Rapport från morgon i Krøyerland

This is my life / Just show me the light / And I´d go there (Kim Larsen)

Arla morgon, klockan strax efter 07.00, på Spættevej några kilometer utanför Tversted by i Nordjylland. Lätt, svävande dimma över det fortfarande sommargröna gräset när vi kliver ut  för en rask promenad. 

Etnologen och antropologen Claude Lévi-Strauss teoretiserade, följande den amerikanska ursprungsbefolkningens kosmologi, om dimman som ett gränstillstånd. Transformation sker, du förvandlas och träder ut ur dimman som någon annan.

En gång närde jag en idé om ett skådespel rubricerat "Dimmaskiner". Inspirerat av de maskiner som i Hitlers Berchtesgaden stod beredda att framkalla konstgjord dimma i avsikt att störa fientliga flygplan om de hotade Örnnästet. 

Tanken var att i skådespelet skulle inifrån dimman de rysligaste, anonyma röster höras, utstötande det mest förbjudna och tabubelagda. Inte som annars, när talesmannen kan identifieras och straffas.

Fyra hjortar betraktar oss avvaktande på avstånd, klara att fly. Den gamla historien, jag kan inte låta bli. Mannen på älgpass. Älg springer förbi. Han skjuter. Bom. "Spring du bara, ändå såsen som är godast!"

Numera reser vi till Krøyerland några veckor om hösten, tidigare alltid somrarna som gällde. Noterar att det verkar som om småfåglarna även denna höst redan påbörjat sin resa söderut. 

Men kallt är det inte i luften, snarare milt och behagligt. Inga tecken på annalkande vinter.

Vi spanar som alltid efter örnar i skyn, härstammande från reservatet ett par mil bort. Med sin mäktiga vingbredd himlavalvens okrönta kejsare. 

Ljuset är vidunderligt i Krøyerland. (Därav dess namn efter den ljuset fångande "Skagenmålaren" Søren Krøyer.) Som på ingen annan plats på jorden. Skimrande. Magiskt, för att använda ett slitet ord. 

Och aldrig mår jag så bra som här, i detta välsignade ljus. Anden befrias. Oro och ängslan viker undan. Kunde jag stanna tiden, gjorde jag det. 

I fjärran det aldrig tysta Vesterhavet, förmedlar ett evighetsperspektiv. Havet fanns före och kommer att finnas efter mig. Egendomligt nog en rogivande känsla. Blott ett fotspår på sandstranden är jag. Som vågorna snart sköljer över, suddar ut. 

In till annexet för att läsa Magnus Utviks bok om när han var stalinist. Skriva om den med datorn i knäet. Slår mig ned i en knarrande korgstol. Ända hit in når bruset från det eviga Vesterhavet. 

Bild: Eva Åsén-Ekstrand