På Piratens dödsdag

Något av det fulaste en Upsala-akademiker av ett konventionellt, farligt nära att ett "fyrkantigt"  i hastigheten halkade in som en småelak synonym, snitt vet är när någon försöker att anföra och luta sig mot "anekdotisk evidens". 

Det kan, enligt samma akademiker, aldrig tjäna som bevisföring i ett "positivistiskt", vetenskapligt sammanhang. Hur fyndig och illustrerande anekdoten än är. 

Och jag som älskar anekdoter, kunde tänka mig att trycka dit anekdotist på visitkortet! Hellre det än det nuvarande universitetstunga "docent". Men det låter lite svårsmält och otydligt, kanske. Ska genast tillstås.

I dag Fritiof Nilsson Piratens, där har ni en anekdoternas och de "små", lysande pärlornas okrönte mästare, dödsdag. 31 januari 1972 lämnade han jordelivet, födelseår 1895. Han ligger begravd i Ravlunda på det fagert böljande Österlen. Sveriges vackraste landskap. 

I fiskeläget Brantevik utanför Simrishamn, ännu inte förstört genom att invaderas av penningstarka malmöbor och stockholmare, höll min familj semester ett par veckor varje sommar 1964 och 1965. 

Inhysta mitt i byn hos en kaptensänka som tog nästan inget betalt mot att pappa hjälpte henne med huset, målade och gjorde annat. Och mamma bar upp mat till änkan med privatbostad på övervåningen. Den senare hade det inte för fett.

Kivik, och den stor publik från när och fjärran dragande marknaden, med parkeringsplatser som uppförts efter att äppelträd huggits ned, besöktes. Men då bodde inte längre Piraten där, om jag förstått saken rätt. 

Han flyttade till Malmö, där han tillbringade sina sista femton levnadsår. I ett höghus, med lägenhet så belägen, att han längtansfullt kunde kika över mot det Köpenhamn som han älskade. Ofta tog sig till, med båt emedan bron tillhörde framtiden, i sin ungdoms dagar.

På väg ner till Greifswald i Östtyskland för många år sedan, den forna militärbasen Penemünde skulle besökas där tyskarnas "hemliga" vapen, V2-raketerna, som de trodde skulle hjälpa dem att vinna kriget planerade att tillverkas, övernattade vi i Simrishamn.

På Hotell Svea med utsikt över hamn och hav. På det trivsamma hotellet, med allt som viskar, tisslar och tasslar i väggarna, brukade Piraten häcka. En liten, anspråkslös byst på bardisken, föreställande honom, vittnar om det.

Likaså hängdes det på Kramer i Malmö.[1] Men det är inte därifrån anekdoten jag vårdar och ber om att få återge härstammar. Utan från självaste Paris och en riktigt flott restaurang i snigelätarnas huvudstad. 

Piraten, Sten Broman och Sigge Hommerberg - de tre skojfriska musketörerna. Tillsammans var de oslagbara. Kunde hitta på vad som helst beträffande gags. Hiade väl upp varandra.

Som att på lyxrestaurangen i Paris beställa in en generös portion jordgubbar, äta blasten och rata resten. De snobbiga servitörerna stod där på led med tappad haka och gapande munnar. De hade aldrig sett på maken. 

Hommerberg läste jag med förtjusning, utsträckt på kökssoffan, i Hemmets Veckotidning som mamma prenumererade på (och jag numera). Han lämnade på det muntraste vis goda råd till den läsare som drömde om att resa utanför landets gränser. 

Apropå den snorkiga, franska kulturen som människor tvekade inför: vågade man verkligen bege sig till Paris? Men det var ju så mycket som lockade och som man ville beskåda med egna ögon. 

Men hur klara sig utan att generas. När man inte behärskar det krångliga, franska tungomålet?

Lugn i stormen och under trikoloren. Hommerberg visste på råd. Språket inget problem. Oroa er inte, kära läsare! När ni behöver anställa en kypare, ropa "Karlsson" (garcon) bara. Då kommer den eftersökte. 

Om ni skall uttrycka något berömmande, kläm till med "Träben" (Très bien).

Otuktad som den gosse i sinnet Ekstrand ohjälpligt är, kunde han förstås inte låta att testa Hommerbergs råd under en resa till "ljusets stad" (Nobelpristagaren Peter Handkes benämning). 

Jo då, det fungerade alldeles utmärkt. Trots att den dåvarande hustrun skruvade besvärat på sig.

Hommerberg skrev lite "jolligt", om man säger så om hans stil, i Hemmets. Kanske bättre: han anpassade sig respektfullt efter den icke-akademiska läsekretsen. 

Långt senare fick jag veta dels att han således varit kompis med Piraten och kompositör Broman med sina egenhändigt sydda kostymer. Men också att det var en mycket lärd man med gedigen universitetsutbildning i botten. 

Doktorsexamen från Lund. Sveriges andra universitet. Det dolde han skickligt i spalterna i Hemmets. Skrev så att vanligt folk kunde läsa. Något som de flesta akademiker inte förmår.

Anekdoter ska aldrig kvaddas genom att man spörjer om sanningsinnehållet. Minns Truman Capote, han med "Frukost på Tiffany´s": förstör aldrig en god historia genom att fråga efter om den är sann. Gäller förstås i synnerhet jordgubbshistorier.[2]

[1] På Kramer tar jag och min närstående in snart. Jag har många gånger passerat legendariska Kramer, men aldrig bott där. Nu dags! 

[2] Jag slukar just nu Piratens "Historier från Österlen" (1972). Efter att ha avslutat "Medaljerna" (1973). Jag njuter av en skrönans mästare.

Bild: Piratensällskapet

Även publicerad på lindelof.nu 2025-02-01.

När en bild inte talar för sig själv - det omöjliga samtalet

 

Den som brukar följa mig vet att jag roas av att leka med montage. Jag fastnar för en bild på nätet, förser den spontant med en prat- eller tankebubbla. Som den ovan.

The meaning is in the eye of the beholder. Låt därför bilden tala för sig själv.[1] Ge dig inte som "montör", upphovsman, in på att försöka förklara den för den som förbryllat kliar sig i huvudet och önskar sig något slags facit. 

Den som vill få veta vad bilden egentligen betyder, dess budskap.

En bild säger mer än tusen ord. Jag brukar invända mot det kategoriska talesättet, skjuta in ett inte. Vilket problematiserar den eventuella föreställningen om en bilds entydighet. Det krävs ord, att det talas om och utifrån en bild. Om det så är ett foto eller en målning. 

Men det bör förstås vara ett samtal värt namnet. Inte pajkastning eller låsningar av diverse slag på förhand. Det tarvas ett öppet sinne.

En man jag sedan ett par år känner nere i Malmö retade sig på bilden ovan. Undrade ilsket, jag tyckte mig höra både en uppfordrande och uppfostrande underton, vad jag menade med att lägga ut en sådan bild. Jag fann ingen anledning att svara. Han återkom, ännu ilsknare. 

När jag då kort och gott replikerade att bilden talar för sig själv, implicerande just att det är upp till betraktaren att fritt tolka den som han eller hon vill, då gick han i taket.

Jag fick till min förvåning höra att jag är barnslig och att han har tappat förtroendet för mig. Han hade, till råga på allt, upptäckt (måste ha finkammat) att bland mina FB-vänner finns publicisten Lars Åberg. 

Samme ilskne skåning omger i sitt meddelande till mig titeln "docenten" med citationstecken, som jag får svårt att tolka. Menar han att jag inte är någon riktig sådan? Utan att jag bluffar? Insinuerar han att jag sprider fake news? Att jag gör en Refaat El-Sayed. Fejkar en titel.

Nå, Malmöbon som räknar sig till "vänstern", och hans utbrott, är egentligen inte värd att spilla fler ord på. Men han förstärker min misstanke om samtalets omöjlighet i det samtida Sverige. 

När argumenten sviker, tillämpas på McCarthy-vis guilt by association. I mitt fall Lasse Åberg. Även om jag förblir osäker på kopplingen. Jag hyser, liksom många andra, stor respekt för hans välunderbyggda invandringskritik. 

Liksom för den mot invandringspolitiken kritiske Gunnar Sandelin, som min  belackare missade.

När argumenten saknas eller tryter dras det på med okvädesord som barnslig och saknar förtroende för dig. Vad och, ännu mer, varför svara på detta? Poänglöst.

Det går inte längre att på oenighetens grund föra ett vettigt samtal i dagens Sverige. Det är i alla fall trist.

[1] Intressant, som en illustration av resonemanget,  att läsa vad Jessica Kempe i DN 2025-01-28 skriver om en utställning med Erland Cullberg.

Milda maränger!

Jag försöker låta bli att svära, använda svavelosande kraftord. I en strävan att vårda mitt språk. Och inte åkalla djävulen och hans anhang. Jag lånar istället trevliga uttryck från husorganet Kalle Anka. Som "Milda maränger" eller "Vad i hela Härjedalen". 

Stefan Diös, den tidningen trogne översättaren genom alla år, förtjänar allt beröm han kan få. Han lyckas på de mest originella vägar transportera Ankeborgsspråket till rolig svenska.

Men samtidens moderniteter smyger sig obönhörligt på. Knattarna använder Fejsbok,  Kvackagram och FubbTub. Ringer i Smartfånar. Men de svär aldrig! Språket alltid vårdat, handlingen vald med omsorg. Det kallar jag att visa oss hängivna Kalle-fans respekt!

Mats Gellerfelt, flitig Kalle-läsare liksom undertecknad, brukade med all rätt framhålla tidningens bildande betydelse. Det är bildande, fostrande och lärorikt att läsa Kalle. Och hör sen, ni som tror att det är en underhållande serietidning vilken som helst.

Frågan är hur många vuxna barn som varje vecka slukar Kalle. Kanske försvinner tidningen med oss fyrtiotalistiska, entusiastiska Kalle-läsare.

Kan inte låta bli att nämna hur framlidne prenumeranten Gellerfelt, femtiotalist förvisso, lustfyllt beskrev de högtidsdagar när Kalle nådde honom. Hur han stannade till vid ett konditori när han var ute promenerade med hunden, inhandlade två (självklart!), läckerheter. 

Sedan bums hem till Kalle!

Denne arbetargrabb Gellerfelt som pratade franska som en infödd och slog igenom i den litterära offentligheten som "arg, ung man". Fördömde nya böcker som gavs ut av svenska författare. Medarbetade många år i SvD utan att någonsin skriva på ett anställningskontrakt.

Tillbaka till ämnet, Ekstrand! 

Tyvärr har i Kalle smugit sig in fuluttryck som "kolla" för "kontrollera". Det är inte att ta det språkvårdande uppdraget på allvar. En billig eftergift som skorrar. Fulordet hörs för övrigt titt som tätt även i TV. Skandal! Bums språkkurs för lymlarna!

Knattarna svär således aldrig. Men det gjorde Gubben Löv i Sandviken. Han kunde inte formulera en enda mening utan att salta med svordomar. Rejäla sådana. Det blev som en sport att tilltala honom bara för att få höra hans eder. Och han svek en aldrig på den punkten.

Och nu kommer det allra bästa, eller värsta. En gång körde han fridfullt sin lilla Lloyd utmed den långsamt framrinnande Kanalen i stan. Plötsligt lossnade ett, skrönan säger alla fyra, hjul och for ner i vattnet. Vilka svordomar som Löv tog till den gången, det förtäljer inte skrönan. 

Men det torde inte ha varit några bleka, det. Ja, jävlar i min lilla låda, nära att jag i hastigheten drog till med. För att hedra Gubben Löv.

Mörka tankar om de kritiska ordens betydelse

Det skulle inte förvåna mig om det var Ekstra Bladet, enligt Wikipedia en "oberoende socialradikal kvällstidning" inriktad på sensationsjournalistik, som med en nedlåtande underton myntade begreppet den snackande klassen. 

Det används i Danmark om alla "proffstyckare" som anlitas av televisionen. Och förekommer på de etablerade tidningarnas kultursidor.

Man kan se dessa tyckare om aftonen, om man genom fönstret kikar in i en tv-studio belägen nära Tivoli och Rådhuspladsen i Köpenhamn. När ett magasin typ SVT:s Go´kväll därifrån sänds. Ämnena varierar, det blandas och ges. Från ungdomars självsvält till utrikespolitik.

Jag är osäker på om intellektuella i allmänhet inkluderas i begreppet. Det är frestande att sätta likhetstecken mellan "snackare" och "köpenhamnare". Föreställa sig att det likställande muttras av  alla dem som befinner sig i "utkantsdanmark". Ibland kallade "bonderøvar".

De huvudstadsbaserade medierna är extremt köpenhamnsorienterade. Allt utanför Sjælland kan ur det perspektivet närmast betraktas som "utkantsdanmark". Det är ljusår mellan den danska huvudstaden och det Nordjylland dit vi varje höst beger oss. 

Dialektalt två skilda världar. Utomordentligt svårt att förstå en infödds idiom i Nordjylland. Inte ens efter många års återkommande vistelser där.

"En riktig tysk är ingen intellektuell", hette det i Tredje riket. En riktig dansk är ingen "snackare"? Hur högt i kurs står egentligen intellektualiteten i vårt broderland? 

Minns hursomhelst att det lilla landet framfött stora intellektuella av ett internationellt snitt som Søren Kierkegaard, Georg Brandes och Knud Løgstrup. För att bara nämna tre. 

Samt pedagoger som Knud Illeris, känd för sin problemorienterade, intellektuellt krävande utbildningsansats. Grundtvig och folkbildningens idé förtjänar samtidigt att nämnas.

Vi har våra egna massmediekopplade "snackare". Slår jag på tv:n, som alltid utan ljud, sitter han där som om han aldrig gjort annat: Göran Greider. Åldrad och vithårig, till utseendet alltmer påminnande om Skå-Gustav Jonsson. 

"Pausfågeln" som högersossen, den nyligen avlidne Kjell-Olof Feldt, kallade honom. Irriterade sig på att Greider förekom så ofta i etern.

De snackar och de snackar, Greider och kompani. De tycker och de tycker. Jag kan inte låta bli att beskt reflektera: de saknar helt inflytande och betydelse. Det hela tenderar mot underhållning, att roa programledare och kanske tittare med drastisk formuleringskonst.

Det finns inte längre skäl att damma av uttrycket "repressiv tolerans". Indikerande att de kritiska (?) som syns i offentligheten skulle behövas för den liberala samhällsfasadens skull. Det förefaller mig som om den politiska makten i Sverige blir allt mindre mån om denna. 

Så de i sofforna kan tycka vad de vill. Spelar ingen roll. 

Det är ingen upplyftande tanke för en samhällskritisk intellektuell som inte räknar in sig bland snackarna och vill bedriva en seriös samhällsanalys. Och hoppas tror att hans ord har betydelse. 

Jag landar i slutsatsen att fortsätta skriva som om det hade betydelse. Allt annat är att ge upp.

Ingen är ju svag - egentligen

Jag minns en debatt för många år sedan med författaren Helene Rådberg, uppvuxen i den lilla staden i skuggan av Verket två och en halv mil västerut från Gefle liksom jag, i Joe Hill-gården. En snöig vinterafton inför talrik publik. 

Bland dem min gamla polisbekant, "Kommissarien", alltid på plats när jag förekom i offentliga sammanhang. 

Yttrade sig aldrig. Ändå närvarande och observant. Kanske utsänd för att hålla ett vakande öga på rabulisten. Äh, jag skojar. Jag tyckte om honom Och det var ömsesidigt. Tyvärr är han inte längre kvar hos oss levande varelser.

Jag vet inte hur vi i debatten, jag har glömt vilken rubrik som hade hängts ovanför den, hamnade hos undersköterskor och underordad vårdpersonal. 

Men  jag kom alltmer att reta mig på att Rådberg talade om dessa på vad jag uppfattade som ett objektifierande och därigenom nedvärderande sätt. 

Jag invände genom att hävda att för mig är det viktigt att subjektifiera. Därigenom se oss som att vi kan ta ansvar för våra liv. Hur vi behandlas. Korkat nog beskylldes jag av Rådberg med emfas för att vara en "nyliberal". 

I och för sig är hon väl ingen Einstein. Kan hon inte hjälpa. Född sådan. Men jag fick för mig att hon behövde behålla de underställda i den underordnade positionen för att kunna skriva om dem i densamma. 

Reser de på sig, rycks grunden undan för hennes skrivande. Prästen lever på synden, Rådberg på dem hon hon bestämt vara fastnaglade i förtrycket. Utan att kunna ändra på det.

Jag kommer osökt att tänka på detta meningsutbyte när jag noterar att någon kommenterar Trumps tillträde som president med att han och hans gelikar njuter av trampa på de svaga.

Åter till subjekt och ansvar. Vi kan göra motstånd, vi är inte dömda till att vara och förbli svaga.

Vi måste inte tillåta att Trump, Kristersson, eller vem det nu är, trampar på oss. Den betrampande är en papperstiger. Jag gör om på citatet från ordförande Mao så att det passar sammanhanget.

Att vi sedan inte gör motstånd mot dem som vill förtrycka, trampa på och hålla oss nere, innebär att vi tar inte ansvar för våra egna liv. Vi är inte svaga, vi är inte maktlösa. Vi låter oss försvagas och förtryckas. 

Det uteblivna motståndet är ett förhållningssätt som tarvar att vi inför oss själva anför legitimerande bevekelsegrunder och motiv. [1] 

Motståndet är alltid möjligt. Motmakten, enligt norrbaggen Thomas Mathiesen. Maktens antites. Som filosofen Hegel var inne på: ingen herre utan slav. Och tvärtom. 

För att parafrasera DDR-dissidenten Wolf Biermanns uppmaning: Låt dig inte förtryckas i denna förtryckets tid. 

Om sedan Rådberg, makthavare och staten tjänande forskare har ett intresse av att tala om och beskriva oss som svaga och maktlösa, må de hålla på. Men låt dig för bövelen inte stigmatiseras.

[1] Se gärna: https://www.lindelof.nu/det-uteblivna-motstandets-estetik/

Översta fotot: Folkbladet

Det uteblivna motståndets estetik

Äntligen har jag börjat läsa att operasångaren (!) Anders Carlbergs noggrant dokumenterande

Toner och terror. Musik och politik i Hitlers Europa (2021). Boken sätter myror i huvudet på mig. Nja, det kanske ändå inte är korrekt att beskriva min bestående läsarreaktion så. 

Boken väcker, snarare förstärker, sedan länge kokande funderingar om oss som samhällsvarelser i politiskt trängda lägen, när fri- och rättigheter hotas eller kränks. Hur hanterar vi belägenheten, protesterar vi eller finner vi oss i de rådande sakernas tillstånd?

Carlberg blottlägger, genom att anföra ett otal exempel på kompositörer, dirigenter och klassiskt skolade musiker i Tredje riket, olika bevekelsegrunder för att låta bli att göra motstånd mot den totalitära makten. 

Dess intervention på samhällets alla områden. Inte bara musikens.

Det förblir genom läsningen av Carlbergs bok inte längre lika enkelt för mig att som tidigare föraktfullt avfärda och dra alla "icke-motståndare" över en och samma kam. Generaliserande kasta in dem i kategorin "medlöpare". 

Det måste ses till situationen och de konkreta omständigheterna varför vi människor agerar som vi gör. 

Samtidigt skjuter jag det obehagliga "vad skulle du själv ha gjort, Ekstrand?" framför mig. 

Jag har ju aldrig på allvar prövats. Därför, ödmjukhet anbefalles utan att därmed ursäkta eller enkelt förlåta dem som valde att inte göra motstånd. Positionen är inte entydig. Liksom lydnadsbegreppet inte är det. Verkligheten är komplexitetens hemmabana.

Jag tar inte upp och går igenom Carlbergs alla väl studerade cases - Furtwängler, von Karajan, Strauss, Lehár bland de mer namnkunniga och för mig kända - men provkartan är bred och belysande. 

Varför inte bjuda motstånd mot en så fruktansvärd regim som den nazistiska? Vilka kunde skälen vara, som nog sällan formulerades explicit av personerna själva. 

Och nu vidgar jag det till att inte enbart begränsa mig till musikerna, utan lyfter problematiken till ett mer generellt plan i dåtidens Tyskland. Men glömmer inte Carlbergs fokus på musikerna. De tydliggör beteendemönstret. Och ger det uteblivna motståndet ett ansikte.

Det fanns förstås tyskar som från början var antisemiter och nazister, därför entusiastiskt hyllade den judemördande regimen. 

Vidare karriärister och cyniker, som till och med anslöt sig till det statsbärande partiet för att klättra på samhällsstegen, vilket de annars inte förmådde. I nationalsocialisternas rike räknades inte formella meriter som tidigare. Även om de titelsjuka älskade att låta sig tilltalas "doktor". 

Och så alla som blev angivare eller informatörer för att hämnas på grannar. Eller för att komma över deras lägenheter när de förpassades till koncentrationsläger. 

De som låg lågt, bland dem flera av de uppburna musikutövarna, för att skydda sina närmaste. De senare kunde vara hustrur och andra släktingar som inte var "ariskt renblodiga" och löpte risk att hämtas av Gestapo. 

Och vi har dem som "bara" var rädda om sitt skinn. Säkrast att "gilla läget" och knipa. Blunda och stänga till.

Slutligen de som försökte att både anpassa sig och åtminstone bjuda ett "visst" motstånd, placera sig i en gråzon. Den internationellt omtalade dirigenten för symfonikerna i Berlin, Wilhelm Furtwängler, ligger nära till hands att exemplifiera med. 

På det stora hela taget betydde denna, i hans fall, vacklande hållning inte särskilt mycket. Men kanske lugnades det egna, dåliga samvetet. Och i rättvisans namn bör framhållas att han lyckades rädda ett antal judiska kolleger. Men han tog aldrig avstånd från regimen.

Jag tänker att han inte kunde föreställa sig ett liv utan dirigerandet. Därför underkastade sig Hitler och hans styre. Som kuriosa kan nämnas att jag inte visste att Goebbels delade Führerns kärlek till den klassiska musiken, särskilt operor. En nyhet för mig. 

Listan på bevekelsegrunder, för att ställa in eller inte bjuda motstånd, kan göras lång. Och, som sagt, man bör vara försiktig med att ta till brösttoner om man aldrig har prövats, befunnit sig i sanningens kritiska ögonblick. Carlbergs bok är därvidlag en nyttig påminnelse om detta.

Den fungerar som ett slags spegel, eller hypotetisk riktningsgivare, för alla oss som tvivlar på oss själva och vårt eventuella mod. De olika ställningstaganden vi kunde riskera komma att intaga, när politiskt skarpt läge råder.

Boken hjälper en också att fatta detta med åsiktskorridorer, självcensur och tystnadskulturer i vårt samtida Sverige, långt från nazistisk terror. Fatta och försöka att inte alltför snabbt fördöma. 

GD - när en tidning avlövas på sina profiler

Gefle Dagblad, liberal med förpliktigande anor, har blivit en fullkomligt blek och ointressant blaska. Borta är alla profilerna, flera redan gångna till de sälla publicistmarkerna. En efter en i en till synes obrytbar rad. 

"Busige" Björn Widegren, originella Sanna Wikström (död), mångsidiga sandviksättlingen Stefan Andersson (död), Brynäsexperten Ulf "Krigarn" Kriström, filmrullarnas bevakare Christina Hygge. 

För att bara nämna några av dem som lämnat ett märkbart tomrum efter sig. Sist men inte minst Sportens "Stisse" Åberg. Med en stilistik som få andra i detta land som skriver om sport. Konstigt att han inte, i likhet med många föregångare, försvunnit till huvudstadens drakar.

För att få läsa honom, den mycket saknade, måste jag söka mig till reklamblaskan, som jag tror att det är, DLT (Din Lokaltidning). Där skriver han återkommande initierade kolumner om våra lokala idrottshjältar. 

Om vi nu kan räkna SAIK dit, som slirar oroväckande i elitseriens tabell, med risk för att missa slutspelet. Inför inte ens 1 000 åskådare, de sista tappra entusiasterna utan portfölj (låter som de vore statsråd), i en ekande tom Göransson Arena. 

Tacka vet jag när det lirades utomhus på naturis uppe på Norra, att få omslutas av den unika atmosfären. Med hårdskjutande "Knatten" Olsson och andra som anförare. 

Rasputinskägget har herr Åberg klippt ner. Bra det, ett skägg att skrämma små, oskyldiga glyttar med. Skäggfrisyren, frågan är om beteckningen "frisyr" är berättigad för detta vildvuxna ansiktsotyg, nu överlämnad till krigshetsaren Oksanen.

Jag har bestämt för mig att legendaren, den personligt skrivande "Jögga" Larsson medverkade i samma blad som "Stisse" efter att ha lämnat, eller tvingats lämna, GD. Han som låg inne med ett dönande sandviksmål som ingen annan. 

Han avslöjade för mig att han studerat sandviksmålets uppkomst, ett blandmål på grund av alla inflyttade från olika håll i Sverige i samband med tillkomsten av Dal-Brittas Damm och Verket. Försåg mig med material om detta som gömmer sig någonstans i mina hyllor.

Djupt underskattad som skribent. "Jögga" bevakade Fagervikssonen "Lillen" Eklunds matcher. Lika skamligt underskattad han, i pugilisternas värld.

GD prenumerar jag på, digitalt enbart, för att läsa om Brynäs segertåg på vägen mot SM-guld. Insändarna också, det tillplattade folkets röst. Dödsannonserna. För att se om jag är med. Minns morfar, den skälmen, som brukade skrocka: "Kanske slipper jag gå ner i Verket i dag". 

Kulturen i GD, oläslig, skorna på tok för stora för redaktör Ekenkulle, eller vad han heter. Ledarna likaså oläsliga, begångna av ett gäng vilsna knallhattar. Så går det när en tidning avprofileras.

Nå, i rättvisans namn bör Nils Palmeby nämnas. Grabben från Bästkusten. Hur i hela friden hamnade han på Sveriges baksida? Han är kul att läsa.

Foto från GD på Jörgen Larsson   

Att leva är att förtränga?

Carl-Gustaf Lindstedt begick 1986 sitt sista offentliga framträdande, vilket ägde rum hos Carl-Anton i Vita bergen. Jag ser av en tillfällighet inslaget i SVT Play. Carl-Anton nervös och spänd som alltid under sina direktsända program. Stolpig presentation av Lindstedt.

Lindstedt läser en dikt av Lars Forssell, som den förre bett den senare skriva "på vanligt språk", om den store idolen Thor Modéen. Den sistnämnde minns Lindstedt från sin barndom, hur genuint snäll han var som person. 

Tosse, detta komiska geni, lämnade oss blott femtiotvå år gammal.

Tre minnen kopplade till Lindstedt. En gång för många, många och ännu fler år sedan i dåvarande Folkets Park i Sandviken, där Hjalmar Branting en gång talade inför åhörarmassor. En monolog, där Lindstedt agerade bilskollärare. Jag undrar hur mycket som var förinspelat. 

Trovärdiga ljud nämligen från trafikolyckans ögonblick när eleven till lärarens högljudda förtvivlan och misslyckade försök att avstyra brakar in i saker. Det bromsas och det kraschas.

Jag kan inte minnas att jag såg Lindstedt i egen hög person under framförandet.

Parken är sedan länge riven, på dess plats löper en motorväg. De kulturhistoriska barbarerna har varit framme ännu en gång. Parken gav de sig på, även Norra Ip, inte långt därifrån, där elitbandy spelades på utomhusis. Åkarbrasor och portfölj ett måste.

Nu står tydligen radhus på den legendariska platsen med ljuden från isen kvarhängande i luften. Jag undviker att beskåda eländet. När jag någon sällsynt gång befinner mig i min uppväxtstad. 

Jag har för mig att barbarerna även varit ute efter fotbollsplanen Strömvallen i Gefle för att på densamma uppföra bostäder. 

Hur många radhus behöver en stad, egentligen? Annars är väl Gefle mest känt för att ha pippi på parkeringshus. Jo, att riva och "sanera" älskar man också. Politik som destruktion. Undra på att stan saknar identitet och är färglös. Nå, vi har Brynäs som "varumärke" förstås!

Klart vi grånade minns Lindstedt som Gubben i lådan hos Hyland, eller hur? Iförd narrkläder.

Starkaste minnet för mig dock av komikern, som det väl stod överst på hans visitkort, i uppsättningen av "En handelsresandes död", i regi av Bo Widerberg på tv-teatern. 

En alltmer sliten och existentiellt förlorad handelsresande som ihärdigt och in i det sista försvarar sin livslögn. 

Det föranleder den allmänna funderingen om hur mycket vi pallar med av sanningsenlighet och ärlig självinsikt i våra korta liv. Hur mycket "måste" vara olika former av självbedrägeri för att vi ska orka med oss själva? 

Jag hänger inte på någon moral på funderingen, det vore meningslöst. Jag värderar inte, bara undrar.

Under min sjukdomsperiod för nu tjugofem (!) år sedan vårdades jag på Akademiska, av specialister på Onkologen och Hematologen, mer eller mindre med en dödsdom hängande över mig. Genomgick en krävande behandling med kroniska biverkningar. 

Jag har ofta tänkt att jag insåg nog inte hur allvarligt ställt det var med mig, släppte inte in det med dödsångesten lurande runt knuten. Förträngning, kanske mest omedveten, var nödvändig. 

Kanske gäller det oss alla under våra liv. Hur leva utan förträngning, skjuta undan in i medvetandets mörkaste rum, går det? Och hur vet vi att det inte sker?

Foto på Folkets Park i Sandviken: Länsmuseet / DigitaltMuseum

Nä, tacka vet jag Hylands Hörna!

Lördagsmorgon och som alla morgnar tv:n på utan ljud. Kanske en udda vana. Liksom att om natten lyssna på finsk radio utan att fatta ett jota. Men det fungerar sinnet lugnande i det sistnämnda fallet. Fråga mig inte varför. Och jag älskar finsk tango, melodiernas melankoli.

En så kallad "talk show", på svenska "pratshow", rullar i rutan. Bergfeldt heter tydligen hon som leder den och givit pratshowen dess namn. För mig är hon totalt obekant.

Claes Malmberg sväller ut på sedvanligt manér i tv-soffan. Jag har aldrig förstått mig på den karln. I mina ögon en dubbelnatur. Typ Lars Forssell och Körberg.

Etablissemanget häcklas, i Forssells fall Svenska Akademien, samtidigt vill häcklarna omslutas av samma etablissemang, få komma in i maktens värmestuga. Inte fortsätta stå utanför i kylan. Kanske är det bara mänskligt, som en kluven folkpartist kunde säga. 

I Gefle samarbetade jag med en konstnär som spydde galla, så fort han hann, över konstens etablissemang. Men tvekade inte att söka och ta emot stipendier från dem han föraktade. Eller klappas på huvudet av dem. 

I andra sammanhang, under temat Makt och motstånd, prövar jag att använda termen gråzon för att inte fastna i ett svartvitt antingen eller-tänkande. Dilemmat med att bedriva motstånd inom systemet. Både vara anpassad och icke. 

Jag brottades med det varje dag inom högskolevärlden. Och, som med alla dilemmor, hur lösa det? Kanske bättre: hur leva med det? Och kunna se sig själv i spegeln. Inte lätt.

För mig välkända exempel är Heiner Müller och Christa Wolf i DDR. [1] Om båda har det hetat att de samarbetade med Stasi och förtjänade förakt. Jag är inte så säker på det. Att det måste förstås på det sättet. 

Jag vet inte om gråzon är ett användbart teoretiskt verktyg. Men jag  behåller det tillsvidare. Samtidigt som jag fortsätter att känna den största sympati och respekt för dem i den norska hjemmefronten som inte rörde sig i någon gråzon. 

De tog klart och tydligt ställning. Från dag ett.

Av misstag råkar jag slå på ljudet på tv:n. Programledaren "intervjuar", eller vad det ska kallas, någon som heter "Darling". Kanske ska det vara "Darin"? På mig ger hon ett lystet intryck. Gött med småpojkar för gamla tanter. Förlåt slipprigheten, varför kan jag inte låta bli?

Tacka vet jag Hylands Hörna! [2] Det var grejer, det. En gång skulle Sandvikens Pensionärskör medverka, morfar ingick i den. Mamma åkte med ned till Stockholm. Jag tror inte att morfar någonsin hade satt sin fot där. Pappa och jag förberedde tittandet med termos och smörgåsar.

Men så sköts president Kennedy och Hörnan ställdes in. Typiskt!

[1] Se gärna min artikel "Lojal eller dissident - exemplen Heiner Müller och Christa Wolf",  i tidskriften Förr och Nu 3/2023.

[2] Lars Ragnar Forssberg har erfarenhet från SR av Lennart Hylland och skrivit en bra bok om den folkkäre.

Foto; SVT Play

Upp och rör på dig, Svensson! Folkhälsan som disciplineringsinstrument [1]

Jag har läst någonstans att folkhälsan i vårt land aldrig har varit så bra som under andra världskriget. Nära till hands tänka att ransoneringen, bristen på onyttiga livsmedel och sötsaker, spelade en viktig roll. 

Och, måhända, mobiliseringsviljan? Ett land - ett folk. I bistra beredskapstider måste man hålla sig frisk, leva hälsosamt, för det allmännas bästa. 

Men det är att ägna sig åt spekulationer antaga att det överhuvudtaget förekom sådana idealistiska bevekelsegrunder. Om än påhejade av staten. I vår samtid av Dagens Nyheter, se artikeln som jag hänvisar till. 

Vore jag lagd åt det drastiska hållet skulle jag dra till med den ”galna” teorin att krigstillstånd är bra för folkhälsan. Då är vi medborgare så att säga på tårna, rättar mun efter matsäcken, sköter om oss, håller oss beredda. 

Men det är att låta som den radikalkonservativa, tyske samhällsfilosofen Ernst Jünger om att krig ”förädlar” oss. Och jag värjer mig på det bestämdaste mot dylik krigsromantik. Det luktar blod och död om densamma. 

Krig förändrar vårt beteende hursomhelst, liksom pandemier, senast under coviden. Man håller sig under en pandemi för sig själv, undviker folksamlingar och möten med alltför många andra. I syftet att slippa bli smittad. 

Man beter sig försiktigt, visar omsorg om sig själv och sin somatiska status, som aldrig annars.

Pandemier är bra för den politiska maktens legitimitet: kunna utfärda förhållningsregler, visa upp sig, kalla till presskonferenser, uppträda välregisserat, myndigt och auktoritativt. Det kunde betecknas Tegnell-effekten. 

Men under ett samhälleligt normaltillstånd? När allt är ”som vanligt” och det varken råder krig eller pandemi? [2]

Då vidtar hälsoupplysning från storebrors, förlåt myndigheternas sida. Minns socialstyrelsens kampanj, som fick utstå mycket spott och spe, om att vi bör äta 6-8 brödskivor om dagen.

Vid sidan om den statligt organiserade upplysningen erbjuds frivilliga hälsokontroller som kan fungera förebyggande. För att i tid detektera cancer och andra svåra sjukdomar. Omfattande vaccinationer ligger därtill på statens bord. 

Hälso-ansvaret i nyliberal fredstid lämnas till den enskilde. En lukrativ arbetsmarknad för "hälsocoacher” och ”hälsopedagoger” öppnar sig därmed genast. Och för så kallade ”influencers”. 

I SVT:s morgonprogram varje dag en vältränad, flåshurtig kvinna från Umeå i Bengt Bedrup och Gun Hägglunds efterföljd - ”Träna med TV" ett populärt inslag på den svartvita televisionstiden - för att få fart på oss.

Stillasittandet är förkastligt. Upp och rör på dig, Svensson! Moralismen vilar tung över träningsmomenten som kvinnan med pedagogisk övertydlighet demonstrerar i rutan.

SVT och kvinnan i fråga får aldrig veta om tittarna följer uppmaningen. Och inga stränga kontrollåtgärder från statens sida är i princip möjliga inom ramen för den rådande nyliberala diskursen. 

Hälsan är en privat angelägenhet. Och många enskilda tar till synes sitt ansvar för densamma, joggar, sliter på gym, slutar röka.

Dock, för att en nationell biopolitik (hälsopolitik), Michel Foucaults begrepp, skall kunna föras kan inte hälsan villkorslöst överlämnas till den enskilde. Folkhälsan är en statlig angelägenhet och måste administreras från centralt håll.

Eftersom det i  folkhälsans upprätthållande gömmer sig ett disciplinerande, krigsförberedande enligt krigshetsarna i DN, moment. Alltför feta krigar inte bra, hävdas det i DN.

 

Svenskarna snaskar skräpmat, blir allt fetare med åtföljande dålig kondition, påstås det vidare med en alarmistisk underton. Hur skall dessa tjockisar kunna ta till vapen och slåss? 

Fritt fram för ryssen med alla blågula rundmagade.

Detta med folkhälsans ideologiska sprängkraft visste man om såväl i Tredje riket, liksom i DDR. Totalitära stater med strävan att genomföra en genomgripande biopolitik. 

”Kraft durch Freude”, hette det i första fallet. Alla skulle röra på sig och motionera under hakkorset.

Det vore fel i sammanhanget att inte samtidigt nämna nazisternas utrensning av ”samhällskroppens” defekta delar, i eutanasiprojektet. Och förpassandet av ”undermänniskor” till koncentrationslägren för att gasas. 

Den socialistiska människan är en sund varelse, övertygelsen i det andra fallet. Ideal kontra realitet. DDR brottades med problemet med alla överviktiga medborgare. Den socialistiska hälsomedvetenheten var alltför låg trots statens ambitioner. 

Samtidigt, vet vi, så pågick en omfattande dopning under statlig översyn av idrottarna. På tävlingsbanorna skulle den imperialistiska fienden detroniseras. Biopolitiken tjänade den realsocialistiska staten.

Disciplineringen ligger inte i själva den fysiska ansträngningen, som det kunde förefalla i journalfilmerna från Hitlers Tyskland. 

”Själen är kroppens fängelse”, underströk disciplineringsforskaren Foucault. Det är själen makten vill åt. Hälsofostran är samhällsanpassning - eller krigsförberedelse för att fortsätta tala med DN.

Genast infinner sig ett dilemma, som jag inte kan låta bli att förstå det. Friska medborgare måste det hållas ett öga på, hur det nu ska ske. 

Den alltför alerte riskerar att vakna till som en aktiv och kritisk samhällsmedborgare. Inget som makten önskar.

De bekväma och samhällsfrånvända, ”soffpotatisarna”, utgör ingen fara för status quo. Den tidiga arbetarrörelsen visste det. Därför kamp mot alkoholliberaler och drogers passiviserande inverkan. 

[1] En sociologisk betraktelse föranledd av Carl Cato och Paul Hansens artikel i DN 250109: ”Försvarsmaktens oro: Svenskarna blir för feta”.

[2] Frågan är om det är "som vanligt" om man ur ett tillbakablickande perspektiv på svenskt 1900-tal beaktar tvångssteriliseringar, att utvecklingsstörda behandlades nästan sämre än djur, avvikande låstes in på sinnessjukhus.

Foto: SVT Play

Även publicerad på lindelof.nu 2025-01-17