Måndag morgon i juni månad, ett lätt regn föll över holmen. Helt i enlighet med väderappens prognos. Och det efter gårdagens intensiva värmebölja, vilket föranledde mig att ur byrålådan gräva fram mina gröna shorts (kortbyxor sa vi förr, för det heter det ju).
Ängsligt spörjde jag min livskompanjon, efter att ha iklätt mig dessa, det krävdes ingen svångrem för att hålla dem uppe: - Har jag ben för shorts?
Vad i ärlighetens namn skulle den arma kvinnan svara? Men hon brukar vara ärlig. På gränsen till att få spröda Lasse att känna sig förnärmad. Och bittert ångra att han öppnat munnen.
Handen på pumpen, spindelben och shorts på åldrade, framförallt, män hör inte ihop! Eller albylvita ben och shorts. Borde vara lag på det. Eller ett förbud ristat i den lokala ordningsstadgan.
Anställ estetiskt skolade klädvakter, varför inte arbetslösa akademiker, som resolut motar hem män med fula ben! Annars straffsanktioner. Basta.
Shorts, och ännu mer sandaler på fötter utan strumpor, hör inte hemma på ett kafé eller i ett hotells frukostmatsal. Svenskar, annars blyga och lydiga, välanpassade och självutplånande, kan dyka upp i offentlig miljö klädda som befann de sig på en beach på Kanarieöarna.
Tankade med taxfree borsten.
Aldrig glömmer jag den påtagligt tatuerade svensken, hemmahörande i Faaagersta vilket hördes lång väg, i Havanna som under bussresan från flygplatsen in till hotellet mitt i stan vände sig till kvinnan från resebyrån:
- Kan man gå barbröstad här? Jag hoppades, elakt lagd som jag är, att hon skulle svara ja. Så att nitiska, kubanska bylingar som aldrig lägger fingrarna emellan kunde sy in fanstyget på obestämd tid.
Mick och Keiths melankoliska "As tears go by", något nödrimmad, lyssnade jag på strax efter att den kommit ut. Samma känsla vaknade som när det regnar. Det är något med regn som får mig att känna mig dyster. Gloomy som engländaren säger.
Regnet har också praktiska implikationer. När vi lirade fotboll på skolans bakgård efter sista lektionen för dagen, måste matchen ställas in om det regnade. Fotbollen var viktig för mig. Kvarterslagen i centrala Sandviken gjorde upp om vilket som var herre på täppan.
Det kunde gå så långt att jag kvällen innan bad till Gud om att det inte skulle regna.
Regnet symboliserar, tror jag med risk för att låta extremt patetisk, grå oföränderlighet. Livet blir inte bättre än så här. Aldrig någonsin. Men som vi vet, upphör regnet. Liksom livet. Förr eller senare.
Foto (Rocknytt): AC/DC. Notera kortbyxorna på en i bandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar