Och saknaden stor efter den minst lika provokativa Lena Svedberg (1946-1972). Båda förknippade med den anarkistiska undergroundtidskriften Puss. Där också Johan de Geer förekom.
Var finns de tecknande bildprovokatörerna i dagens Sverige? De bitska satirikerna? De elaka, obekväma samtidskommentatorerna? Finns de? Tillåt mig att stillsamt fråga.
Liv Strömquist, Lena Ackebo och andra samtida må ha sina förtjänster, men inte är det politisk satir av samma kaliber som hos de förstnämnda. Kanske roar de mer än retar. Joakim Pirinen och att slå världen med ett järnrör, tja?
Martin Kellerman i DN tilltalar väl mest de lattifierade i Söderreservatet. Eftersom jag inte läser Dagens Nonsens, som framlidne vännen Gunnar Adler Karlsson benämnde avisen, skall dock i ärlighetens namn tillstås att jag inte är uppdaterad på Kellermans alterego (?) Rocky.
Paret Berglin, bosatta i samma stad som jag, är komplett tandlösa och politiskt ofarliga. Jag vet att deras stornästa figurer är mycket uppskattade av många, alstren tejpas upp på kylskåp och i arbetsplatsers kafferum.
Men inte i min smak, ligger för nära simpel igenkänning, väcker inga motståndskänslor hos betraktaren, triggar inte igång någonting upproriskt.
Jag kan inte låta bli att känna just saknaden efter uppfriskande, för att inte säga oförskämda, inslag i det bleka, korrekta offentliga samtalet på hemmaplan när jag vandrar runt i Storm P Museet på Frederiksberg i Köpenhamn och ser en utställning med politiska satirtecknare.
Protester i effektfull, tecknad form från andra världskriget, med Danmark ockuperat av det nazifierade grannlandet söderut. Klart Hitler, Göring och Himmler dyker upp, härligt förvridet porträtterade. Tacksamma att utsätta för detta.
Profitörer med feta cigarrer i näven och ynkliga kollaboratörer får vad de förtjänar.
En tråd dras även till samtiden. Inger Støjberg på en vägg, hon som i dagarna står inför rätta i Köpenhamn för att som minister vägrat acceptera barnhustrur bland migranterna. Numera politisk vilde i folketinget.
Muhammedkarikatyrerna omnämns. Utan att Kurt Westergaard (1935-2021) representeras. Min gissning är att museet inte vågar. Alla minns vad som hände när vår egen Lars Vilks framträdde i Köpenhamn. De utsatta för satir drar sig inte för att döda.
Westergaard attackerades av en yxbeväpnad i hemmet, med ett barnbarn som vittne, hann undan i sista stund bakom förstärkt badrumsdörr. Både han och Vilks dygnet runt bevakade.
Robert Storm Petersen var naturligtvis mycket mer än den oförargligt humoristiske mannen bakom uttjatade ”när smakar en Tuborg bäst”. Man kan bli sin egen skapelses fånge. Och därmed förminskad.
Utställningen görs rättvisa åt den politiskt medvetne satirikern, i sinnet ofta mörke, ofattbart produktive Storm P. Som i unga år var Munchinspirerad, begick oljemålningar med Parismotiv.
Åh, vad jag kan önska ibland att jag vore mer av en bildmänniska, mindre av en ordmakare. Mot ord kan man värja sig, man kan till och med sluta läsa och bara lägga bort. Men bilder, teckningar? De tar sig in och stannar kvar, kan slinka in i ögonvrån, nästan som i förbigående.
Det fungerar nästan som musik med det omedelbara anslaget.
Efter museet intages som vi plägar göra en läcker måltid hos de från fjernsyn kända Bröderna Price på Rosenborgsgade. Sedan mot Kastrup och flyg till Aalborg där bilen står parkerad, väntar på att ta oss tillbaka till ett fagert men höstnupet Vendsyssel.
Utställning: Latterfronter. Politisk satir under 2. verdenskrig og idag. Storm P Museet Frederiksberg 5/6 2020 - 19/9 2021
Bild: Ragnvald Bix
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar