 

Klaustrofobiframkallande, kvävande. Fönster som inte tillät fången att titta ut. 

Bahro delade lägenhet med två kvinnor i Östberlin. Hans nya och hans ex. Den senare kunde inte hitta någon annan bostad, tvingades bo kvar och dela vardag med ex-maken och hans käresta. 

Min teori att regimen kunde straffa Bahro en gång till med denna boendekonstruktion. På det mest djävulska vis. Nästan värre än fängelset.

Jag har inget behov av att föreställa mig, annars har jag en på tok alldeles för livlig fantasi, hur Bahro och kvinnorna hade det under samma tak. Och nu har vi det i Sverige som de. Grattis, folket!

De anonyma samtalen till BRIS torde öka. Knappast polisutryckningarna på grund av lägenhetsbråk. Ingen idé ringa, de kommer ändå inte. Fullt upp med alla skjutningar och explosioner. Så, kära samboende, bit ihop!

Bild: Hallands Nyheter

Om han tror att han är i Hudik?

Så ankom då kungen och Frau Sommarlat (efter alla år slår det tyska idiomet igenom) gudsförgätna Gefle by the sea på sin Eriksgata. Besöket uppskjutet från ett tidigare planerat datum, jag minns inte varför. Tror det var sjukdom, kanske monarken förätit sig på gåslever.

Imorse skulle jag bege mig till apoteket mitt i stan, annars undviker jag dylika centrumnedslag, klarar inte av en förändrad stadsbild, fullt arbetsföra friska män som hänger utanför stadshuset med sina mobiler istället för att arbeta, på flykt, fan tro´t, hijabklädda barnhustrur vars män glider runt med dem, barnet ifråga drar barnvagn, utan att bli gripna av polisen för sexuellt utnyttjande av minderårig. 

Jag håller mig för det mesta på min holme under skyarna - bortom blodtryckshöjande impressioner. Lugnast så. 

Kravallstaket försvårade framkomligheten. En tribun, eller vad det skall kallas, mitt på Stortorget där det upplystes om att knugen firar femtio år på tronen. 

Jag har mycket svårt att förlika mig med sossarnas stora svek, att inte klippa till den gången gammkungen dog och avskaffa monarkin, de har det ju i partiprogrammet. Palme och kompani fegade ur. Trots att radikala sjuttiotalsvindar blåste.

Knugen som prinskorv, jag menar kronprins, dök upp i Upsala när jag läste där. Gjorde inget väsen av sig, definitivt inget intellektuellt sådant. Förutom en natt när han försökte ta sig in till en frilla på Luthagen. Nyktersgrad okänd. 

Kastade sten på sten för att träffa frillans fönster, misslyckades, väckte en efter en i huset. En ilsken man slet upp fönstret och hotade komma ner och ge förövaren ett kok stryk.

Såg inte på håll vem han hade att göra med. Det roliga var att en rödhårig kommunist, definitivt inte monarkist, från Borlänge bodde i samma hus som frillan. Kom sent hem och kunde öppna ytterdörren för prinskorven, avstyra att den kärlekskranke åkte på en blåtira. 

Det var den rödhårige, en uppfriskande gosse som jag lärde känna under mina månader på Ackis som sjukhusneger (vaktmästare), som berättade historien för mig. 

Jag mår illa av allt kungafjäsk från dem som kallar sig journalister. Icke minst i förment liberala GD. Om kung Stolle i sitt tal på torget tror att han är i Hudik och inte i Gefle, får de skriva om det för de krypande chäferna? 

Men det lär väl annars dyka upp på sociala medier. Leve republiken!

Bilder: Grolière, Bukowskis

Två chefer utan ä

Både i det muslimskt påverkade Suez Canal University invid Suezkanalen och på Birzeit University på palestinska Västbanken, vid båda universiteten gästföreläste jag om ledarskap, kunde jag notera att studenterna kånkade på tjocka, nordamerikanska managementböcker som kurslitteratur.

En medresande kollega till Ramallah satt till långt in på småtimmarna, vi bodde på ett hotell med utsikt mot Jerusalem i fjärran, och plöjde flitigt dessa rysliga böcker. Inte jag, förstås. Aldrig med min fot.

Första dagen på Suez Canal University, i de högljudda minareternas Ismailia, presenterades från kolleger i hijab önskemål vad det tycktes jag skulle föreläsa om. Jag lyssnade förstrött, låtsades intresserad. Lade sedan upp mina föreläsningar efter eget huvud. Bäst så. 

För det mesta avgjorde dagsform ämne. Var jag inte inspirerad, blev det kack. Om jag däremot var på humör, då lyfte det. När Ekstrand var bra, då var han bra. Rätta mig om jag har fel.

En gång magsjuk. Egyptisk tv på plats, så jag kunde inte ställa in, filmande en svajande föreläsare, bullrande mage, som kämpade på inför ett hundratal studenter. Jag minns inte ett jota från den föreläsningen.

När jag var visiting professor på Harvard Business School i Boston imponerades jag av deras beryktade case study-pedagogik. Enligt denna utgår man ifrån verkligheten, verkliga företag (cases). Sedan försöker man generalisera utifrån dessa, identifiera återkommande mönster.

Klart man behöver teoretiska glasögon, vägledande begrepp, när man kastar sig ut för att beforska verkligheten. Två centrala sådana, som genomsyrade min undervisning, var legitimitet och auktoritet. Det senare en förutsättning för det förra. 

Chefer stavat chäfer saknar allt vad auktoritet heter, däremot kan de vara auktoritära. Skillnaden avgörande. Därmed brister de i legitimitet, förtroendet för dem blir lågt. De saknar helt enkelt ledarskapsförmåga. Självinsikt nada.

Svenskt arbetsliv är överlusat med chäfer - stavat med ä. Från mitt långa, prövande yrkesliv minns jag in alles två chefer, stavat utan ä. En på Inre transport på Akademiska i Upsala. Roligt nog var han en dubbelgångare till Sigge Fürst. Jag hajade till första gången jag såg honom. 

Han försvarade oss vaktmästare i vått och torrt. F-n ta den som hade synpunkter på oss och vår gärning. Om det så var självaste sjukhusdirektören. Sigge skydde inga medel. Akta dig, när han blev arg och brusade upp!

Den andre chefen, stavat med e, innehade ett uppdrag som prefekt, det vill säga överhuvud för en högskoleinstitution. Med ett stort inslag av självgående disputerade. Själv var han odisputerad adjunkt.

Han förstod vikten av att låta oss professionella hållas, med ett stort handlingsutrymme. Även han försvarade sina medarbetare i vått och torrt. Men höll fingrarna borta från den dagliga verksamheten. Den skötte vi själva. Så som det skall vara i en professionell organisationskultur.

Bild: Tyresöradion

 

Tåg och färja - för den rätta känslan

Sent 70-tal, ja även tidigt 80-tal och några år in på samma decennium, hände det att jag  mellanlandade i den rödvita huvudstaden.

På min väg till Aalborg för att besöka vänner med koppling till den inrättning som då gick under benämningen universitetscentrum, förkortat AUC (Aalborg Universitetscenter). 

Numera Aalborg Universitet. 

Ankom Köpenhamn med tåg, klev på i Upsala, reste om natten. Efter att ha passerat Hässleholm böljade slättens gräs, det skånska landskapet öppnade sig åt alla håll. 

Vem har skrivit bättre om detta magiska landskap än Ola Hansson? (Se fotnot.) 

Ingen bro hade ännu byggts. Färja var vad som gällde. Åka utomlandskänslan infann sig med Sundets friska vindar. Bege sig ut på vattnet till exotiska Danmark med röda pølser och alkoholförsäljning i vanliga matbutiker! Citronvand från Carlsberg för den hugade.

Inte samma känsla med bron. Och fort går det numera att ta sig med Öresundståget från Malmö till andra sidan Sundet. Bekvämt men fort. Inte bra för tankeverkstaden. Huvudet hinner inte med.

Mellanlandade även någon gång för att träffa kolleger, arbetarrörelseforskare på Handelshøjskolen (i anglifieringens tidevarv heter den inte längre så). Syftet: diskutera min avhandling om facket. 

Tesen drevs i denna att facket självständiggjorts gentemot medlemmarna (framförallt genom arbetsrättslig lagstiftning, MBL och LAS). En fackförening "utan medlemmar" var plötsligt möjlig. 

Klart det blev liv och kiv när organisationens självbelåtenhet ristades. I LO-borgen steg blodtrycket. En utredning som föreslog ytterligare centralisering till ett fåtal gigantiska förbund lades på is. Det var liksom inte läge lansera den.

Den med buskiga ögonbryn försedde LO-ordföranden Nilsson (bilden) röt till mot Ekstrand, "skall sådant kallas forskning?". Men från hela landet strömmade in sympatibevis, icke minst från fackmedlemmar. Verklighetsbilden bekräftades av dem som befann sig i samma verklighet.

Efter att jag flitigt sett - och sett om mer än en gång - danska tv-serier och filmer har Köpenhamn laddats med betydelser. 

Det är som om jag rörde mig i en serie eller film, väntar mig att Mikkelsen eller Berthelsen närsomhelst skall dyka upp runt hörnet. 

Eller Sofie Gråbøl, min yngsta dotters dubbelgångare. Jag finner henne grann. Min dotter borde sträcka på sig.

Nikolaj og Julie, Borgen, Krönikan, Taxa, Lykkevej. You name them. Danskarna kan, de. Inte bara genier som Carl Dreyer och  Lars von Trier. 

Den sistnämnde, Riget  är bara så sensationellt bra, kan mäta sig med de främsta, europeiska filmkonstnärerna. Tyvärr verkar det som om han är svårt sjuk, kanske det inte blir något mer från mannen bakom Dogma 95. Ja, även Vinterberg och andra var medskapande till Dogma.

Svenska serier och filmer går bara inte att se. Jag får allergiska utslag om jag försöker. Ta bara en ryslig historia som Solsidan.

Jag är som de brittiska skådespelarna på bilden nedan, Rob (Bryden) och Steve (Cogan), som inte kan besöka en plats utan att förbinda den med en känd film. 

Att följa dem på deras eskapader runtom i Europa är förnöjsam tv-underhållning. Icke minst när de på pricken härmar Mick Jagger och andra big shots.

Höll på att glömma när jag tog flyget - sämsta sättet att resa på - ned till Kastrup, ett par år in på 2000-talet. 

För att i Köpenhamn leta adresser där Søren (Danmarks störste konstnär) och Marie Krøyer ("Danmarks vackraste kvinna") hade bott. Jag höll på med ett bokprojekt. 

Genom detta fotarbete, under några intensiva augustidagar, lärde jag mig hitta i centrala Köpenhamn, nästan som i min egen ficka. Och jag älskar att komma tillbaka. Vesterbro min favoritstadsdel. Under adressletandet bodde jag på Saga Hotel där.

 

 

Fotnot: (https://www.opulens.se/litteratur/litterara-klassiker-ola-hansson-en-ordens-edvard-munch/)

Dasein

 

P tjänstgjorde som studentpräst på den högskola som betalade min (låga) lön. Han höll en vad han kallade "livsvandring" med studenterna som stämde dem till allvar. P lämnade Gefle för Skånes böljande landskap.

Åren gick, som de plägar göra vare sig man vill eller inte, utan att vi hade kontakt. Men nu har vi fått det.

P begår texter i skissformat som är levandegörande och präglade av närvaro. Min favoritfilosof, de rättrogna må kalla honom nazist hur mycket som helst, Martin Heidegger, gav mig ett av mina favoritbegrepp: Dasein. 

Inte lätt att översätta, utan att det förlorar i betydelse. "Närvaro", "vara här och nu".

Jag tror att Heidegger, som var existensfilosof i Søren Kierkegaards anda, bäst tillämpas om man lever hans begrepp. Och det gör P. Jag tycker att jag däremot ofta brister i att "Da sein". Har alltför lätt att försjunka i melankoli och svartsyn. 

Kan känna ganska så ofta, för att låna ord från poeten Obstfelder, att det är som om jag befann mig "på fel klot". 

Samtiden skaver, jag vantrivs i den. Inte bara samtiden, själva livet skaver.

Kanske kan det faktum att jag befinner mig i en fas där det är sent i livet spela in. Med döden i hälarna, denna envise följeslagare som jag hatar. Uppmanar mig själv: tag en dag i taget och lev som vore det den sista. 

Javisst, det låter klokt. Men hur gör man? 

Nå, jag har blivit mindre försiktig, min mors uttryck, med pengar. Det är bra. Skadades av att ha lite pengar samtidigt som jag hade barn och familj, det måste räknas på allting. 

Men nu må kosingen lämna kontot. Jag reser och far, bor på hotell, käkar på restaurang, utan att först se efter om jag "har råd". Lever på stor fot, ett annat av min mors uttryck. Hon hade aldrig mycket pengar. Men generös, uppfostrad så på bruket.

Inte sitter det i vägen att P är mycket idrottsintresserad. Håller på klassiska Landskrona Bois som harvar i en lägre division. Förr hade de så sabla snygga dräkter, svart och vitrandiga. Lite Juventus över den sobra dressen. Har de kvar ränderna? Måste höra med P.

Som i förbifarten nämnde "Lill-Strimma", Sveriges bäste hockeyspelare någonsin. Jag minns en gång när vi var på väg till Söråkers Folkets Hus, inbjudna för att inleda ett seminarium. Passerade platsen där Strimma förolyckades, tjugoåtta år gammal. 

Efter en galen omkörning. Den gudarna älskar dör ung. Äh, struntprat. 

Bild: Claes Cronqvist, Landskrona Bois. (Expressen)

Jag vill inte hållas underrättad!

"Men det stod ju i tidningen!" (Pensionerad sjökapten som litade fullt och fast på det som serverades av morgonblaskan.)

Lena Andersson, hon som hånade fattiga föräldrar som ingen mat har att ställa på bordet åt sina barn, har tydligen i SvD givit sig på Alex Schulman som tydligen tagit illa vid sig. Jag läser inte SvD, det var en rubrik som svischade förbi och lade beslag på uppmärksamhet.

Den där Schulman fick ur sig en usel bok om morfar Stolpe, ångrar att jag läste den. Tydligen uppskattades den av hejarklacken på Stureplan. De borde läsa Sven Stolpe, som KUNDE skriva. Till skillnad från ättlingen. Ibland faller äpplet ljusår från päronträdet.

Jag läser varken Svenskan eller Dagens Nonsens. Heller inte Aftonsnaskan, där en pk-flane som Anders Lindberg håller till. Liksom Sima och vad nu puckona heter. Expressen tittar jag i (på nätet), för att se om Nina skrivit. Det är ett bra fruntimmer med pennan i sin makt.

Jag slår på TV4 varje morgon till kaffet. Inget ljud på. Jo, snabbt som ögat när reklamen för ICA kommer. Med Kjellman och Reuter, de är ju fullkomligt lysande. 

Jag har inte sett 3-reklamen på länge, saknar den. Helt galen. "Har do nya skor, José?" När han kommer inklapprande på höga 3-dojor. "Neej, jaag har bydd till 3." Kanske plockades den bort, det talades ju bruten svenska av tämligen mörkhyade.

SVT undviker jag allt jag kan. Propaganda-tv, stats-tv. Rysligt, blodtryckshöjande och hälsovådligt. När min närstående (doktor i kommunikation) kikar på Rapport, passar jag på att göra något annat. Plocka undan efter middagen, till exempel. 

Varje morgon läses Berliner Zeitung och Berliner Morgenpost på nätet. Sedan Sporten i GD, bevakar Brynäs inför allsvenska starten och gör det fylligt. Därefter kikar jag på Samnytt och Samtiden som avslöjar det som gammelmedierna inte skriver om utan mörkar. 

Känslan stark av att leva i det som utmärkte Nazityskland och DDR: tvåspråkigheten. Det officiella språket (maktens) och så sanningens. Lingvisten Klemperer skrev träffande om tvåspråkigheten i Tredje riket. 

Jag gör mitt bästa, men det är förbaskat svårt att undvika gammelmedierna. Rätt vad det är så flashar något förbi på datorskärmen. Förstör mitt humör som jag gör allt för att hålla uppe.

Jag vill INTE informeras (utsättas för propaganda). Jag vill INTE veta (har till och med en gång hållit en högskolekurs i "okunskap" med titeln "Kunskap och tystnad"). 

Det enda jag vill är att långsamt flanera genom tillvaron, djupt försjunken i inte särskilt intelligenta funderingar som ibland blir till en text. "Du är allt bra händig, du." Skulle de sagt i Sandviken. De visste, de. Och inte f-n läste de några stockholmstidningar.

Bild: Grumpy old man i Bov (!), Søndersjælland. Nära dansk-tyska gränsen. 

 

Kåsörer och akademisk stillöshet

”Hemmets” sa vi i familjen Ekstrand kort och gott om den välmatade tidning som varje tisdag skickades ned i brevlådan. (Detta utspelade sig på den gamla goda tid när post delades ut varje vardag.) 

Rena högtidsstunden när jag, likt Kronblom, intog ryggläge på kökssoffan, den rykande färska tidningen i nypan, medan mamma stökade borta vid spisen. Skrammel med kastruller och lock har jag därefter alltid upplevt som lugnande för sinnet.

För några år sedan återupptog jag prenumererandet på Hemmets. Favoritsidan, läste den alltid allra först, innehöll Staffan Wictorins uppsluppna kåserier om allt mellan himmel och jord. Ofta initierade recept på maträtter från läckergommen, proffsiga amatörkocken Wictorin.

Men så en vecka var han plötsligt putz weg. Till min ohöljda besvikelse. Jag mejlade genast chefredaktören (som numera fånigt nog skall tituleras”editor”) för en förklaring. Goddag yxskaft, mig som trogen läsare förnärmande, till svar. 

Jag misstänker att Wictorin plockats bort av åldersskäl, ren och skär åldersdiskriminering. Trots hans många, utgår jag ifrån, läsare. 

Men i Sverige infinner sig den yrkesmässiga ättestupan den dag då man enligt lag räknas som ”pensionär”. Hur pigg och kry, klar i knoppen, du än är. 

Tidigare populära nyhetsankare på tv har offentligt uttryckt sitt missnöje över att fösas bort från jobbet och rutan enbart för att de fallit offer för det lagstadgade åldersstrecket. Ung och vacker skall man vara för att komma ifråga. Lägg till korkad och obildad - jobbet är ditt.

Jag hyser, apropå Wictorin, den största respekt för kåserandet - formen är innehållet. Även om kåsörer inte står särskilt högt i kurs bland akademiskt utbildade bedömare. ”Kolumnist” eller ”krönikör” låter finare. 

Men ta sådana som signaturerna Cello och Red Top, för att inte tala om Bang och Doktor Gormander. Eller Jolo. Suveräna stilister! Och som vi alla borde veta vid det här laget: att skriva enkelt och vardagligt är det svåraste som finns. Krångla till det klarar ju vem som helst.

Någon akademisk karriär hade många av dessa textunderhållare inte kunnat göra - om de nu velat det. De skrev för bra. Samma sak tillät jag mig sturskt säga om mig själv. Att jag skrev för bra för akademin. ”Det är till att vara stor på sig”, skulle mamma ha muttrat.

Nå, skulle det sättas stilpoäng, blev inte många av Alma maters proselyter godkända. Du kan

göra framgångsrik akademisk karriär trots att du skriver som en kratta.

Jag minns Gert Nilson, förläggare på Bokförlaget Korpen, som avslöjade hur han slet med de manus som en känd, även internationellt, sociologiprofessor vid Lunds universitet försåg honom med. 

Gert kämpade med kommatering och meningsbyggnad för att få till en bok som kunde ges ut.

På samma eminenta förlag fanns faktiskt en stilist av guds nåde, kultursociologen Johan Asplund. En njutning att läsa honom. Inte bara för stilen, lika mycket för de originella perspektiv han anlade på till synes triviala ämnen. 

Som hur grannar hälsar på varandra när de möts. Eller hur vi tror oss vara sociala när vi i själva verket är raka motsatsen med vårt pladder. En svensk Roland Barthes med sin perspektivomkastande förmåga. 

Den spontana läsarreaktionen: ”Aha, det är så det är!” Asplund hjälper en att återupptäcka den värld man inbillade sig var färdigförklarad.

Asplund har lämnat oss, men böckerna finns kvar. Att läsa minst en gång. Till alla studenter och blivande uppsatsförfattare, ja - alla skrivande människor: läs och lär! 

Med anledning av en stor idols död

Något är definitivt och oåterkalleligt avslutat, försvunnet och borta. Det som en gång var – aldrig mer. Knappt att det finns något värt att benämna med ordet efteråt, those were the days and we thought they ́ll never end. Punkten satt, därefter vitt och tomt.

Jag ser dokumentärfilmen Once Were Brothers (2019) om den amerikanska gruppen The Band – mycket mer än ett kompband till Bob Dylan. Något som undgått mig. 

Det som fångar mig allra mest i den det förflutna återkallande dokumentären: den inspirerande miljö de lyckades skapa i Woodstock, ännu inte de gigantiska rockfestivalernas mytomspunna Woodstock, när orkestermedlemmarna, nära inpå varandra, levde som ett kollektiv. 

Bostad och arbetsplats sammanföll. Därmed stod dygnets alla timmar till förfogande för att göra musik.

Bilder på ett skärt trähus som inte ser särskilt märkvärdigt ut, säkert billigt
att förvärva och äga. Nog främsta skälet till att de slog sig ned där, förutom att skapa avskildhet för musicerandet. 

Men bortsett från huset, den speciella atmosfären som förmedlas! Får mig att sitta som klistrad, förstummad och överväldigad. Lekfullt och kreativt är det, aldrig upphörande.

The Weight. The Night They Drew Old Dixie Down. Två bland många pärlor från de år gruppen var verksam. Hela tiden skapar dessa ovanligt begåvade själar, med Robbie Robinson i spetsen, ny musik tillsammans. Bidrag till den amerikanska sångskatten. 

Jag registrerar inga bråk eller konflikter. Deras lyckliga öde är att gemensamt åstadkomma musik som slog det mesta i samma genre. Kärleksfullt mellan dem, de är som en familj, tätt förenade, med barn och allt.

Jag berörs ordentligt på djupet, såväl skratt som tårar framkallas. Inte minst av att Once Were Brothers också är den melankoliska titeln på en det avklarnade vemodets avskedssång som frontfiguren i The Band, Robbie Robertson, skrev. 

Den sång som givit dokumentären dess namn, och som jag kan lyssna till hur många gånger som helst. Jag fattar att vad det ytterst och till syvende och sist gäller, mer kan man inte göra, är att sträva efter att iscensätta de rätta betingelserna. 

Det kan vara ett obetydligt hus i Woodstock, varken mer eller mindre.

Men rummet eller de yttre betingelserna utgör ingen garanti för att en samling, i sig från början kreativa och frimodiga individer skall befrukta varandra, såsom just dessa i The Band. 

En musikerkollega, jag tror det är Bruce Springsteen, menar i filmen att var och en av dem i gruppen kunde gjort solokarriär, klarat sig gott på egen hand. Tillsammans oslagbara, befruktar varandra, kanske i strängaste konkurrens dåtidens bästa band.

Det märkvärdiga och storslagna som hände där i det fula, skära huset i Woodstock inget som kan administreras fram eller planeras. Inte befallas fram. Det bara händer. Efteråt kan endast konstateras att det hände, inte förklaras eller läras ut. 

Lyckliga grabbarna i The Band som fick vara med om det. Och kan skicka det vidare till mig, lyfta mig. Långt senare.

Men så förgiftades det excellenta projektet av att tunga droger började användas och allt som missbruket oundvikligt för med sig. Brödraskapet gick mot sin upplösning, utan att någon förmådde förhindra det. 

Robertsons vemodiga låt förvandlas till en svärtans sorgesång, med de enkla, rätta orden. Inga övertoner. En hyllning till den tid och det The Band som var, aldrig kan återuppstå.

Ur Lasse Ekstrand: Infall. Överraskande texter om landshövdingar, filosofer och Beuys (2023)

Behöver verkligen längtan förklaras?

När den österrikiske författaren Thomas Bernhard befann sig i Wien, längtade han ut på landet, väl där längtade han stadens ljus och brus. Rastlöshet och längtan i ohelig symbios. 

Packade mannen som hatade sitt fosterland, brunt och nazianstucket och vidrigt enligt honom, förbjöd postum uppsättning av teaterpjäserna ur hans hand, nånsin upp sin resväska?

Det är märkligt med min starka längtan till vissa platser. Förbunden med musik, som om platserna vore tonsatta, eller otänkbara utan ett beledsagande ackompanjemang, en platsen profilerande bakgrundsmusik. 

Köpenhamn, det är Kim Larsens låtar. Kim, stadens okrönte poet, Danmarks nationalskald. 

Förvisso också Thåström som hyllat den rödvita huvudstaden med vemodsimpregnerade kompositioner efter att ha bott där. Ståpäls varje gång jag hör hans Sönder Boulevard. (Han stavar med svenskt ö.) 

Och som han ensamvargsaktigt konstaterar om Köpenhamn: "Jag kan leva ett helt liv här i hemlighet."

Längtan kan också växa ur insikten att tiden sprungit ifrån platsen, men ändå dröjt sig kvar. Låter det konstigt? För att ta ett exempel: Lidköping, eller Lisch som urinnevånarna säger om sin stad. 

Alltid lyckokänsla som infinner sig när bilen glider in i den lilla staden vid Vänern, och som förstärks när Gamla stan dyker upp. Det Sverige som var, jag daterar det utan vidare precisering till 50-tal. 

Ju hemskare samtiden blir, ju mer den skaver, när Löfvenland för varje dag känns alltmer främmande, desto större behovet att återse Lidköping. 

Strosa på småstadsgatorna mellan trähus som lämnats ifred, passera konditori Garströms, tyvärr inte längre samma klass som förr, modebutiken Asplunds alltid fullsmockad med kläder och tanter, ta av ned till Rörstrand, dricka kaffe med mööra kakor på Rådhuskonditoriet, en dag ordna med en tur upp på Kinnekulle, helst runt sista april med vitsippsbackarna som frimodigt lyft sig upp ur snön.

Längtan till Hans Falladas och Caspar David Friedrichs födelsestad Greifswald är inte längtan till förtryckarstaten DDR, även om jag, som den romantiker jag är, kan längta dåligt upplysta gator och en på något sätt mot tidens tand skyddad atmosfär att låta sig omsvepas av, särskilt en mild, melankolisk höstafton med dämpade röster i skymningen. 

Jag tänker också fritänkaren Thorild som vilar en bit utanför den stad dit han förpassades av konsistoriet i Upsala, jag har besökt hans grav med kepsen i näven. 

Göteborg, det är Lasse Dahlqvist och Cederhök, lägg till Hedenbratt. Låt hjärtat va´ me´. Bekymmerslöshet. Glädje. Humor. Definitivt inte Håkan Hellström, mjölken skär sig när han sjunger.

Varför kan jag inte tillåta mig att bara längta, utan att söka mer eller mindre långsökta förklaringar till denna längtan, som om jag måste få den på plats (!)? Kan det vara åren vid universitetet som väcker en alltid slumrande förklaringsterrorist i mig? 

I och med dessa huvudanspännande år med tjocka böcker och slingrande teorier - i den ungdomens eviga stad som "tonsatts" av Owe Thörnqvist och Ulf Peder Olrog - var tillvaron inte längre okomplicerad.

Minns ett samtal med en person i Sandviken*: "F-n, vad du krånglar till det! Det hörs att du läst på universitet."

* När jag tänker Sandviken, hör jag Mary Hopkins, Those Were The Days. Och mitt band Two Good Reasons:  When My Blue Moon Turns To Gold Again, första vi repade in. 

Inte led väl "Snoddas" av inlärd hjälplöshet?

Mentalitet (efter latinets mens, "ande") betecknar förhärskande tanke- och förhållningsmönster. (Wikipedia)

För några veckor sedan träffade jag över en kaffe på opretentiösa, trivsamma bageriet Kavlat & Klart i Gefle den sympatiske författaren Max Hebert med koppling till Folkteatern. Ett givande möte som dröjt sig kvar i mig. 

Det vecklades nämligen ut, efter att Hebert berättat om ett planerat projekt med regional anknytning, till ett samtal om vad som kunde betecknas som den dominerande mentaliteten i den trakt där vi båda häckar. 

Ett av storföretagen historiskt sett hårt präglat maskin- och höga skorstenars landskap. Ekonomisk tillväxt och jobb ledstjärnor, men vad med myntets andra sida - det mentala? Synen på arbete och samhälle? Ytterst: vanliga människors drömmar och visioner? 

Jag påmindes om den mentalitetsstudie jag, då fortfarande högskoleanställd, planerade. Metoden skulle primärt vara att lusläsa lokaltidningarnas insändarsidor. 

Det enda jag för övrigt läser i dessa aviser efter Sporten (om Brynäs) och så dödsannonserna, förstås. (Måste kontrollera i det senare fallet att jag inte står med.)

Det vill säga lyssna till folkets ocensurerade (?) röst. Samt intervjua lokala ledarskribenter och debattörer som har att försöka förstå sig på, därefter ordsätta, mentaliteten. 

Jag sökte glad i hågen, med uppkavlade ärmar, igångsättningspengar för projektet, men beviljades inga. 

Det avslogs av en i Uppsala Universitets i samtiden trånga lokaler miljöskadad, grånad kvinnlig professor, knytblus och knut i nacken, som av okänd anledning hade att bedöma dess genomförbarhet. 

Om jag inte missminner mig var hon - som aldrig bott i trakten - pedagog till professionen. Inte sociolog, etnolog eller ekonom. Ämnesmässigt nog inte den lämpligaste "experten" att yttra sig om min studie.

Fyrkantigt menade hon att man måste veta exakt vad det är man söker i en vetenskaplig undersökning redan från början. Som om resultatet vore klart på förhand. Och endast behövde bekräftas. Kan det bli trivialare? Inget för Ekstrands rastlösa själ.

Utgångspunkten får inte vara för svävande, prövande och nyfiket öppen, enligt samma professor. Jag skakade på huvudet. Kunde inte det lärda (?) fruntimret skilja på om man beträder bevisets eller upptäcktens väg, där den senare kan leda en till den förra? 

Hennes försnävande vetenskapsideal inte mitt.

Jag skulle heller inte starta från scratch och famla mig fram i okunskapens mörker. Jag växte upp under skorstenarnas bolmande. På vetenskapsspråk tror jag att det heter "face validity". Man besitter förtrogenhet med det man avser studera, det utgör ingen främmande eller exotisk terräng.

Jag har upplevt den inlärda hjälplöshet (begreppets fader, psykologen Martin Seligman, myntade begreppet utifrån experiment med hundar) som underhållits av och samtidigt tjänat storföretagens orubbade maktposition. Släckt människors drömmar och visioner.

En låg tilltro till den egna förmågan och vad du själv kan uträtta. Hellre kollektivt anställd, underdånig inrättning i ledet, än frifräsande entreprenör som vill slå världen med häpnad.

En lydnadsfrämjande och omyndigförklarande hållning - fabriksmänniskans och som Erik Johansson karakteriserade i sin debutbok. Det är alltid "någon annan" som ska och måste bestämma vårt öde. Frälsaren kan heta Sandvik eller Northvolt. Hjälp oss i vår nöd!

Undra på att det känns som om vi står och stampar. Invånarna är sin egen värsta fiende. Befrielsen från de mentala bojorna långt borta.

Och du, professorn, inte är jag tappad bakom en vagn. Jag anade nog vad jag skulle komma att finna. 

Bild (Sveriges Radio): Gösta "Snoddas" Nordgren. Bandyspelare och folkkär sångare, bördig från Helsingland. Ett landskap jag inbillar mig med en annan mentalitet än den gästrikländska. Mer frimodig.