Sandviken - mönstersamhället som försvann

Från min mamma fick jag ofta höra: - Men vad skall folk säga?! Det viktigaste var att bete sig som folk, som alla andra, och min morfar undslapp sig alldenstund så inte skedde: - Jag fattar inte att folk inte kan vara som folk! Kunde spetsa till det med: - Jag tror jag får hjärnblödning. 

Var som folk! Svårare än så var det inte. Enkelt rättesnöre. 

Klart man kan slänga in de tjatiga, i detta sammanhang vanligt förekommande begreppen Jantelag, brukssamhällets konformitet och andra. Och nog var det så, begreppen fångar en verklighet som med all rätt, framförallt när man var tonåring, kunde uppfattas inte så litet trång.

I skönlitterär form har den förhärskande mentaliteten givits levandegörande uttryck av författare som upplevde staden på huden: Per Gunnar Evander och Göran Norström, Stig Sjödin icke att förglömma. Den senare med fabriksgolvet och kollektivets perspektiv. 

Men den väsentliga skillnaden mot nu är att det då fanns ett styrande samhälleligt överjag, gemensamma normer och värderingar som icke var förhandlingsbara eller möjliga att relativisera och urvattna, det band ihop invånarna. 

Man visste att man skulle sköta sig och vara ordentlig, det var inplanterat i samvetet från barnsben. Samhälleliga institutioner tog vid där den sociala kontrollen inte räckte till. 

Det gjorde Sandviken i ett mycket viktigt avseende till en bra stad att växa upp i - man kan tala om ett samhälle* i ordets rätta mening Det kunde till och med pekas på som ett mönstersamhälle, välplanerat och utan sönderslitande sociala konflikter. 

Även om det var ett segregerat klassamhälle i skuggan av Verket. Men lag och ordning rådde, med gator där man utan ängslan och fruktan kunde röra sig dygnets alla timmar.    

Mina förfäder på mammas sida och med det förpliktigande namnet Stake (egentligen ett tyskt namn, släktens ursprung står att finna i södra Tyskland) slog sig ned i Sandviken redan på 1880-talet. Rötterna är således djupa, min familj utan tvekan "riktiga" sandvikare. 

Jag brukar säga att "jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig". Men frågan är om inte dagens Sandviken, så radikalt förändrat och så annorlunda och alltmer främmande, lämnar mig. 

Det Sandviken jag minns, och som jag brukar "samminnas" tillsammans med en kompis sedan ungdomen, existerar inte längre. Det nuvarande är inte "mitt", bara skylten vid infarten som är densamma.

Det gör mig bedrövad.

Häromdagen sköts det skarpladdat  mot en person, nära där en släkting till mig bor, på det som förr var det gamla Bruket. Jag minns när mina morföräldrar bodde inte långt därifrån. 

Det som nu sker, och då syftar jag inte "bara" på skottlossningen utan på den utbredda kriminaliteten i staden, var på den tiden fullkomligt otänkbart och naturligtvis borde det fortfarande vara så. Svårare än så är det inte. 

Från en vän bosatt sedan många år i staden mottager jag följande samtidsbild av min uppväxtstad, han skickar den med "en tår i ögonvrån":

"Efter klockan 16.00 är polisstationen stängd. Runt 20.00 kan jag se två polisbilar utanför polishuset eftersom de då verkar ha fikarast. Efter en halvtimme är de borta. Men vid den tiden är det också folktomt på gatorna, men överallt i skuggorna finns inbrottstjuvar, knarkförsäljare och säljare av smuggelsprit och cigarretter. Ja, någon sa att smuggelvaror säljs öppet på torget runt klockan 22.00 varje dag. Olika bilar varje gång, men samma varor.

Med affären Gröna Hörnet utanför fönstret kan vi se vilka unga hitkommande som är framgångsrikt kriminella. De parkerar nya Audi, BMW och Mercedes och kommer ut och lastar dem fulla med kassar. De rör sig självsäkert och känner sig säkert som kungar. De är medvetna om att alla går att köpas i vårt land, poliser, advokater, ja till och med politiker. Undrar hur det kommer att se ut om tjugo år. Nej förresten, jag vill inte veta. Men jag har uppmuntrat min dotter att flytta så snart hon blir pensionär nästa år. Vad som helst kommer att vara bättre än vårt en gång stolta land."

Uppe på kyrkogården, inte långt ifrån där de rör sig, dessa självsäkra med flotta bilar, vilar mina föräldrar. De skulle vända sig i graven om de visste. Glad att de två, skötsamma och hederliga, slipper bevittna eländet.

Den redan nämnde Stig Sjödin, som flyttade från stan och den lämnade inte heller honom, uppmanade i en av sina diktsamlingar att det måste talas klarspråk. Hög tid att göra det om Sandviken, men jag är rädd att det är för sent.  

Politikerna i kommunen? Maktlösa. Framtiden? Mörk. Mönstersamhället, bilden överst, tillhör det förflutna. 

* Den klassiska sociologiska frågan hur blir samhället möjligt besvarades.