Det känns som om livet har varit

Nej, det är inte jag som säger det. Inte ännu i alla fall. Även om detta att befinna sig på upploppet, som vännen och publicisten Knut i Upsala bildligt formulerar det, lämnar mig ingen sinnesro. 

Det är en vän, svårt sjuk, som förmedlar den bittra, må man anta, känslan att hans liv är förbi. Nu är det för sent att göra något annat av detta enda liv som gavs honom till skänks. Om man kan uttrycka det så, i gåvotermer. Jag fruktar det sanningens ögonblick när jag själv tänker så. 

Och minns den dödssjuke Peter Nolls gripande bok "Den utmätta tiden". Det den ur ett borgerligt perspektiv framgångsrike juridikprofessorn Noll ångrade med sitt liv, det han borde gjort annorlunda enligt honom själv, var att han hade velat varit mer olydig, inte så foglig.

Nog är det egendomligt. Innan jag mottog min väns gryende insikt lyssnade jag som av en ren tillfällighet på en ny singel av Paul McCartney: "Days We Left Behind". Den ingår i en kommande LP, där grabbarna på Dungeon Lane i Liverpool apostroferas. 

Från Pauls barndom i det som blev popens Mekka.

Jag har tyckt att det varit jobbigt att lyssna på den åldrade Paul. Åttioplussaren som reser jorden runt och iscensätter långa konserter. Hans röst från Beatles-tiden är inte kvar. Gammeln skyr inte stämband. Men på denna singel är hans röst inte en gammelmans skrovliga. 

Jag antar att de i inspelningsstudion varit på med teknik och gjort rösten bättre. AI?

David Bowies underbara hyllning till Berlin i hans "Where Are We Now?" kan jag inte lyssna på utan att tårarna kommer. Låten är ett avsked till det Berlin som en gång var, men inte längre är och aldrig blir så igen. Det är borta.

Det Berlin som vi berlinälskare -  vi som inte föddes till berlinare, utan blev det, som det brukar heta - ser framför oss när vi tänker på staden. Det Berlin vi aldrig överger. Berlin i våra hjärtan.

Pauls "Days We Left Behind" är hans "Where Are We now?" med sikte på staden med Mercey på sin vänstra sida. Och det var härligt få veta att han kontaktade en radiostation i Liverpool, för att be dem bli först med att spela skivan.

Jag trodde inte jag skulle kunna höra den, utan att hosta upp pengar. Men så chansade jag på YouTube. Och där fanns den! Jämte Bowies kärleksförklaring till Berlin: musik för själen. Men näsduk bör man hålla beredd. Åtminstone om man är sentimental som Skriftställaren.

Bild: Instagram