Ni behöver inte tro mig!

Helst stannar jag hemma på holmen vid sidan om världen och amatörfilosoferar under skyarna. Att kliva runt bland slocknade själar med tomma ögon i butiker i Gefle city, Åhléns och andra plastiga konsumtionstempel, är att förlora sig i uppgivenhet och misströstan. 

Alla dessa förslavade och tillknycklade bekommer mig illa att se. På tungan "inlärd hjälplöshet". Jag är medveten om att begreppet kan klinga nedlåtande. Men jag använder det tolkande och beskrivande, utan alla moraliserande, fördömande anspråk. (Upphovsman: Martin Seeligman.) 

Enkelt uttryckt: vi håller tillbaka, omyndigförklarar varandra. Fabrikstyranniets lydiga barn. En barndom som förblir.

Fullt med allsköns julprylar, en hel del Made in China. Tack och lov ännu inte utlagd tortyrmusik med Adolfsson och Falk, Triad och allt vad plågoandarna heter. Och som alltid får mig att tänka: vad är det egentligen för fel på kinesisk dropptortyr? 

Minns i november, månadens sista dag, den ljuva september. Nå. Julhandeln, hysterin, är sedan ett bra tag igångsparkad. Kollektiv köppsykos stimuleras, nödvändigt med nyanställningar samtidigt hos kronofogden. Alltfler panka undersåtar.

Glömmer aldrig, om än inte det exakta året, en julskyltning i Flensburg. Men då snackar vi Tyskland och riktiga grejer. Det jag möts av i Gefle verkar, vad skall jag säga, mest pliktskyldigt. Ingen större glädje eller entusiasm bakom. Kanske en kollektiv året runt-känsla.

Något eller någon har lagt sordi, stulit löken från laxen. "Inflationen" som spökar? Kriget? Putin? "Elkrisen?" SD? Välj själv. Men inte är det som vanligt. Försök inte inbilla mig det. 

Jag minns år då sinnesstämningen lättades markant av att det lackade mot jul. Jag tyckte om att knalla runt i butikerna. Helst kvista ned till Berlin, omslutas av kvalificerad julskyltning. Doften av Glühwein och rostade kastanjer utmed Unter den Linden. Stämning!

Som att flyttas in i Barndom i Berlin av Walter Benjamin. Vem har - på rak arm - skrivit innerligare om Berlin, fångat dess själ, än Benjamin som nazisterna tvingade i landsflykt?  (https://www.adlibris.com/se/bok/barndom-i-berlin-kring-1900-9789197905787) 

Förutom David Bowie - berlinare föds man inte till, det blir man - i Where are we now?  Den som inte ryser  och får ståpäls av att höra denna ljuvliga, nostalgiska kärleksförklaring till Bowies Berlin är redan jordgubbe. (https://www.youtube.com/watch?v=QWtsV50_-p4)

Nog ser jag fram emot, det sticker jag inte under stol med, att första december återknyta kontakten med skrothandlare Albert Karlsson, sonen Herbert och hästen Herkules på Skolgatan 15 i Göteborgs Haga. Tradition sedan långt tillbaka. Ett måste. Jag räknar ner.

Gudskelov finns de på Öppet arkiv hos SVT.

Njutningen i att förflyttas tillbaka till det levande Haga, befolkat av kreativa men även vinddrivna existenser, som jag hann uppleva innan det gentrifierades och ockuperades av folk med flis i "bostadskarriärer". Fy fan, förlåt min franska, för "samhällsutvecklingen"! 

Stenöken numera, atmosfär och trivsel borta med spekulationsvurmen. Det Haga jag upplevde finns inte mer. Har sällat sig till gentrifieringens offer i stil med Stockholms Söder, Prenzlauer Berg i Berlin och Köpenhamns Vesterbro. 

Nå, vilken europeisk stad kan konkurrera i juletid med mångas älskade Berlin? "Ni behöver inte tro mig", som Persbrandt väser fram i den fåniga reklamen för 365bet. Jag lånar formuleringens andemening. Åk till Berlin och se själv!

PS. Säg den julefrid som varar. I ett obevakat, fort gick det, ögonblick när jag råkade titta bort, det vill säga i min mobil, stals min tämligen nya laptop. Detta skrivs på en äldre modell, flera tangenter saknas. Morr!

Foto på Unter den Linden: (c) tyskland.nu