Konformitet dödar

Bild: Adlibris

"Udda är så helande. Konformitet dödar." Chattmeddelande från vännen Freddy, mångsysslare och en sprakande kreativ man. Det är bara att instämma i detta lakoniska budskap. När han skickar det till mig kan han inte ha hunnit ta del av min text om Leni Riefenstahl som jag länkade till på denna sida 30/7. 

   En händelse som ser ut som en tanke. 

   Om det är något som dokumentären, ett faktabaserat, genomarbetat porträtt av en av Hitlers kelgrisar, styrker så är det just detta. Konformitet dödar. Och jag säger det igen. Det som berörde mest i samma dokumentär om Riefenstahl, svårast att ta in, var alla sympatiyttringar från vanliga tyskar. 

   Och de var många. En kompakt tittaropinion.

   "Stå på Er! Låt dem inte förtala Er!" (I Tyskland tilltalar man med "ni", även om det i svensk tv ohövligt nog översätts med "du".) Ulrike Meinhofs kommentar, "ni har Hitler i er", tycks mig träffa mitt i prick. Även om ingen tysk, enligt egen utsaga efter kriget, ju hade varit nazist...  

   Lätt hemfalla till en ironisk eftersläng, men jag avstår. Skakar bara på huvudet.

Jag läser i Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" (2012), svår att lägga bort, om hur medlöperiets - i praktiken, oberoende av efterhandskonstruktioner - tyskar av de allierade tvingades konfronteras med döda och överlevande lägerfångar efter nazisternas kapitulation. 

   Koncentrationslägren kunde ju ligga nästgårds med de "vanliga" liv som samtidigt pågick. Men vem brydde sig av de icke-internerade, vem protesterade? Lika litet som vi vanliga dödliga (sic!) i sommarvärmens, badandets och utomhusgrillarnas Sverige reagerar på det pågående folkmordet i Gaza.

   Rosenberg är skeptisk, och jag delar hans skepsis, om den obligatoriska konfrontationen - som föregick "denazifieringen" - hade någon som helst bestående effekt, betydde överhuvudtaget någonting i längden. 

   Reaktionerna, "folkets röst", på Riefenstahl, när hon medverkade i tysk tv på 70-talet tyder på att det betydde inte ett smack. 

   Samtida med studentrevoltens Tyskland. Kravet att nu ska övervintrande nazister avslöjas! Med alla medel, även ögonöppnande terrordåd. Nja, inte blev det så. 

Jag vet allt, ja nästan i alla fall, om hur konformitet dödar. Inte fysiskt. Men själsligt. Uppvuxen bland metallarbetare i ett typiskt svenskt brukssamhälle. Hur får man bort denna kollektiva åkomma, denna grimma? 

   Jag tvivlar. Reaktionerna, minst sagt ilskna, på det jag skrev på Stefan Lindgrens sajt 8 dagar 26/7 om proletärernas hjälplöshet, som de själva upprätthåller, antyder, ja mer än det, att konformiteten sitter djupt. Att vara udda avvisas.

   I Tyskland skördar AfD växande framgångar. Just saying.

Fotnot. Jantelagen, påbjudande konformitet, brukar tillskrivas Aksel Sandemose i boken "En flykning krysser sitt spor" (1933).

   

"Det är lögn!" utbrast Leni Riefenstahl

Bild: Edge Entertainment

Inför premiären på den emotsedda dokumentären ”Riefenstahl” (2024) läste jag om den i tysk press. Tydligen skulle man få möta en Leni Riefenstahl, Hitler och Goebbels uppburne hovregissör med en budget andra filmare bara kunde drömma om, som aldrig tidigare. 

   Och nu, en juliafton, lyckas vi mot rimliga 49 kronor, hyra den på Apple TV.

   Jag är teknisk idiot. Lyckligtvis inte min livskamrat. Så hon klarade av att snabbt och smidigt hämta ned den på vår nya apparat från Power. 

   Och den motsvarade mina högt ställda förväntningar. Ja, mer än så. Det är inte att överdriva att jag närmare två timmar satt som klistrad. Imponerande research bakom filmen. 

   Rikligt material från Riefenstahls egna hyllor, utdrag från talk shows i tv, intervjuer (som det hände att hon hastigt och lustigt avbröt när frågorna inte passade henne).

Leni Riefenstahl (1902-2003), som i likhet med andra tyskar blev mycket gammal, krävde att tillrättaläggande få redigera sin egen livsberättelse. Där ingick inte flörtandet med Adolf Hitler. Och inte en massaker på judar i Polen som hon enligt ögonvittnen beskådade. 

   Heller inte de statister, roma och sinti, hon använde i en film. Och som efter inspelningen avrättades. Även barnen.

   ”Det är lögn!” utbrister hon topp tunnor rasande. Kanske tror hon på sina egna ord. Förträngningens mekanismer fungerar. Kanske ljuger hon medvetet. Kanske odlar hon en livslögn för att stå ut med sitt skamliga förflutna. Jag är benägen att tro det det senare. 

   Jag litar nämligen inte för fem öre på henne och de långdragna utsagorna om hennes roll i Tredje riket. Hennes svajiga distinktion mellan konst och politik. Enligt henne själv var hon aldrig politisk. Inte ens i Hitlers knä. 

   Inte höll hon upp en furstespegel, inte gjorde hon några propagandafilmer åt nazisterna, som ”Viljans triumf” och den om Berlinolympiaden 1936. Nähä. 

I dokumentären förekommer Albert Speer. Hitlers kelgris, arkitekt och rustningsminister som med sina insatser, i dem användandet av tvångsarbetare som dog som flugor under omänskliga förhållanden, förlängde kriget. 

   Klarade sig från repet i Nürnberg. Det borde han inte ha gjort. 

   Med sin fala retorik dömdes han inte till döden. Utan till tjugo år i Spandau. Skrev sina memoarer. De blev bästsäljare av stora mått. Efter frigivandet deltog han i debatter med röda studenter på Freie Universität. 

   För mig förblir denne intelligente, till skillnad från andra toppnazister, en gåta.

   Yrsa Stenius och Gitta Sereny delade Riefenstahls förtjusning i den bildsköne Speer. Präntade ned det i böcker. Jag fattar inte varför denna personlighetstyp attraherar kvinnor. 

   Kriminella. Sociopater.

   Kanske samma sak med Clark Olofsson. Som tillbringade större delen av sitt liv bakom lås och bok. ”Stockholmssyndromet” myntades efter hans bravader i banken på Norrmalmstorg. Kvinnor föll för honom. 

   Jag förstår ingenting. Hjälp mig. 
   Men se dokumentären.

Varför blev inte jag terrorist?

Foto: DW

Jag läser i tysk press om Horst Mahler. 89 år gammal har han dött. I Berlin 27/7 2025. Det aviserades före hans bortgång ytterligare en rättsprocess mot honom. En i raden av flera tidigare. Med efterföljande häktningar och fängelsedomar. 

   Men denna inställdes på grund av hans ohälsa. På foton från senare år förefaller han också märkt och plågad av sjukdom. 

Jag försökte, utan att minnas exakt när så skedde, att kontakta honom. För ett samtal om utvecklingen i Tyskland från 70-talet och framåt. 

   Han var ju i högsta grad inblandad i RAF (Rote Armee Fraktion), i medierna ”Baader-Meinhof-ligan”, och den utomparlamentariska oppositionen. Den våldsvåg som följde på det kallblodiga ihjälskjutandet av Benno Ohnesorg 2 juni 1967 i Berlin. 

   I samband med demonstrationerna mot shahen av Iran.

Mahler - kändisadvokat på yttersta vänsterkanten. Men så hände något med honom. Vad var det? Hur förstå hans extrema omorientering? [1]

   Liksom Rudi Dutschkes vapendragare under studentrevolten vid Freie Universität i dåvarande Västberlin, Bernd Rabehl (som jag också försökte kontakta utan resultat), förflyttade han sig radikalt åt höger. 

   För att hamna hos nynazisterna i NPD och förintelseförnekarna. (I lag förbjudet att förneka förintelsen och Mahler dömdes strängt för detta.)

Om detta hade jag velat höra närmare. Hur han motiverade sin politiska helomvändning. 

   Det var ju icke minst mot övervintrande nazister, till och med högt upp i förbundsrepublikens statsledning [2], som de unga, politiskt medvetna agerade. Den påbjudna tystnaden efter kriget och nazitiden skulle brytas. 

   Den politiska makten vägrade dock blankt dialog med dem som ville rekapitulera den nazistiska historien. Locket skulle förbli på. De systemkritiska tog till terrordåden i ett missriktad strävan att väcka det tyska folket.

   De forna rödskäggen i Sverige har efter omvändelse inte gått så långt som Mahler, vad jag vet. 

   De hamnade i Stenbecks mediekoncern eller i någon av de banker de tidigare häcklade: 

”Känner du stanken från Enskilda Banken?”

   Ett exempel. Klas Eklund, jag minns inte vad han etiketterade sig under sina sekteristiska vänsterår, tjänar nu välavlönad någon av storbankerna. Så kan det gå. Hans namn förekom i spalterna bara häromdagen.

Jag skrev en bok inspirerad av Ulrike Meinhof och hennes ”efterlämnade fångenskap”. Så fort jag har nämnt hennes namn, har någon gått i taket. Skriva om denna terrorist, vars rykte inte borde tillåtas lämna gravens förslutenhet i Alt-Mariendorf i Berlin! Hur vågar du! 

   Jag skulle vilja uttrycka det så här: Terroristen som idealtyp, det gäller kanske även Horst Mahler, ställer sig i vägen för att skärskåda ett människoöde som mynnar ut i frågan: varför inte jag? 

NOTER

[1] Tyskkännaren Per Landin ägnade Mahler ett kapitel i ”Forsters patient: tio tyska intermezzon” (Bokförlagett Augusti 2020).

[2] Även bruna jurister kunde efter Tredje riket fortsätta att utöva sitt yrke som om inget hänt. Se Ingo Müller, ”Fruktansvärda jurister: det tyska rättsväsendets ouppklarade förflutna” (Gerundium 2024). 

Även publicerad på 8 dagar 2025-07-29

 

Kanske, kanske inte

Foto från gruvstrejken: tidningen Arbetet

 

Sittandes nyss i pensionärskuvösen med mitt morgonkaffe noterar jag en kvinna på väg mot busshållplatsen. Långsamma, dröjande steg. Tydligen ingen tidtabell som skyndar på dem. Jag får för mig att hon fatalistiskt tänker ”kanske kommer det snart en buss, kanske inte”.

   Jag uppfattar det, kanske drar jag det för långt, som att hon personifierar den hållning jag läste om häromdagen i en närmast alarmerande artikel i en av de stora morgontidningarna. (SvD 250727) Och som handlade om en utbredd likgiltighet i Sverige. 

   Landets aktuella samhällstillstånd beskrevs i artikeln som dominerat av likgiltighet.

   Möjligtvis förklaras det i så fall åtminstone till en del av tillvandhet. Efter att vi dag ut och dag in matas med braskande uppgifter som härdar oss och vi slutar att reagera. Kanske orkar vi inte ta in mera. Man kan ändå inget göra. Den tysta övertygelsen.

Drönare i Ukraina. Barnkroppar invirade i plats i Gaza. Övervämningar. Bränder. Dödsskjutningar i svenska städer.  Rubrikerna blir allt svartare och allt större. Det är som om en mediagröt väller fram. Inget sticker ut i denna. Allt lika viktigt. 

   Det gäller för medierna att vräka på. Vad kan längre få människor att reagera? Köpa lösnummer, kanske snarare klicka? Hur Johan Pehrson onanerar? Att Benjamin Ingrossos morsa rakar honom där solen inte skiner?

   I jakten på läsaren och lyssnaren förflyttas den gräns som man, i anständighetens namn, tycker borde upprätthållas mellan privat och offentligt. 

   Påskyndat av influencers i en narcissistisk samtidskultur, där det ska avslöjas och talas ut om allt. Inget är heligt. Inget tabu. Bort alla slöjor. Och hänsyn. Värst slår värst.

I Nazistyskland var det straffbart att ge uttryck för ”defaitism”. Tvivla på att kriget inte skulle kunna vinnas. Att uttala, ens antyda något dylikt kunde straffas med döden. 

   I mina mörkaste stunder, förstärkta av artikeln om likgiltighet, får jag för mig att det  kännetecknar Sverige idag. Defaitism. Uppgivenhet. Apati kanske ett för starkt ord. Ett samhällstillstånd med oöverblickbara politiska konsekvenser. 

   I Tyskland skördar AfD framgångar. Kanske ett svar på samhällstillståndet i det landet. Förbjuda partiet, som statsledningen varit inne på, ändrar inte på detta tillstånd.

Göran Persson, en av de egna älskad socialdemokrat, köper aktier i livsmedelsindustrin samtidigt som priserna på mat skjuter i höjden. Statsråd innehar aktier i krigsmaterialindustrin. Eller i bolag som äger den privatiserade skolan och kan plocka ut riskfria vinster. 

   Statsråd har aktier i näringar de fattar beslut om. Korruption? Nja, vad säger lagen och regelverket som de utpekade alltid hänvisar till när de får frågan? Moral? Samvete? Glöm det.

   Man tycker i sin enfald att vi, medborgare och skattebetalare, borde bli upprörda. Slå näven i bordet. Nu får det ta mig tusan vara nog! Men icke. Ingen bryr sig. Som det förefaller. Det skrämmer mig. 

   Jag ser ingen buss komma därute.

Även publicerad på lindelof.nu 250728

Proletärerna har endast sin hjälplöshet att förlora

Foto: Timbro

 

Det var en uppburen amerikansk psykolog, Martin Seligman, som myntade begreppet: 

”learned helplessness”. Ordvalet kan låta nedvärderande, men jag är inte så säker på att det var avsikten. 

   Däremot stannade väl, åtminstone vad jag minns, ansatsen på en beteendenivå. Inget djupgående ”varför” om hur denna hjälplöshet (kan termen synonymiseras med ”handfallenhet” eller "initiativlöshet”?) uppstår.  Och vidmakthålls. Det viktigaste att fundera över. 

   

I mina studier av typiskt svenska brukssamhällen, och av förhärskande tankefigurer (Johan Asplunds uttryck), har jag lyft ut begreppet från det psykologiska sammanhanget. 

   Inlärd hjälplöshet betraktar jag inte, ur brukets klassperspektiv, som en individuell egenskap. Utan som ett sociologiskt fenomen, skapat och vidmakthållet av människorna själva. 

   Fabriksmänniskan, initierat gestaltad av Sjödin, Evander, Fridell och andra med egen erfarenhet av livet på bruket, är i mina ögon en social kategori. 

   

Hjälplösheten - undfallenheten, tillbakahållandet, lydnaden, motståndslösheten -  är i linje med detta en konstruktion. Historiskt framvuxen i ett kapitalistiskt samhälle präglat av över- och underordning. 

   I en undermedveten, aldrig erkänd, strävan från den underordnade att rättfärdiga sin plats i systemet. 

   Glöm personliga egenskaper som roten till det onda. Se det istället socialpsykologiskt. Vi håller nere varandra, gör varandra hjälplösa med Seligmans term. Om jag - så du.  

   I högsta grad en politisk fråga hur det kan brytas. 

   Något som fackföreningar och vänsterpartier gått bet på, kanske snarare inte velat. Facket utgör arbetsköparens förlängda arm. Vänsterpartierna rör sig vilsna i identitets- och värdegrundsträsket, förtjänar inte längre att kallas ”vänster”. 

   

Proletärerna har endast sina bojor att förlora. Allt att vinna. Men befrielsen måste vara deras eget verk. Och det finns inga andra än vi som är här och nu, för att travestera Göran Sonnevi i diktsamlingen ”Det måste gå” (1970). 

   I vägen ställer sig den självdisciplinering som jag själv upplevde, långhårig och inte som de andra gubbarna, under mina korta inhopp nere i Verket i Sandviken. 

   Den hårda psykosociala arbetsmiljön tenderade inte sällan mot ren mobbning. 

   Jantelag har det, nästan till leda, talats om i samband med mentaliteten i svenska brukssamhällen. Ingen får sticka ut. Tro sig vara något. 

   Varför - egentligen? Handlar det inte ytterst om, utan att det ägnas en bestående, medveten tanke, att rättfärdiga en samhällsordning? Den gör inte halt vid fabriksgrindarna.  

   

Michel Foucault blev tidigt något av en husgud för mig. Nietzscheinspirerad. ”Själen är kroppens fängelse.” Heureka, så är det! Förtrycket är rotat i det mentala, har bosatt sig där. 

   Och det börjar med att vi håller tummen i ögat på varandra. Utan att förstå, eller vilja inse, att det är just det vi gör. 

   I vårt vardagliga agerande, om än till synes inget att hänga upp sig på utan som kan tyckas oss tämligen oförargligt, gömmer sig förtryck.

   Glöm fångvaktare, glöm arbetsledning och basar. Vi är våra egna övervakare. Dåliga sociala villkor består. Eftersom vi, inlåsta i tankefigurer, inte tror att de kan ändras. Liksom inte vi själva. 

   

Ödessymfonin, som inte är någon eftersom det inte finns något strikt ödesbundet (samtiden är onödig, som Jan Myrdal underströk i en brevbok tillsammans med Lars Gustafsson), fortsätter att spelas.

   Hjälplösheten - egentligen tycker jag inte om termen - är en social konstruktion. Inget annat. Därmed föränderlig. Men hur länge till må den bestå?

Även publicerad på 8 dagar 250726

Hellre en Horace i Göteborg än tio i Akademien

Foto: go:teborg

”Sätt inte ditt ljus under skäppan, Lars!”

   Jag är uppvuxen med sedelärande talesätt. Min salig mor var en fena på dylika. I den meningen en traditionsbärare mellan generationerna. Hon övertog talesätten från föräldrar och föregående släktled. (”Blod är tjockare än vatten” - matades jag med från barndomsår.) 

   De kunde sägas utgöra hennes kulturella arv. 

   Och, inte för inte fanns i mitt socialdemokratiskt impregnerade hem en röd bonad broderad med ”Flinkt arbete leder snarast till vilan”. Formuleringen kunde varit huggen i sten.

   För arbeta skulle man, göra rätt för sig. ”Den som arbetar syndar icke.” Det fanns inget värre än att ”ligga samhället till last”. Bete sig som Kronblom, lat och arbetsskygg.

   Att ifrågasätta bonadens budskap var definitivt inte möjligt, då var man bara konstig. Det uttalade hörde till självklarheternas skara som det icke måtte ruckas på.

   Arbetslinjen gick hand i hand med påbjuden ekonomisk försiktighet: ”Den som spar han har!”

 

De, folkliga måste man tillägga, talesätten användes för att vägleda det vardagliga handlandet. De var normativa och etiskt laddade. Inte explicit glasklara, snarare ”tyst kunskap”, betydelsen fanns bortom det utsagda. 

   Men de förutsatte och byggde på att den som tilltalades med dem visste vad den tilltalande avsåg. Annars blev det ju poänglöst. Som att ”gå utan hink efter vatten”.

Horace Engdahl har skrivit en rolig liten bok, karln överraskar med att ha humor, kanske väckt av hans flytt till Lilla London med den speciella göteborgshumorn, om talesätt. 

   Som han med de akademiska språkvetarna benämner ”idiom”. Det är inte enkelt att alltid skilja idiom från ordspråk. Sak samma, andemeningen består. 

   Boken är utgiven av Svenska Akademien med titeln "Ugglor i mossen. Tankar om idiom" (2025).

   Vad som gör boken till en läsfest är hur han härleder och, framförallt, strösslar med många exempel. Bokens titel är ju ett exempel på ett idiom. Och exemplen lockar fram idiom som man själv har stött på. Som mina egna exempel ovan. Det vittnar om uttryckens slitbarhet.  

   

Som sociala varelser binds vi samman genom att vi förstår hur den indirekta kommunikationen skall uppfattas, vad talesätten egentligen vill signalera. Vi måste ha koden, kanske en modern forskare skulle säga. 

   Och där hittar vi uttryckens akilleshäl (bild!).

   Ty det har inte yngre generationer, påstår ungdomsforskarna, som kartlagd dem via enkäter och intervjuer. De tror att ”gråta krokodiltårar” signalerar stor sorg. Att göra någon ”en björntjänst” tros betyda att göra något bra för en person. 

   Vissa uttryck är obegripliga för de unga, säkert inte bara för dem. Så som ”vår dammsugare sjunger på sista versen”. Inte ”sjunger” väl en dammsugare? Och vilka visa är det som sjungs på sista versen?

Jag läser Engdahl som att något väsentligt går förlorat om förmågan att tänka i bilder, metaforer, att haja det underförstådda, försvagas. Han är underhållande, men myntets andra sida är gravallvaret. 

   Kanske det som sker i de sociala mediernas omedelbarhetstid, ingen klokskap att tolka fram bakom bokstävlarna. ”The medium is the message” som gurun Marshall McLuhan sa. Vilket även det kan uppfattas bildligt…

   Nå, efter att som gammal i gården (häpp!) med stor behållning ha läst Englunds bok på drygt nittio sidor frestande att dra till med ett värderande talesätt: Hellre en Horace Engdahl i handen än tio i skogen.   

   Förresten, kanske ska ”handen” bytas mot ”Göteborg” och ”skogen” bytas mot ”Akademien”?

Även publicerad på lindelof.nu 2025-07-25

Allas vår fruktan för vad som väntar runt hörnet

Bokomslag: Norstedts

Skrämmer Alzheimer och döden så mycket att skräcken blockerar den mest sansade recensent som i sitt yrke borde hålla huvudet kallt och tangenterna beredda? 

   Och att en bokanmälan därför nästan måste gå i stå, orden ängsligt tveka inför att ordnas till text. Det fasansfulla, svårt för att inte säga omöjligt föreställa sig, placerar sig mellan recensent och recension? 

   Undran infinner sig när jag läser en recension i Expressen 250721 av en bok av Nobelpristagaren Annie Ernaux.  

   Boken, med titeln "Jag har inte kommit ur min natt", handlar om författarens Alzheimersjuka mor (den poetiskt anstuckna titeln, låter som ett citat från Stagnelius, emanerar från modern) och det kroppsliga förfall som följer i sjukdomens spår. Med utslocknandet som slutstation.

   

Jag tror att jag måste börja läsa Ernaux på allvar. Det jag snappar upp om hennes koncisa, konstlösa språk, och inte alltför långa böcker, lockar i hög grad. Tydligen ingen Artur Lundkvist (1906-1991) eller Björn Ranelid, med en övergödslad blomsterprosa. 

   I den här boken har hon tydligen föresatt sig att det inte får bli "litteratur", utan osminkat ska hennes text spegla verkligheten och "livet självt". Inte vet jag hur en författare fixar biffen, att skriva utan att det blir "litteratur" av det. 

   Det skrivna har ju, som alla som skriver vet, en tendens att frigöra sig och distansera sig från författaren och hennes ambitioner.

   I en recension i en annan tidning, jag tror att det var Sydsvenskan, av samma bok, reagerar recensenten som Expressens. 

   Värjer sig, i överförd mening nästan med näbbar klor mot att ta del av den gamla kvinnans nedbrytning som Ernaux konkret dagboksbeskriver i detalj, utan att dölja med några finurliga estetiska filter. 

Jag förstår recensenterna om de, kanske undermedvetet, redan innan läsning fruktar Alzheimer eller demens med döden som slutstation - och inte vill bli påminda av Ernaux om vad som kanske väntar runt hörnet. 

   Jag delar denna fruktan. Och det stannar inte vid olika former av demens. Pattie Smith avslöjade att Sam Shepard drabbades av nervsjukdomen ALS, med fortlöpande, förtvinande muskler. Hockeystjärnan Börje Salming likaså. 

   Björn Skifs, en gång bakom orgeln i popgruppen Slamcreepers från Vansbro, hamnar på löpsedlarna med sin demensdiagnos. 

   Vackra Nina Gunke från tv-serien utgående från Delblancs "Hedebyborna", vem kan väl glömma henne. På tok för ung för att diagnostiseras med Alzheimer. Liksom sångerskan Kim Kärnfalk.

   På nära håll har jag tvingats bevittna hur flera personer drabbats av just Alzheimer. Det har varit fruktansvärt. Att förlora en människa, älskad svärfar eller kära vänner, på det sättet. 

   

Till fruktan för att bli "gaggig", som man sade förr, lägger jag rädslan att inte längre kunna sköta och ta hand om mig själv. 

   Förpassas som ett kolli till dödens tröstlösa väntrum, vara utlämnad till personal som kanske inte pratar tillräckligt bra svenska för en meningsfull kommunikation. 

   Ärligt talat, fyrtiotalisten Ekstrand slår ifrån sig den ovissa framtiden, vågar inte tänka tanken på vad som kan hända med honom om några år. Eller redan i morgon. Förträngning och förnekelse? Japp, skriv upp det. Här och nu är det som gäller. Inget annat.

   En replik från Vilhelm Mobergs "Din stund på jorden" som klistrat sig fast: - Jag vill inte ha med döen att göra! 

   I mitt fall, och måhända recensenternas: lägg till huvuddimma.