Så sant som det är sagt. Den som spar han har. Hellre än fågel i handen än tio i skogen. Bättre brödlös än rådlös.
Alla dessa något, vad det nu är, kanske sedelärande och viktigt, fångande talesätt.
Vem använder dem nuförtiden när sociala medier påbjuder snabba ryck och förkortningar? Horace Engdahl har tydligen sammanställt en bok om dessa, ska vi kalla dem klokskapets "genvägar"?
Han, akademiledamoten och intelligensaristokraten. Det förvånar mig i min fördomsfullhet.Eller kanske borde det inte göra det. Jag har sökt efter boken i e-version hos Bokus och Adlibris, men den verkar än så länge inte finnas.
Engdahls återkommande epistlar varje vecka i SvD läser jag. Tankefödande. Och karln skriver bra. Essäistiskt. Faktiskt underhållande. Vem hade trott det? Han ser ju ut som en mallgroda.
Apropå folkkära, är de måhända det, jag bara undrar, talesätt minns jag en patient från min tid som skötare på Ulleråker. Jag har skrivit om henne förr. Medelålders dotter, rikligt behårade ben, till en förmögen storbonde i på upländska landsbygden.
Hon måste tillsammans med gröten ha matats med talesätt som dem ovan. För hon hade fastnat.
Väl intagen på mentalsjukhuset, "dårkistan" sa man förr, "Bullret" om Ulleråker, satt hon dagarna i ända gungande på en stol inne på sin ensamsal. Samtidigt som hon upprepade samma sak gång på gång. Helst "den som spar han har".
Verkade vara favoriten bland det tvångsmässigt upprepade. Hon kunde plötsligt skratta till.
Upplänningar var inte väl sedda bland metallarbetarna som jag härstammar från i Sandviken. När de kom för att jobba i Verket riskerade de att ställa till det med sin arbetsköparvänliga, fackliga medvetslöshet. Gulingar in spe. Snåla, hörde jag från min mor. Värre än den värsta dansk i Nordjylland.
Hon som gifte sig med en upplänning. Apropå bönder tjänade pappa som väldigt ung dräng hos en välbeställd bonde utanför Dannemora som gjorde sitt bästa för att plåga honom.
När pappa gjort en jänta med barn, min halvsyster, dags att söka sig bort från Upland mot Sandviken och Verket. Tror jag att skälet var, kanske inte det enda.
Han fick jobb där och utsattes för rites de passage, som fransmännen säger. Lägg dig och sov du, uppmanades han på ett nattskift av en äldre jobbarkompis. Trött som han var följde han den vänliga och omtänksamma, som han trodde, uppmaningen.
Sträckte ut sig på en bänk i omklädningsrummet. Någon stoppade in en rejäl nypa grovsnus i gapet på den djupt sovande.
Metallarbetarna betraktade sig i sitt högmod som jordens utvalda folk. De bar alla andra på sina axlar, försörjningsmässigt. Borde ha hållit sig för goda för att behandla min far på det vedervärdiga sättet. Konstigt att han berättade det för mig, sonen!
Nå, det var 1966 och innan jag skulle sommarjobba nere i Verket. Kanske ville han varna mig.
Fotot på Ulleråker: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar