Mördarna kommer inte undan

Idag för exakt fyrtiosju år sedan, 20 november 1975, kunde han dödförklaras. Äntligen var diktatorn borta. Till många spanjorers glädje och lättnad. Även människor utanför Spanien. 

Fascisten som oförsonligt förde krig mot stora delar av sitt eget folk. Inbördeskriget var nämligen inte över 1939, fast det i officiella annaler heter så. Inte i praktiken.

Idag kan man på spanska gator observera extremt småväxta, närmast knotiga, människor. Nathan Shachar förklarar det i boken Sin egen värsta fiende (2016) med att de är ättlingar till de spanjorer som plågades av att Franco bestraffade dem med svält och undernäring.

Den paranoide bödeln såg anhängare till den folkvalda republik han på 30-talet lade i blod i vem som helst. Minsta tecken som kunde tolkas som sympati med republiken, ännu mer med de röda som han innerligt hatade, och man riskerade dödas. Angivare häckade överallt.

Behöver vi på ett psykologiskt djupare plan veta vem denne Franco var? Som med Hitler och Stalin. I våra dagar den demoniserade, sjukförklarade Putin. Glöm i så fall, problematiken reducerande, historisk bakgrund och samhälleliga sammanhang.

Hannah Arendt närmade sig den nitiske byråkraten, skrivbordsmördaren, Adolf Eichmann för att försöka förstå hur han kunde utföra sitt förintelseuppdrag. Själv har jag laborerat med tolkande begrepp som brist och kompensation. Risk därmed att man legitimerar ondskan.

Gärningarna talar för sig själva vad beträffar Franco. Illgärningarna. Ständigt upptäcks nya massgravar i Spanien, hysande dem som Franco och hans hejdukar undanröjde. Underjorden tiger inte, som i Pedro Almodovars senaste film Parallella mödrar (2021).

I en mening kommer därför inte de satans mördarna, för att citera Olof Palme, undan. Inte heller Francisco Franco. För som det står i Havamal: "Ett vet jag som aldrig dör: domen över död man."

Fotot på Franco: Wikipedia