Det finns en myndighet i Sverige betecknad dagligdags i gammelmedia med akronymen MSB. Vad står bokstäverna för? Myndigheten för samhällets bovar, kanske.
En parallellorganisation till elefantkyrkogården i Rosenbad, där regeringen dumpar landshövdingsmissfoster som Kinberg Batra och andra. Istället för att, som man borde, skicka dem till Arbetsförmedlingen för att skaffa sig ett riktigt jobb. Typ pottkusk.
Nu börjar de bli så många, de som skall dumpas (med bibehållna höga löner som Svensson bara kan drömma om), att elefantkyrkogården inte räcker till. Pehrson från Folkpartiet, ännu ett missfoster, ska väl snart anslutas till de andra elefanterna. Därför MSB.
Äh, jag skojar. MSB skall uttolkas Myndigheten för samhällsskydd och bevakning. Vad de mer exakt gör vet jag som skattebetalare inte. Liksom Stasi håller de kanske ett drönaröga på oss medborgare? Något "samhällsskydd" kan jag ju inte upptäcka. Slöddret härjar fritt.
Nå, förkrigsstämning är påbjuden av krigshetsarna med Oksanen i spetsen. Så MSB ska väl ombesörja att beredskapen är god. "Om kriget kommer", som broschyren hette och som landade i brevlådan på Barrsätragatan i Sandviken.
Farsan var hemvärnare med tillgång till vapen, k-pistar och hela baletten. Om ryssen skulle komma. För det var endast från det hållet, österifrån, han (ska det heta "hen"?) kunde komma. Liksom nu, i Oksanens kalla kriget-världsbild. Intet nytt under kjolen, som bonddrängen sa.
Häromförmiddagen på UL-tåget, vi var på väg, med datorerna laddade och böcker som skulle återlämnas, ner till Carolina Rediviva, kastade sig någon framför ett annat tåg i Skyttorp. Så det blev stopp i trafiken - och stopp för oss.
I Örbyhus. Hålan Gud glömde, eller struntade i. Och där Erik XIV på ett slott utanför byn dog av ful ärtsoppa.
Villrådiga passagerare, vars cirklar plötsligt rubbats, som visste varken ut eller in. Sitta kvar på det fullsmockade tåget eller kliva av? Någon med bullig resväska som skulle till Arlanda och väntande flyg. En äldre man till Ackis för undersökning.
Röst efter röst, med bekymrade stämmor, kunde höras. Världsordningen var rubbad.
Min livskompanjon och jag höll oss coola, klev av, smet in på Spektra, efter att jag växlat ett par ord med lokföraren, ett kafé hundra meter från stationen, för nybryggt kaffe och varma mackor till halva priset. Det sistnämnda kanske ett försäljningsknep. Gott var det.
Kan man säga att vår krisberedskap var god? Vad med de övriga passagerarnas? Inte vet jag. Men jag bävar för om kriget skulle komma. Personligen tillämpar jag principen "hellre benen på ryggen än i graven". Och: "hellre desertera än marschera".
FOTNOT. Efter att ha avslutat drapan förstår jag av Johan Hakelius i Fokus att landet begåvats (sic!) med ett "Centrum mot arbetslivskriminalitet" på sju platser. Som sagt, eller inte, vår beredskap är god.
Foto: Timbro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar