På Nationaldagen hoppade vi över firandet i Boulognern, som fler än en på Facebook envisas med att inte stava rätt. Ofta blir det "Boulongern", bokstävlarna omkastade. Nå, spelar roll.
Istället drog vi med Toyotan ned till Torsåker i Gästrikland. För att intaga en måltid på värdshuset där. Jag tror att det var vårt tredje besök. Med stor förväntan.
Miljön och atmosfären i det gamla trähuset är mycket tilltalande. Jag får 1700-talskänsla, förflyttas till konung Gustav den tredjes dagar. Hästskjutsar dröjer utanför huset.
Sven Delblanc, fråga mig inte varför, dyker upp i mitt huvud.
Kanske för att vi befinner oss på landet. Hans Hedebyborna spökar. Då böckerna mer än tv-versionen. Även om rollerna besattes av urstyva skådespelare som Kent Andersson och andra.
Jag kan inte låta bli att tänka på den i tv-uppsättningen medverkande, bedårande vackra, Nina Gunke, som drabbats av Alzheimer. På tok för ung för sjukdomen.
Delblanc har alltid tillhört mina favoriter bland svenska författare. Främst för hans självkritiska stil. Han är inte nådig mot sig själv. Men det är förbaskat underhållande, detta marterande.
Eldfängd var han. Och anekdoten om när han tröttnade på lata studenter i Upsala, for ut mot den under ett seminarium, vräkte katedern över ända och morrande avlägsnade sig tröttnar jag aldrig på. Igenkänningsfaktorn hög.
Nå, tillbaka till värdshuset i Torsåker, en by som inte ligger vid världens ände. Maten vällagad, och riklig, som alltid. Kocken förtjänar ett omnämnande i den gästbok som saknas.
"Klassiska plankan", det stod så på menyn, på min tallrik. Hamburgare med pommes frites på min livskompanjons. Jag älskar pommes och hon, den alltid lika generösa, såg till att jag med gaffeln fick i mig ett gäng. Även om jag var proppmätt efter allt mos på plankan.
En man i övre medelåldern med rullator äntrade restaurangen för ett glas vitt. En familj beställde pannkakor till sina små. Så vi var inte ensamma i värdshuset.
Dock inget i det som signalerade Nationaldag. Tända stearinljus på bordet. Skänkte en smula, om än inte överdriven, värme. Huset är dragigt.
Vi fick för oss att inte åka direkt tillbaka till Gefle och datorerna, utan begå en omväg. "Omvägar är senvägar", som det hette i Folkskolans läsebok. Men omvägar kan bjuda på upplevelser som raka spåret inte förmår. Oväntade och överraskande.
Vad hette förresten den roliga boken om nödvändigheten av att gå vilse för att upptäcka världen? Jag recenserade den. Jag och titlar, numera... Strunt samma, kul var den.
Elov Perssons magnifika kråkslott låg kvar där i backen in till byn om man kommer från Hoforshållet. Jag har för mig att Kronblom, lättjans och soffliggandets okrönte mästare, motsatsen till svärmorsdröm, utgjorde en kombination av grannarna Kron och Blom.
Efter Elov Perssons död tog sonen vid. Egmonts förlag, som ger ut Kalle Anka & C:o, äger numera rättigheterna.
En undran jag gärna ser besvarad: varför i hela friden står Kronblom staty utanför fotbollsarenan i Örebro och inte i idylliska Torsåker? Tacksam för besked från den som vet.
Bild: JPS Media
"Det började med att Gunnar, som var en stor fotbollsentusiast och anhängare till just ÖSK, fick i uppdrag att teckna en bild till klubbens programblad som blev mycket uppskattad. Marknadschefen Bengt Thörner fick då idén att ”värva” Kronblom, göra honom till maskot och också resa en staty med honom utanför Behrn arena."
SvaraRaderaTack, Pedro! Gåtan är löst. Kanske jag varit för lat för att lösa den själv. Men nu vet jag. ÖSK för mig, det är Orvar Bergmark som jag såg spela på Jernvallen.
RaderaTack Lasse, bara trevligt att hjälpa till. Varför kontrollera allt själv när man kan få hjälp av sina läsare. Att du sett Orvar spela pp Jernvallen är ju stort bara det. Han som fått guldbollen och spelat med Nacka, Nisse och Gren mf i landslaget. Har du sett Nacka också? När jag är i huvudstaden försöker jag alltid besöka statyn på söder.
SvaraRaderaPedro, så gammal är jag att jag även sett Nacka Skoglund live. Den vajande majskolven. Under en konferens i Milano inte alltför många år sedan, pratade vi med en taxichaufför som höjde Nacka till skyarna. Stort var det att se en match på klassiska San Siro mellan Inter och Juventus. 88 000 på läktarna. Min själsbroder Hasse, Åkersberga, och jag brukar träffas minst en gång per år. Då beger vi oss upp på Söder, stannar till på Katarina Bangata vid statyn för att lyfta på kepsen. Nacka återvände efter Italien till sin barndoms gata, där han också slutade sitt alltför korta liv.
Radera