Jan Myrdal ännu en gång - bortom sanning och lögn

 

I mitten på 90-talet bodde jag på Södra Skeppsbron i Gefle. Med utsikt från vardagsrumsfönstret mot den förbiflytande Gavleån. På dess färd ut mot Östersjön.

Detta i Inre hamnen breda vatten som i min föreställningsvärld borde heta "kanal". Det låter så futtigt med "å". Med ett djup som när det begav sig tillät riktigt stora fartyg från när och fjärran att segla in för att lastas och lossas. 

Gefle levde fortfarande med fog upp till ryktet som stad vid havet.

Två hus längre bort, dock inte samtidigt med mig, bodde en tid Anderz Harning. Mannen som stavade sitt förnamn med Z. En protest mot de Hitler dyrkande, nazianstuckna föräldrar han i Stocka i Helsingland växte upp med. 

En traumatisk uppväxt med hugg och slag som han skrev hyllade böcker om. Nästan med klassikerstatus som ungdomslitteratur.  Z:et som protest kan jag inte göra reda för. Kanske för att reta föräldrarna. 

Med en bokstav som påminner om hur Himmler i förskräckande syfte utformade akronymen SS med spetsiga versaler.

Hyllades gjorde Harning också för sina tidiga böcker. När han skrev skönlitteratur. Estetiskt tilltalande men politiskt ofarlig litteratur. 

Men när han iklädde sig rollen som rabulist och "dönade", sandviksuttryck, i offentligheten tog kärleken från etablissemanget slut. 

Trots viktiga, satiriska böcker som Mogandondalen, om den förskräckliga svenska åldringsvården som inte förtjänar ordet "vård". Harning dundrade på så det rykte i spalterna. 

Sparade inte på krutet. "Varning, Harning!" kunde det marknadsföras. Sålde lösnummer. Kanske ett offer för myten om sig själv. Alltför tidigt bortgången.

Detsamma kan man inte säga om Jan Myrdal. Offer för en myt. Men så "stor" att det framkallar problem om man rör vid hans rykte, påstår saker om honom. 

Han som var övertygad om att han snart skulle vara glömd efter sin död. Som alla svenska författare. Men i och med offentliggörandet av brevväxlingen mellan honom och föräldrarna befinner han sig på nytt i strålkastarljuset. Omstridd även postumt.

Och hans många tillskyndare rycker ut för att försvara honom mot den mörka bild av "Jan" som bortskämd och skamlöst utnyttjande av Alva och Gunnar som framträtt. 

Även en sådan som hans hyresvärd i Varberg, Lasse Diding, trots att de kunde ha sina duster. 

Jag började som student i Upsala att läsa Myrdal på 60-talet. Han kom snart att betyda mycket för mig. Framförallt i hur jag skulle se på mig själv som intellektuell, som jag stolt ville definiera mig. Vara lojal, mot vem eller vad? Hur värna tänkandets frihet?

Om Myrdal skänktes ett hus eller inte, eller under vilka former, av sina föräldrar är mig egalt. Men bilden av honom har inte undgått att påverkas av brevväxlingen. Jag måste ju vara ärlig. 

Men, stopp nu. Man måste förstås skilja mellan ett "prosaiskt" författarliv och verken. Myrdal har, som vi vet, skrivit vad han kallar "jag-böcker". Hans egen beteckning. 

Om "jaget" i dessa böcker ska sökas i Myrdals personlighet eller om det är framskrivet, det är upp till läsaren att bedöma. För det är läsaren som till syvende och sist avgör hur se på Myrdal. 

Att rycka ut för att försvara honom riskerar att göra honom en björntjänst.

Bortom fastställandet av lögn och sanning - skriftställaren Jan Myrdal. Hans författarskap förlorar inte i angelägenhet. Trots det vi kanske inbillar oss att vi har "fått reda på" om honom. 

"Sanningen", den finns i verken och ingen annanstans. 

Foto: GP

Det skulle ha varit på min tid, det!

 

Att benämna GD:s stort uppslagna reportage 4/11 2024 som alarmerande är att ta i i underkant. På Borgarskolan i Gefle, där jag gästföreläste om medborgarlön en gång för länge sedan, är eleverna rädda. Efterlyser väktare och övervakningskameror. 

De intervjuade liknar skolan vid ett zoo. Deras sammanfattande, djuren nedvärderande, bild av kaos, gap och skrik. Ett permanent tillstånd som naturligtvis saboterar allt vad studiero heter.

Man talar till och med om gängkriminella som huserar på skolan. Ingen vågar träda fram med ansikte och namn av dem som GD pratat med. Då kan repressalier vänta. Rena terrorn från skolterroristerna som tillåts härja ostört.

Skolledningen och lärarna har totalt tappat greppet. Lärarna, som förr var de självklara auktoriteterna och så som det förstås skall vara, får könsord och vulgariteter kastade i ansiktet. 

Och här har vi nyckeln. Lösningen är inte mer övervakning. Och genast blir det svårare.

Det existerar inget överjag i samhället. Inget som dikterar vad som är rätt och fel och som man bara har att anpassa sig efter för att vi överhuvudtaget ska kunna tala om ett samhälle. Och att efterlysa att människor ska ha ett samvete? Det viktiga är ju att klara sig. Glöm samvetet.

I reportaget nämns överhuvudtaget inte knarkhandeln, vilket man inte kan låta bli undra över, samt hur den hämningslösa invandringen har påverkat atmosfären på Borgis. Ungar från våldskulturer har klivit in i korridorer och klassrum. Några föräldrar verkar de inte ha.

Jo, de visar sig om en lärare dristar sig till att svara en elev. Eller sätta för låga betyg. Enligt föräldrarna. Då dyker de upp. Hotfulla. Enklare sätta drömbetyg. Då klarar - nyckelordet i det civilisatoriska förfallets samtid - ju man sig. Slipper hot, spottloskor, kanske knytnävsslag. 

Jag blir så satans trött. Kunde skriva mycket mer om detta. Men är för upprörd och förbannad. Nöjer mig med: jag ville inte ha det så här. Och jag vill inte leva i det Sverige som blivit. 

Jag trodde aldrig att jag skulle sakna min skoltid och det samhälle som omgav den. Nu gör jag det. Den som förnekar att det var bättre förr förtjänar att ha det som vi numera har det.

När första skolskjutningen på Borgis, som i USA?

Förmigsjälvtimman

Varje dag, hemmavid, närmare bestämt klockan 23.00-24.00. Efter noggrann tandborstning och hämtandet av ett glas vatten ur kökskranen. Slemhinnorna tog stryk av den hårda behandlingen på Ackis. 

Muntorrhet bestående. Om än många år efter utskrivning från sjukhuset nedanför slottet i lärdomens stad. Att ha vatten nära absolut nödvändigt.

Inte populärt prata om kvarstannande besvär med onkologerna. Cancervård är akutsjukvård. Överlevarna, särskilt långtidarna som undertecknad, lämnas till sig själva. Egenvård må ersätta den professionella. 

Minns en kollega i Upsala som pionjärforskade om just fenomenet egenvård. Mötte kritik från oförstående, nära jag skrev "inskränkta", institutionssociologer. Rädda om sin karriär. Vad är det för "flum"?

Kroniska biverkningar. Fatigue, djup trötthet, som innebär att jag aldrig känner mig riktigt pigg. Ofta vresig och otålig. Påfrestande för omgivningen. Vad med livskvaliteten? Inget begrepp hemmahörande inom den snäva, medicinska diskursen. Bort allt subjektivt! 

Diskursen erkänner endast det mätbara, det som går att diagnostisera. 

Tyst och lugnt i bostadsrättsföreningen Stuvaren (Gefle är ju en gammal hamnstad, gubevars) denna tid på dygnet. Här bor gamla efter välförrättat värv under långa yrkesliv. Ett par änkor. Tyst även utanför på gatan. Åtminstone på vardagar. 

När jag var liten älskade jag att ställa till med vad jag kallade en "gemytlig" stund. Bara mamma och jag. Hon vilade från bestyren. All hushållsupptagenhet. Protokoll som skulle skrivas på knattrande, mekanisk maskin. Hon var föreningsaktiv. Samhällsengagerad.

Gärna en gemytlig stund med smörhönor och hallonsaft framdukat. Och senaste numret av Hemmets.

En tidning jag än idag prenumererar på. Den är, jag står för det, trygghetsskapande. Som om inga år förflutit sedan barndomen. Och det har de ju heller inte, egentligen. Be mig inte utveckla det.

Förmigsjälvtimmans kontemplation, en avstressandets och själen lugnande timma, kräver att jag får vara ensam med mig själv. Umgås med mina egna tankar. Natten håller avvaktande där ute.

Läsning inte förbjuden. Med risk för att oro på nytt invaderar själen. Just nu Daniel Pedersens tankestimulerande Natt och aska (Nirstedts förlag 2024). Om "förintelselitteraturer".  

Den senare, den pregnant skrivande Pedersen använder pluralformen, är omfattande. Han söker oförtröttlig nya infallsvinklar. Inte lätt. Trots att han är uppslagsrik.

Upprepar och spinner runt Auschwitzfången Primo Levis klassiska undran: vad är en människa? Pedersen menar att frågan bör adresseras förövarna. Hur är den skapad som medvetet kan plåga och döda andra människor? Jag antar att det är en fråga utan svar. 

Riktas inte exklusivt till nazisterna i Tredje riket. Med sitt makabra projekt "den slutgiltiga lösningen". För övrigt räcker inte ordet "makabra" till. Inga ord. Grymhet bortom ord. Att försöka "förklara" är att riskera legitimera. 

Foto: Utsikt från bostaden

Allhelgonaafton

Jag brukar alltid läsa Kristoffer Leandoer när han begår understreckare i SvD. Alltid läsvärda. KL är beläst och skriver väl. Jag påminde honom en gång om att jag medverkade i en tidskrift som han startade: För kännedom. Med en text om sociologen Max Weber.

Allhelgonaafton, detta onådens år med krig och översvämningar. Vi har införskaffat fyra lyktor att placera på gravar. Nå, en skall ställas mellan trädstammarna i den minneslund där min syster, hennes man och mina morföräldrar vilar. 

I Österlövsta en lykta på mina farföräldrars grav. Jag är ju halv nordupplänning. Rötter således även i detta landskap. Jag träffade dem aldrig medan de levde. Farmor, födde tio barn, gick bort tidigt. Farfar dog samma vecka som jag föddes. En går, en kommer. 

I SvD denna allhelgonaafton läser jag en understreckare av Leandoer om Marguerite Yourcenar (1903-1987). Jag känner inte till henne mer än knappt till namnet. Kan inte på rak arm minnas något som jag läst av henne, från de många åren när jag läste ”allt”. 

Men texten inbjuder till att läsa henne.

Intressant nog kommer KL in på Rom och att MY på plats bevittnade Mussolini och hans fascisters intåg i den eviga staden 1922. Denne från början uppburne och fanatiskt hyllade Mussolini vars öde blev att lynchas och hängas upp i en lyktstolpe till allmän beskådan. 

Med ett oigenkännligt ansikte efter lynchningen. Massakrerade anletsdrag. Mycket otäckt ett dokumenterande foto. Fastnar på näthinnan.

2016, min sista hösttermin, halleluja! som anställd vid högskolan, träffade vi (för sista gången i levande livet) Gunnar Adler Karlsson och hans Marianne i Rom, där de hade en bostad, högt belägen med svindlande utsikt över staden. 

I samma kvarter där Mussolini under sin tid vid makten lät uppföra bostäder. Vi strosade runt i kvarteret och kikade på husen med värdparet som initierade guider. Jag har alltid varit fascinerad av detta ”efteråt”, att allting blir och måste bli ett efteråt. Vad "stannar" kvar?

Jag tycker om att besöka platser som jag på förhand känner till och vad som på dem föregick innan det blev detta efteråt. I samma kvarter där Adler Karlssons hade sin adress spelades delar av filmen En alldeles särskild dag in. Med Maistroanni och Sophia Loren.

Jag kan ta miste på titeln. Skyller på mitt allt sämre minne.

Det sammanbindade temat hos Yourcenar är döden, menar KL. Hans text passar därför utomordentligt bra på en allhelgonaafton som, trots samtidens samlade mörker och undergångsstämning, manar till stillhet och eftertanke. 

Glöm det där importerade jollet med Halloween.