Glöm Bregott, se filmen!

 

Jag rivstartar med en klyscha värre än en dylik från en så kallad ”expert” på hockeyn i tv: om du ska se en enda film detta krigens onda år, se då för guds skull The Holdovers (2023).

Den går att hyra på SF Anytime för 59 kr. Inget att tveka om, gott folk. Billigare i inflationstider än ett paket Bregott hos min ICA-handlare.

Filmen utspelar sig i Massachusetts, i ett snöigt december 1971. Massachusetts i New England på den nordamerikanska östkusten som Bee Gees falsettbesjöng i en populär dänga. 

Beatpoeten Jack Kerouac, tidsandan fångande med sin On the Road, ligger begravd här. Rikingarna Kennedy har ett flott sommarställe på Cape Cod. Elitens Harvard, ett av Ivy league-universiteten, sträcker på sig i regionens huvudstad Boston.

Internatskolan Barton i filmen är inget Harvard. Men de härliga lokalerna kunde lika gärna vara dem man upplever - tro mig, jag har varit där - i universitetsstadsdelen Cambridge, Boston.

Den karakteristiska miljön, traditionerna fastgjutna i väggarna. Oljemålningarna med skolans bemärkta.

Det är juletid. Julen, denna sentimentalitet framkallande högtid som man helst vill fira med familjen. Förutsatt att man har en fungerande sådan och som, i detta fall, vill ha hem en.

Det har inte den olycklige grabb som blir den ende och mot sin vilja måste stanna på Barton. En odygdig bråkstake som relegerats från flera skolor. 

En jul, när kompisarna tillåtits åka hem, på tu man hand med den visdomsord på klingande latin citerande historieläraren, med uppdraget att hålla ett vakande öga på grabben. 

Älskad av ingen, varken kolleger eller elever. Illaluktande. Whiskypimplande. Enstöring. Stor integritet. Vägrar vara slapp gentemot donatorers söner på skolan, sockra deras betyg. 

Spelad av den oförliknelige Paul Giamitti. En amerikansk skådespelare som, tack för det, inte ser ut som en skyltdocka utan rynkor och påsar under ögonen.

Glömmas får inte Da ´Vine Joy Randolph som välförtjänt förärades en Oscar för bästa biroll. Spelar med bravur och bastant pondus en kedjerökande kocka på Barton som förlorat sin son i Vietnam. Ett sådant där starkt fruntimmer som man bara måste älska förbehållslöst.

Nå, eleven och hans lärare. Två tillvarons barfotabarn som efter diverse turer, inte utan att hårda ord fälls dem emellan, finner varandra i en ödesbestämd gemenskap. Djupt rörande. På gamla Ekstrand rann tårarna.

Döda poeters sällskap kan man förstås inte låta bli att associera till. Och hamna i slutsatsen att de udda lärarna är de överlägset bästa pedagogerna. Och en sådan blir man inte genom att gå kurs. Minns Sokrates.

Nu byter jag bort Love Actually till denna som min julfilm de år jag har kvar.

Välj ett annat EU-folk!

Fransmannen Émil Durkheim (ansiktet på bilden nedan) ingick som obligatorisk kurslitteratur - hans jämförande, på religion och etnicitet baserade undersökning Självmordet - när jag hösten 1968 började att studera ämnet sociologi i Upsala. 

Sociologi? Ett ämne jag inte visste ett barr om innan jag tog mig an det. Knappt kunde stava till.

Jag hade fått för mig, utan att direkt sätta mig in i dessa ämnen heller om sanningen skall fram, att läsa nordiska språk och litteraturhistoria. Men under en blöt afton på Odengrillen i Sandviken en afton om våren 1968, råddes jag av en bekant att istället välja sociologi. 

”Ett roligt ämne!” Han läste det själv. Och hade lyckats anlägga ett vildvuxet skägg à la en kubansk revolutionär från 1959. Kanske ett krav för att få läsa just det universitetsämnet som då var på modet bland samhällsengagerade studenter. Vad vet jag. 

Själv nöjde jag mig med en välansad mustasch. Till det blå kostym från Sandegårds på Hyttgatan. Inhandlad till studentexamen. "Du måste se representativ ut!" Menade min mor, följde oinbjuden med som dikterande smakråd till den anrika klädbutiken.

Sociologi fick det bli när jag väl bestämt mig, efter vånda och ruelse under sömnlösa nätter, kombinerat med min dåvarande flickväns bestämda uppmaning: "Du måste bort från Sandviken!", för att bege mig till den mycket främmande kontinenten Upsala. 

Drygt tretton mil från trygga, hemtama Sandviken i skuggan av den kontinuerligt mullrande grottekvarnen. Man bör minnas i sammanhanget att jag kommer från en icke-akademisk bakgrund. 

Båda mina föräldrar hade läshuvud. Men uppväxta i hårt strävande arbetarklassfamiljer där det inte var tal om att läsa något mer utöver den obligatoriska folkskolan. Räckte med det.

Ut och jobba, bidra till försörjningen! Så fort det bara går.

En bra sak med det - den förkättrade "arbetslinjens" piska och tvång - var att båda ivrigt uppmuntrade sonen att inte gå ner i fabriken eller söka plats på Kontoret, det senare en förflugen idé, utan studera. 

Göra det som de inte fick. Hedersprickar! Sa jag det någonsin till er, mina dagars upphov? Tror inte det. 

Nå, fransosen, som en märklig kvinna vid namn Inga Boethius [1] torrt men kunnigt föreläste om, dyker upp i medvetandet när jag inhämtar att många EU-medborgare vill att asylansökningar skall prövas utanför EU.  

Ett sociologiskt faktum, skulle professor Durkheim med vetenskaplig pondus ha konstaterat. Inget att bara bortse ifrån, låtsas som om det inte existerar.

Vad säger förre vänsterpartisten Ylva Johansson, en av de kraftigt överbetalda kommissionärerna om detta sociologiska faktum? Hon är ju ansvarig för en migrationspolitik utan någon som helst efterföljande integrationspolitik. 

Och vad säger den förgrämda surkarten Magdalena Johansson? SD har smittat ner hela Europa med sin främlingsfientlighet och nazism? Kanske med hjälp av troll? 

Folket tänker fel, Makten rätt. Bara för Makten att travestera gamle Brecht: om ni finner att det är fel på folkets sätt att tänka om asylprövningarna, välj ett annat EU-folk!

Min valsedel, jag tillhör ju det EU skattefinansierande folket, som Makten envisas med att skicka hem med snigelpost, rev jag bums i småbitar. Aldrig att jag röstar och legitimerar detta ovärdiga, pågående EU-apspel. [2] 

Förlåt, alla apor. Ni har ju inte gjort något ont.

[1] "Inga Boëthius var en mycket beläst, kunnig och engagerad lärare som alltid behöll fattningen även när det ibland stormade i debatterna på institutionen." (Kolleger i DN 1995-11-06) [2] Illustrerat i SVT:s Uppdrag granskning (2024): Spelet om migrationen. 

Foto: GP

It´s only rock'n'roll, but I like it

 

Vi letade efter ett namn på bandet - på engelska skulle det förstås vara! Fattas bara. Olika förslag kastades upp och bollades med. Inte riktigt nöjda med något av dem. Men så ett uppslag från konstnärsdottern Agneta. 

En Cherdubbelgångare, smal som en sylfid, med rågblont hår hängande långt ner på ryggen.

Hon citerade, liksom bara så där, en rad hämtad ur den starkt rockpoetiska Sunny Afternoon, upphovsman Ray Davies i The Kinks: ”Give me two good reasons why I ought to stay.” Heureka! Där hade vi det! Two Good Reasons döptes bandet till.

I ett sjudande sextiotal när popband växte som svampar ur jorden. The Beatles betydelse som inspiratörer kan inte nog betonas. Det utbröt, i deras efterföljd, en världsomspännande musikrevolution med stor spridningseffekt. 

Efterkrigsgenerationen klev frimodigt in i historieboken. Präglade modet på alla fronter: musiken, kläderna, frisyrerna (herrfrisörerna tvingades till omskolning). 

En tonårskultur emanerade, dikterad av Carnaby Street och, på svensk mark, tonårsbibeln

Bildjournalen. 

Vi, osnutna glopar i ett sotigt Sandviken långt från beatets Liverpool och the swinging London, drogs med hull och hår (!) med i popvågen. Omöjligt att spjärna emot.

Bandets födelseår kan bestämmas till 1963. Tillkomsten tidsmässigt nära en Barnens Dag på "Röda torget" i Sandviken, där Beatles medryckande A Hard Day´s Night skrällde ur högtalarna gång på gång. 

Ett pojkband såg dagens ljus, medlemmarna födda 1949 och ännu senare. 

Gamla radioapparater, där Hilversum och andra exotiska orter kunde rattas in, som omvirade med lakan i smyg smugglades ut från bostaden och transporterades på cyklarnas baksmälla, användes inledningsvis som ljudförstärkare. 

Inget fel på spelglädjen. Ackordsättning och engelska texter, så gott det nu gick att urskilja de korrekta orden, lyssnade vi oss till med hjälp av skivor. I mitt pojkrum, jo - det hette så, på Smedsgatan i Sandviken stoltserade grammofonen uppmonterad på väggen. Skivtallriken fälldes ner.

Så fick vi tillgång till ungdomsgården Borgens (Seljansborg officiellt namn, under ledning av den ohejdbara diakonen Ossian Sparrnäs) källare och det hela antog fastare former. Där kunde vi repa, "träna”. 

Så småningom försedda med en mer proffsig utrustning, köpt på avbetalning hos Bäckströms musikaffär på Hyttgatan i staden. En omistlig inrättning som tillhör den lokala kulturhistorien. 

Inte var våra dagars upphov särskilt glada, dock till en början (farsorna byggde faktiskt högtalarpelare), över engagemanget i bandet. Skolan riskerade misskötas. Och håret började att växa sig långt på oss. 

Längtan efter ett annat liv än föräldrarnas, i rutiner och förutsägbarhet inspärrat, spirade. Åtminstone hos mig. I hemlighet. 

Musiken var mer än en hobby och förströelse. En "farlig" rival till det välanpassade brukslivet i skuggan av Verket. Med "arbetslinjen" som ledstjärna. 

"Man arbetar i sitt anletes svett och gör rätt för sig." Den förhärskande tankefiguren ända sedan staden grundades 1862, som ett bihang till Konsul Göranssons järnfabrik, om vad man borde och måste viga sitt enda liv åt. Definitivt inte musik. I så fall på fritiden. 

Men som yrke? Seriöst? Glöm det! Senare snappade jag upp att släkten Ekstrand rymde individer som inte haft några "riktiga" jobb. Bland dem skådespelare som Olle och Jacob Eklund. Den sistnämnde känd som Johan Falk från polisserier i teve.

Det blev med tiden en hel del spelningar, både i regionen och mer fjärran som i kungliga huvudstaden och flera orter i Uppland. Vissa minnesvärda, andra må nog skänkas den barmhärtiga glömskan. Det gick aldrig att i förväg bestämma ”ikväll blir det bra”. 

När det blev det, något som plötsligt bara uppstod efter att vi intagit scenen och dragit igång. Det var som att bäras av ett flow. Flera gånger inträffade det magiska. Utan att kunna beordras fram. 

Jag minns särskilt en spelning på en klubb i Fagersta i Bergslagen där det "tände till" på alla cylindrar. Och vi "spelade som om elden vore lös", för att citera Hasse Kvinnaböske. Och en tajt spelning på en skoldans i Alunda. 

Poliseskort efteråt, skydd mot elaka, modshatande grabbar från byn. 

 

Störst av allt, om än på nervöst darrande ben, att få agera förband åt legendaren John Mayall och hans Bluesbreakers i idrottshallen Jernvallen i Sandviken inför en sittande publik på flera tusen. 

Och att i levande livet få hälsa på en blyg och försynt Jimi Hendrix. [1] Långt ifrån det vilda utåtagerandet efter han hängt på sig guran och skurit av alla förtöjningar. En hundraprocentig scenanarkist. 

Mörker förgår, ljusa minnen består. Two Good Reasons, som jag ser det, var mer än blott ett rockband. Att ägna sig åt det viktigare än allt annat. Ett sätt att leva, åtminstone anades det.[2] Omgivet av brukssamhällets alla kvävande plikter och krav. 

Bandet utgjorde ett andningshål. Utan att våga tänka framtid, att den skulle kunna tillhöra musiken. Det som skedde, ägde rum här och nu. Glöm morgondagen. 

Time was on our side, för att travestera Stones. Kanske till och med ännu större inspiratörer än de städade Beatles. 

Allt närmare smög sig samma framtid obönhörligt på. Tiden lät sig inte stannas, som en kula i sitt lopp. Sångaren, gruppens front man, drog till Upsala och universitetsstudier. Mikrofonen ersattes av böcker. Samhällsengagemanget tog vid, vi talar ju om det röda 68. 

”Those were the days my friend”, heter det i låten som Mary Hopkins sjöng, ”we thought 

they´ll never end”. De skimrande, ur nostalgins renskalande perspektiv, dagarna tog slut. Ändå har de stannat kvar. En tonsatt tonårstid.

 

Faktiskt håller en av oss, i höst sjuttiofem, fortfarande på med musik. Sedan flera år utstämplad från Verket. I honom vårdas ömt 60-talet. Han är och förblir ett sextiotalets barn. 

Och kunde, med de fortfarande turnerande gammgubbarna Stones, utbrista ”Its only rock’n’ roll, but I like it”. 

[1] Tidsandan förmedlas i Lasse Ekstrand: Måste bara kyssa himlen. En roadtrip med Jimi Hendrix i bagaget (Zoot förlag, 2008).

[2]  Som i dokumentären om The Band: Once Were Brothers (2019). I Woodstock levde de kollektivt, skapade stor musik tillsammans. 

Fotot: En i bandet tar realen. Osäker på året, kan ha varit 1966. I bakgrunden första trummisen, Buddy Holly-liknande, bortgången sedan flera år.

/Också publicerad på lindelof.nu 27 maj 2024./

Skriv inte som Stig Larsson, akademiker!

 

"Det finns en nästan aldrig uttalad förutsättning i samspelet mellan författaren och en läsare: Det är det /.../ självklara kravet att den skrivande vet vad han eller hon håller på med." (Stig Larsson)

Stig Larsson har aldrig tillhört mina favoriter. Men en recension i GP 2024-05-16, framlyftande bokens särart, gjorde att jag inte kunde låta bli att beställa hans Högt och lågt(2024), i e-bokversion, från Bokus. 

Larssons första bok, metaforiskt uttryckt till formen ett slags rejält diversifierat ”smörgåsbord” (bokens titel kongenial med innehållet, här ”serveras” läckra ”rätter”blandat med vardagliga), på lång tid. 

Tidsandans hegemoni, därför ingen ny bok förrän nu ur Larssons hand? Jag återkommer snart till denna spekulativa undran.

Tilläggas kan att det var länge sedan jag läste mannen från Skellefteå, sedan decennier utlokaliserad till Lilla Essingen i Stockholm. En boplats han hyllat med en trivsam bok, Folk på ön (2017).

Hans pjäs VD på Dramaten, med Ernst-Hugo Järegård lysande i huvudrollen, gestaltade rysligt makt och underordning. Kröp in under huden.

Tidigt i sitt författarskap geniförklarades Larsson. Sådant kan förlama vem som helst. Minns Gösta Oswald och Stig Dagerman. 

Den senare i dessa dagar aktuell med anledning av det förkvävande och djupt obehagliga som händer runt uppsättningen av hans Tysk höst på Uppsala Stadsteater. 

Larsson verkar inte ha känt sig obekväm med upphöjdheten. Snarare betraktat den som något alldeles självklart.

På senare år, med rådande tidsanda, har han hamnat i blåsväder efter att ha uttalat sig gubbsjukt, enligt feministerna, om minderåriga flickor och deras kroppsliga behag. 

Den åldrade mannen, med en syn på kvinnor som jag inte vet något om, tycks ha hamnat på oförsonlig kollision med Metoo. 

Och kompis är han både med den till fängelse för våldtäkt dömde ”Kulturprofilen” och dennes tillskyndare Horace Engdahl. 

Säg mig vem du umgås med och jag skall säga dig vem du är. Tja? Guilt by association. 

Måhända har Larsson av samtiden känt sig förpassad till kylan, geniglorian av, gullgossen i onåd. Därav hans skrivmotstånd. Men nu således en ny bok.

I Högt och lågt framträder Larsson som en infallets författare, till och med överraskande sig själv med plötsliga tankesprång. 

Ingen upprättad plan från början som måste följas, någon strikt arbetsordning. Förlitande sig på tillfällets lyckträff. Med risk för att ”bomma”. 

En våghalsig ”metod”. Ge sig ut på slak lina. Falla, ”misslyckas”. Hör ofrånkomligt till slumpens ”genre”. 

Någon akademisk karriär gör man inte på att skriva så ”lättfärdigt” som Larsson. 

Något han heller aldrig eftersträvat, förstås. Inte omöjligt dock att han hann bli hedersdoktor vid något universitet, innan stränga genusvetare slog till.

Inom akademin ska man skriva enligt en påbjuden diskurs, Michel Foucaults begrepp om hur social ordning internaliseras genom inskolning i borgerliga institutioner. Man får inte ta ut svängarna.

Man kan skriva illa utan negativa konsekvenser, inga stilpoäng delas ju ut. 

Akademin kräver anpassning och lydnad. Rättning i ledet.

Och då är det inte lämpligt att skriva som Stig Larsson. Lustfyllt, bege sig dit impulsen tar en. 

Utan att snegla åt vad som passar diskursväktarna.

Associativt, inte stringent och tuktat. Ignorerande akribi som ideal. Nå, Stig Larsson skriver inte för en akademisk publik. Utan för att det skall vara underhållande att läsa.

Och det är det. Högt och lågt har sina missar. Ibland ett vardaglighetens enkla språk som tenderar mot det banala. Men nog är det för det mesta underhållande!

Foto: Maja Suslin/TT

/Även publicerad på lindelof.nu 2024-05-24/