"Man föds inte till berlinare, man blir det." Brukar det heta. Det var ett par, tre år sedan planet senast gled in över Tysklands huvudstad. Men nu äntligen tillbaka i mitt älskade Berlin. För berlinare blev jag i själ och hjärta för flera decennier sedan. Och kärleken består.
Den urbana, speciella atmosfären som alla berlinälskare förknippar med staden (då kanske främst det av DDR "omringade" men förgångna Västberlin) - vem har väl fångat den bättre än David Bowie i sin nostalgiska hyllning Where Are We Now? (finns på YouTube).
Men denna atmosfär påverkas svårt av allt nedrivande och byggande. Runt Alexanderplatz och Potsdamer Platz "manhattanifieras" det med resandet av skyskrapor. Östberlin genomgår en ansiktslyftning, en total make over.
Jag brukar bo i stadsdelen Dahlem, ganska långt från centrum. Nära
studentrevoltens Freie Universität. Men denna gång inhyser vi oss i Karlshorst, där kapitulationshandlingarna undertecknades 8 maj 1945. Huset där detta ägde rum är museum. Vi har förstås besökt det. Informationstexter på tyska och ryska.
Kriget var över. Men vad bestod? Vad med den av de västallierade påbörjade
En stor del av förklaringen till den våldsamma, så kallade utomparlamentariska oppositionen och studentrörelsen, tillika den Rote Armee Fraktion där Meinhof tillhörde de ledande, var övervintrandenazister i dåvarande förbundsrepubliken.
Ända högt upp i statsledningen, nära kanslern. Locket på efter 1945. Glöm nazismen och judeförföljelserna. Det "tyska undret" skulle iscensättas. Med Marshallhjälp och förment demokratiska förtecken.
Jag blickar ut från hotellfönstret, ner på alla anonyma människor som rör sig på trottoaren i småslumrande idyllen Karlshorst, undrar över deras livshistoria, hamnar i gamla tankespår. Förundras än en gång, kan inte låta bli fast jag borde veta bättre vid det här laget, över alla tjänstvilliga handgångna som finns i alla politiska system.
Inte "bara" i realsocialismens DDR. Svårt dock att inte på plats påminnas om filmen De andras liv. Den framlidne Ulrich Mühe fantastisk i en av de bärande rollerna.
Ända fram till nu trodde jag att filmen delvis var inspelad i det fruktade Stasifängelset i Hohenschönhausen. Men så var inte fallet. Föreståndaren till museet, det forna fängelset döptes om till ett sådant efter DDR:s upphörande, sade nej, eftersom det enligt honom existerade inga mänskliga, medkännande Stasi-officerare, som den Mühe gestaltade.
Filmen rönte också kritik av östtysk publik på den punkten. Tidigare riktades samma kritik mot boken och på den byggande filmen Er ist wieder da. Hitler, som återuppstånden, men framställd som alltför sympatisk, enligt kritikerna. Vart tog monstret vägen?
Stasi höll ständigt ett vakande öga på undersåtarna i DDR. Avlyssnade dem i deras bostäder. Skickade yrkesförbud (per definition kunde det dock enligt makthavarna inte finnas något sådant i en socialistisk stat) på misshagliga konstnärer.
Straffade hårt alla "republikfiender". Om de inte sköts i ryggen nära muren under flyktförsök.
Och jag betänker alla så kallade "Informella Medarbetare" hos Ministeriet för statssäkerhet som under fingerat namn till och med rapporterade om sina allra närmaste.
När Stasi-arkiven öppnades efter DDR:s fall 1990 chockades många när de förstod att informationsgivaren funnits under samma tak.
Om Nazityskland har det sagts, att Gestapo inte behövde så många på sin avlöningslista. Tyskarna rapporterade ändå villigt till den hemliga statspolisen. Och blundade, lojala mot Hitler och bödlarna, när judar förföljdes.
I Havanna lärde jag mig att det fanns kvartersspioner. Ja, de kallades väl något annat. Kanske "kvartersvärdar" eller någon liknande, förskönande eufemism.
Inget samhällssystem skulle bestå en enda dag utan alla handgångna som villigt är beredda att ange oss andra. Det gäller även Sverige, det påstått demokratiska. Kanske landet med det mest lydiga folket i världen?
Sambandet mellan lydnad och medlöperi förtjänar att betonas.
Socialdemokraterna, vars pionjärer stämplades och straffades för sitt politiska agerande, spionerade under kalla kriget på kommunister på arbetsplatserna. Med benäget bistånd av LO-folk.
Wolf Biermann, den musicerande dissidenten som låstes ut från DDR av Honecker och kompani, varnade en gång: - Den du minst misstänker, där har du din angivare. Ofta påminde jag mig det när jag jobbade inom högskolevärlden.
Försök inte inbilla mig att rapportörer till makten inte tjänade där! I smyg. Och under akademisk täckmantel.
Foto: Videon "Where Are We Now?"
/Även publicerad på lindelof.nu 250627/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar