Adornos fråga: Stilen, rösten och det omöjliga upproret inifrån

"Jelineks texter river upp en galopperande känsla i ett ordflöde som vill komma något på spåren. Språket är redskap, vapen, musik.” 

Skådespelerskan Ingela Olsson kommenterar den fria bearbetningen av Prinsessdramer av litteraturpristagaren Elfriede Jelinek, som blev en publiksuccé på den fria teatern Galeasen. 

Elfriede Jelinek skriver som ingen annan. Med sådan brinnande frenesi, i flammande ordmönster och kaskader. Texten kastar sig över en, tar sig in under huden, tränger bakom ens försvar. Det är omtumlande, man beviljas ingen nåd.

Jelinek har, som andra österrikiska författare, med icke minst antihjältelitteraturens oförliknelige Thomas Bernhard i spetsen, ett minst sagt komplicerat förhållande till sitt fosterland. Som välvilligt öppnade sin dörr för Hitler och lät sig målas i brunt. 

Förutom att hon hade ett minst sagt komplicerat förhållande till sin mor, gestaltat i filmen Pianisten, med en sadomasochistisk grundton. Hatet och kärleken sammantvinnade, våldet och den tafatta närheten. 

Jelinek använder mycket medvetet språket för att uttrycka och visa sin största avsky för såväl Österrike som modern, kanske samma sak ...

För att återanknyta till Ingela Olsson, inom parentes verkligen ingen dussinskådespelare utan profilerad, ser jag dock språket – ordvalet, kombinationerna, tempot, bilderna – i Jelineks fall mer som musik, mindre som ett instrument att tillgripa. 

För mig signalerar ”instrument” något man behändigt kan tillgripa och använda sig av, typ en hammare eller skruvmejsel. Man instrumentaliserar sin hållning till världen. Ingen omsorg som Heidegger skulle sagt.

Det komplicerade finns lika mycket inbakat och integrerat i språket som i den utomspråkliga, yttre verklighet det ger sig ut för att gestalta.

Vad med den moderna tidens grymma, blodsbestänkta verklighet? Minns Theodor Adornos klassiska fråga: Kan man skriva poesi efter Auschwitz?

Ja, varför skulle man inte kunna det? Och det har ju bevisligen skrivits och givits ut poesi efter Auschwitz ... Med start i Timmen noll som tyska författare sade, när de bland ruinerna ”nollställde” historien, för att starta om på nytt, efter krigsslutet våren 1945. 

Optimismen och enfalden sträckte varandra handen, kunde man cyniskt inflika.

Bild: Malevitj