Förmigsjälvtimman

Varje dag, hemmavid, närmare bestämt klockan 23.00-24.00. Efter noggrann tandborstning och hämtandet av ett glas vatten ur kökskranen. Slemhinnorna tog stryk av den hårda behandlingen på Ackis. 

Muntorrhet bestående. Om än många år efter utskrivning från sjukhuset nedanför slottet i lärdomens stad. Att ha vatten nära absolut nödvändigt.

Inte populärt prata om kvarstannande besvär med onkologerna. Cancervård är akutsjukvård. Överlevarna, särskilt långtidarna som undertecknad, lämnas till sig själva. Egenvård må ersätta den professionella. 

Minns en kollega i Upsala som pionjärforskade om just fenomenet egenvård. Mötte kritik från oförstående, nära jag skrev "inskränkta", institutionssociologer. Rädda om sin karriär. Vad är det för "flum"?

Kroniska biverkningar. Fatigue, djup trötthet, som innebär att jag aldrig känner mig riktigt pigg. Ofta vresig och otålig. Påfrestande för omgivningen. Vad med livskvaliteten? Inget begrepp hemmahörande inom den snäva, medicinska diskursen. Bort allt subjektivt! 

Diskursen erkänner endast det mätbara, det som går att diagnostisera. 

Tyst och lugnt i bostadsrättsföreningen Stuvaren (Gefle är ju en gammal hamnstad, gubevars) denna tid på dygnet. Här bor gamla efter välförrättat värv under långa yrkesliv. Ett par änkor. Tyst även utanför på gatan. Åtminstone på vardagar. 

När jag var liten älskade jag att ställa till med vad jag kallade en "gemytlig" stund. Bara mamma och jag. Hon vilade från bestyren. All hushållsupptagenhet. Protokoll som skulle skrivas på knattrande, mekanisk maskin. Hon var föreningsaktiv. Samhällsengagerad.

Gärna en gemytlig stund med smörhönor och hallonsaft framdukat. Och senaste numret av Hemmets.

En tidning jag än idag prenumererar på. Den är, jag står för det, trygghetsskapande. Som om inga år förflutit sedan barndomen. Och det har de ju heller inte, egentligen. Be mig inte utveckla det.

Förmigsjälvtimmans kontemplation, en avstressandets och själen lugnande timma, kräver att jag får vara ensam med mig själv. Umgås med mina egna tankar. Natten håller avvaktande där ute.

Läsning inte förbjuden. Med risk för att oro på nytt invaderar själen. Just nu Daniel Pedersens tankestimulerande Natt och aska (Nirstedts förlag 2024). Om "förintelselitteraturer".  

Den senare, den pregnant skrivande Pedersen använder pluralformen, är omfattande. Han söker oförtröttlig nya infallsvinklar. Inte lätt. Trots att han är uppslagsrik.

Upprepar och spinner runt Auschwitzfången Primo Levis klassiska undran: vad är en människa? Pedersen menar att frågan bör adresseras förövarna. Hur är den skapad som medvetet kan plåga och döda andra människor? Jag antar att det är en fråga utan svar. 

Riktas inte exklusivt till nazisterna i Tredje riket. Med sitt makabra projekt "den slutgiltiga lösningen". För övrigt räcker inte ordet "makabra" till. Inga ord. Grymhet bortom ord. Att försöka "förklara" är att riskera legitimera. 

Foto: Utsikt från bostaden