Mildred Harnack giljotinerades 16 februari 1943. I Plötzenseefängelset som jag alltid förr passerade med buss in mot Berlin Mitte, efter att ha landat på den numera nedlagda flygplatsen Tegel.
Hon var aktiv i motståndsrörelsen mot Adolf Hitler och hans mördargäng.
Dömdes av führerns lydiga handgångna som "förrädare" mot den nationalsocialistiska (orätts)staten.
Alla tyskar böjde sig inte, vilket man kan få för sig av mängden foton och filmer på jublande, heilande människomassor. Alla var heller inte övertygade nazister.
Ett stort antal attentat planerades under Tredje riket för att undanröja diktatorn. Mest känt det som nästan lyckades, 20 juli 1944. Med en av överste von Stauffenberg utplacerad portfölj, innehållande en tidsinställd bomb, i "Varglyan" i Ostpreussen.
Hitler undkom som av en ren slump. Men nära var det. En statskupp hade förberetts av de sammansvurna. Flera hundra inblandade, åtskilliga fler sympatisörer. [1] En av de senare en av Hitlers kelgrisar, den även i bredare kretsar populära fältmarskalken Erwin Rommel.
"Ökenräven" tvingades begå självmord, för att hans anhöriga inte skulle straffas. Därefter "ärades" han med en storstilad, officiell statsbegravning. Ett utstuderat, hycklande spel från naziledningens sida.
Rebecca Donner, niece till Mildred Harnack, har skrivit en bok om sin med fog beundrade släkting, Mildred: den sanna berättelsen om kvinnan i hjärtat av den tyska motståndsrörelsen (Albert Bonniers Förlag 2023), som jag har svårt att lägga bort.
Gammaldags uttryckt, jag läser ju den som e-bok i mobilen.
Efter ett omsorgsfullt grävande i arkiv tecknas den i USA födda Mildreds dramatiska liv. En alltmer gastkramande läsning, många gånger rent fasansfull i sin osminkade framställning av plågandet och mördandet av människor i "Tusenårsriket".
Många kända namn, varav åtskilliga mötte samma öde som den begåvade Mildred, arresterades, torterades och avrättades, samtidigt som flera begick självmord, florerar på sidorna. De flesta är mig välbekanta.
Men ibland måste jag googla. Alltmer imponerad av de dristiga. Och i motstånd uppfinningsrika. För att undgå det ständigt hotande Gestapo.
Några rekryterades som spioner av Sovjet, trots att de i första hand var antifascister och humanister. Inga kommunister. Ryssarna var skickliga på att värva spioner. Så svårgenomskådat att de värvade knappt fattade det själva när de agerade spioner. [2]
Individuella öden. Motståndet mot diktatorn får ett ansikte, nej många. Frestande för mig, som alltid, att generalisera utifrån dessa individer. Temat Makt och motstånd genomsyrar det mesta av vad jag skriver.
Och hämtar material genom dessa motståndets tappra män och kvinnor.
Ända sedan unga år, kanske tog temat fart på allvar i och med boken Själens revolt: människan i organisationen (Studentlitteratur 1988) om organisationslivets disciplinering och vårt mentala motstånd.
Vem gör motstånd? Vad skiljer den modige från harhjärtat? Kan det endast i efterhand avgöras, eller talar vi om en särskild, motståndets personlighet? Hur inverkar omständigheterna? Varför kan man inte låta bli att göra motstånd? [3]
I full medvetenhet om, som i Mildred och andras fall, att närsomhelst kan Gestapo knacka på dörren. Och allt vara över.
Och så detta att som systemkritiker dväljas i en paranoid samhällsatmosfär, där man aldrig kan veta vem som är att lita på. Precis som i Stalins Sovjetunionen, och i det totalitära DDR, fanns i Tredje riket ögon och öron i varje bostadsområde. Tjänstvilliga skvallerbyttor.
Jag noterar att åtskilliga i den tyska motståndsrörelsen, som ju bestod av olika kretsar, var kvinnor. Liksom litteraturdoktorn Mildred intellektuellt högt begåvade sådana. Minns Sophie Scholl i gruppen Weisse Rose i München.
Noteras bör att kvinnorna inom den tyska motståndsrörelsen spelat en dem förminskande roll, ibland har de till och med osynliggjorts, i historiska skildringar av densamma.
Bödlarna berövade Mildred huvudet (giljotinerades gjorde även Scholl). Makabert, nästan symboliskt. Tar emot att skriva det. Efter avrättandet sändes kroppen till Charité-sjukhuset i Berlin. För att studera vad som händer med fortplantningsorganen under stress.
Även postumt behandlades hon således makabert på det mest respektlösa vis.
Mildred dömde först till sex års fängelse med efterföljande förpassning till koncentrationsläger. Men Hitler, som djupt hatade dem som vågade sätta sig upp mot honom, beordrade att rättegången skulle tas om. Med åtföljande dödsdom.
Alltid, när jag läser om de modiga, ställer jag mig framför spegeln. Den obehagliga frågan som jag saknar ett givet svar på: Hur skulle du ha gjort? I vad som på modärnt språk heter skarpt läge.
[1] Det förtjänar påpekas att långt efter kriget hölls dessa i Tyskland för att vara förrädare. Inga hjältar.
|2] Se gärna min artikel om gränsdragningar i tidskriften Förr och Nu: https://www.forrochnu.se/lojal-eller-dissident/
[3] Frivillighetsbegreppet använder sig Eva Åsén Ekstrand av i en studie av vilka som anslöt sig till Waffen-SS. Omvänt kan man fråga sig vilka som sökte sig till motståndarsidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar