Långsamt läste jag, drog ut på det. För att inte läsa ut och framkalla saknad. Carl-Johan Malmbergs Guldåldern. Men nu är den utan återvändo och pardon läst och inställd på bokstaven M i bokhyllan. Nära Marx, Henry Miller, Moa Martinsson och andra. Jag förundras över att jag vid senaste flytten lyckades få till något av en alfabetisk ordning i de överfulla hyllorna.
Jag antar att flera skulle finna Malmbergs bok påfrestande egocentrisk. Han skildrar sitt till synes privilegierade, inget riktigt jobb skulle farsan ha muttrat, vardagsliv med basen på Östermalm och där cykeln används som fortskaffningsmedel.
Stockholmscentreringen riskerar störa den som inte älskar Fjollträsk. Det äts lunch på Sturehof. Man förväntas veta var haket ligger. Jag har ingen aning. Det hämtas färdigmat i Östermalmshallarna. Fint skall det vara. Inget inplastat käk från populasens ICA eller Coop.
Till fisksoppan, hämtad från de snofsiga hallarna, inmundigas förstås riktig champagne, även om det är vardag, det vill säga om Malmberg för ovanlighetens skull har gäster. Märken anges som jag aldrig hört talas om. Långt från Henkell Trocken och liknande bubbeldricka, om man säger så.
Boken vill jag skall vara som jag, understryker Malmberg. Utan ironi och humor. Det är också den bild jag alltid haft av Malmberg. Typisk kulturman kanske Witt-Brattström skulle slå fast. Kompis med Stig Larsson och Horace, han som använder ord som vivör om tvivelaktiga mansfigurer. Två kompisar till Malmberg som knappast kan beskyllas för att vara några muntergökar.
Men förbaskat bra skriver han, Malmberg. En stilist som få. På ett avgörande sätt gör han sig inte till, även om man skulle kunna tycka att han koketterar med namedropping och manér. Citat på utrikiska som inte översätts - målgruppen är definierad. Nordjylland avhängt, som de säger i dansk tv när det blir för svårt och akademiskt.
Det är nära att jag drar till med att det finns en konsekvent och orubblig strävan att vara autentisk. Utan att fjäska för någon. Det här är mitt liv. Take it or leave it. Respektera mig, strunt samma om ni älskar mig eller icke. Otidsenlig är ett av Malmbergs honnörsord. Samtidigt ett ideal, han strävar målmedvetet efter att vara otidsenlig. Den enda genuina hållningen för en skapande människa, enligt honom.
Jag bortser från det förväntat politiskt korrekta han skriver om afghaner och minst sagt tveksamma uppehållstillstånd. Där sitter han fast i den påbjudna diskursen bland huvudstadsintellektuella. Men lite mer kritisk kunde han ju försöka vara, han som inte vill traska patrull och jama med.
Jag läser en solitär som är mycket ensam. Men som vågar vara i ensamheten. Även om sjukhusinläggning - privata Ersta - krävs från och till. Han har ett stort utbyte av sig själv. Och umgänget med döda författare och konstnärer - valfrändskaperna. Där kan jag känna igen mig själv och mitt eget, stora ensamhetsbehov.
Och nota bene, jag kan höra den feministiska invändningen: solitären behöver inte vara en man. Såsom det en gång hävdades om flanören. Att endast män flanerar. M på mitt sista jobb var en solitär. Och kvinna. Jag tror att hon skulle uppskatta boken. Möta en själsfrände. M begåvad liksom Malmberg. Begåvning kanske adelsmärket för solitärer?
Malmberg, en solitär som funnit och vårdar sin egen ton. Boken stannar kvar som en stilla eftertankes mjuka rörelse. Inte många av dem jag läser gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar