Hotet från islam är kanske överdrivet?

Wikipedia

 

Jag fastnar i en recension i SvD 30 mars, skriven av Ricki Neuman, av två aktuella böcker om islam i Sverige. Numera den näst största religionen i vårt land.

Jag utgår ifrån att kristendomen fortfarande är större och därmed nummer ett. Men vad med sekulariseringen? 

Jag, troende kristen och son till en kyrkvärd, är osäker på omfattningen av den senare. Om det pågår ett avkristnande av vårt land. Till skillnad från reaktionären Trumps USA. 

I Expressen 31 mars hävdar dock professorn i kyrkohistoria, Joel Halldorf, att det inte sker en sekularisering i Sverige, tvärtom.

Jag fortsätter vara övertygad om att samhället för dess bestånd behöver ett överjag som styr vårt handlande. Gemensamma normer och värderingar. Men så är inte längre fallet.

För den som oroas efter massinvandringen 2015 och söker sig mot sverigedemokraterna i 

hopp om räddning, kanske Neuman på basis av fakta ändå kan ge ett lugnande besked i ett visst avseende. 

Muslimerna i Sverige utgör ingen homogen grupp. Inget embryo till en organiserad, samhällsomstörtande kraft.

Snarare en brokig del av befolkningen. Olika religiösa riktningar som inte sammanstrålar, utan är oförenliga. Shia, sunni, sufister och andra. Så de som påstår sig politiskt representera muslimerna, vem företräder de egentligen?

Dit hör det fruktade Muslimska brödraskapet med goda relationer till S. De gör sig till talesmän, men förankrade endast i en minoritet muslimer. Får orimligt stor medial uppmärksamhet. Blåses upp och demoniseras.

Notabelt är att blott 10 procent av muslimerna aktivt tillhör en församling. Religionen utövas i vardagslag, bortom imamernas diktat.

Det förhindrar inte de importerade avarterna som utmanar vår etablerade livsstil: hederskulturer, tvångsäktenskap, kvinnlig omskärelse och sharialagar.

Och vad med parallellsamhällen? Rosengård och andra, dit "vanliga" svenskar inte vågar bege sig.

Faran är kanske överdriven. Muslimerna har ingen ambition, så läser jag Neumans hänvisning till de recenserade böckerna, att överta och islamisera Sverige.

Kvarstår gör att de inte vill integreras, assimileras. Svenskar, men samtidigt inte. Även om någon byter namn från Hassan till Hasse. Kanske i ett lönlöst försök att beveka arbetsmarknaden.

Neuman påpekar något som gör mig en smula vemodig, kulturellt konservativ som jag är: Sverige blir aldrig mer detsamma. Men det kan inte enbart skyllas på massinvandringen. Inte enda boven i sammanhanget.

Framhållas bör globalisering, privatisering, nyliberalisering och det pågående beskärandet av de medborgerliga fri- och rättigheterna, avdemokratiseringen. Men dessas samhälleliga konsekvenser diskuteras sällan, eller aldrig, i mainstreammedierna.

Jag vill också lägga till övergivandet av alliansfriheten och anslutningen till Nato. Som om kalla kriget fortfarande gällde. Russofobin i framskjuten position. Debattklimatet är eländigt. Med Ranstorp, Paasikivi och Oksanen i spetsen. Krighetsare och propagandister.

Var finns folket? Var finns motståndet? Och var är feministerna, till stöd för de muslimska unga kvinnor som vill kasta slöjan?

Trots Neumans lugnande artikel är det lätt att känna sig missmodig över det blågula läget och framtiden. 

Även publicerad på 8 dagar 1 april 2026

Det känns som om livet har varit

Nej, det är inte jag som säger det. Inte ännu i alla fall. Även om detta att befinna sig på upploppet, som vännen och publicisten Knut i Upsala bildligt formulerar det, lämnar mig ingen sinnesro. 

Det är en vän, svårt sjuk, som förmedlar den bittra, må man anta, känslan att hans liv är förbi. Nu är det för sent att göra något annat av detta enda liv som gavs honom till skänks. Om man kan uttrycka det så, i gåvotermer. Jag fruktar det sanningens ögonblick när jag själv tänker så. 

Och minns den dödssjuke Peter Nolls gripande bok "Den utmätta tiden". Det den ur ett borgerligt perspektiv framgångsrike juridikprofessorn Noll ångrade med sitt liv, det han borde gjort annorlunda enligt honom själv, var att han hade velat varit mer olydig, inte så foglig.

Nog är det egendomligt. Innan jag mottog min väns gryende insikt lyssnade jag som av en ren tillfällighet på en ny singel av Paul McCartney: "Days We Left Behind". Den ingår i en kommande LP, där grabbarna på Dungeon Lane i Liverpool apostroferas. 

Från Pauls barndom i det som blev popens Mekka.

Jag har tyckt att det varit jobbigt att lyssna på den åldrade Paul. Åttioplussaren som reser jorden runt och iscensätter långa konserter. Hans röst från Beatles-tiden är inte kvar. Gammeln skyr inte stämband. Men på denna singel är hans röst inte en gammelmans skrovliga. 

Jag antar att de i inspelningsstudion varit på med teknik och gjort rösten bättre. AI?

David Bowies underbara hyllning till Berlin i hans "Where Are We Now?" kan jag inte lyssna på utan att tårarna kommer. Låten är ett avsked till det Berlin som en gång var, men inte längre är och aldrig blir så igen. Det är borta.

Det Berlin som vi berlinälskare -  vi som inte föddes till berlinare, utan blev det, som det brukar heta - ser framför oss när vi tänker på staden. Det Berlin vi aldrig överger. Berlin i våra hjärtan.

Pauls "Days We Left Behind" är hans "Where Are We now?" med sikte på staden med Mercey på sin vänstra sida. Och det var härligt få veta att han kontaktade en radiostation i Liverpool, för att be dem bli först med att spela skivan.

Jag trodde inte jag skulle kunna höra den, utan att hosta upp pengar. Men så chansade jag på YouTube. Och där fanns den! Jämte Bowies kärleksförklaring till Berlin: musik för själen. Men näsduk bör man hålla beredd. Åtminstone om man är sentimental som Skriftställaren.

Bild: Instagram