Via Politiken, kulturradikalernas flaggskepp en gång tiden med bröderna Brandes i spetsen, 7 juni får jag veta att Christian Braad Thomsen gått bort. Inte var han många år äldre än 80.
Det är alldeles för tidigt, min spontana och smått förtvivlade reaktion. Var och till vem kan jag inkomma med en skarp protest?
Häromdagen gick en i min forna bekantskapsskrets i Upsala hastigt bort i ungefär samma ålder.
Det är som om det vilar något ödesmättat, nära jag skrev farligt, över åttiostrecket. Jag brukar säga att det decennium jag själv befinner mig i, åren mellan 70 och 80, är dödens decennium. Tiden rinner ut. Det skrämmer mig. Och vad kan jag göra åt det? Mer än att ta en dag i taget.
Häromsistens hade vi besök av Knut Lindelöf från Upsala. Han har alldeles nyligen fyllt 80. Klar i knoppen som få, en intellektuell med stor integritet. Vi har börjat skriva på en brevbok tillsammans.
Min förhoppning är att vår brevväxling ska bli personlig. Och inte så prestigekryddad som Myrdal och Gustafssons i Den onödiga samtiden.
Varför kommer jag att tänka på Trump och Musk i detta sammanhang? Tydligen är den såta vänskapen, kanske bättre skriva "den oheliga alliansen", mellan de två nu över. De far ut mot varandra i offentligheten. På det mest småaktiga och tarvliga sätt.
Musk beskyller Trump för att mörka att han förekom i Epsteinbyken. Där unga kvinnor,
snarare flickor, sexuellt utnyttjades av mäktiga gubbar.
Som de håller på, smågrabbarna i sandlådan. Men makt har de, Trump och Musk, politisk och ekonomisk.
Tillbaka till Thomsen. Jag har böcker ur hans hand någonstans i mina hyllor. Han var kompis med Rainer Werner Fassbinder. Jag har för mig att de nära samarbetade. Skrev om honom.
Liksom om det rödvita geniet Lars von Trier.
Fassbinder och von Trier, egenartade och utstickande filmkonstnärer. Den förstes tv-serie Berlin Alexanderplatz glömmer man aldrig om man haft tillfälle att se den. Baserat på en bok av Alfred Döblin.
Upphovsmannen till boken, som Fassbinder byggde på men snickrade ihop ett verk på sitt speciella vis, förekommer i C-J Charpentiers Östberlinbok Stalins öra som jag just nu läser. Trådarna binds ihop på det mest märkliga sätt.
Jag tror mig våga påstå att Thomsen lirade i samma division som Fassbinder och von Trier. Det vill säga i den högsta europeiska ligan. Trist att han nu är borta. Ännu en. Leden glesnar.
Och trist att ansedda Politiken, misstänker min livskompanjon efter att jag skickat henne en länk, anlitat AI för att skriva en dödsruna.
Jag hade gjort det bättre, jag lovar!
Foto: TMBD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar