Alla böjer sig inte!

Häromdagen på UL:s dubbeldeckare, på väg ned till den eviga ungdomens stad för att sitta och skriva på Carolina Rediviva (kostar bara 27 riksdaler för en enkelbiljett, billigare än att åka buss i Gefle), kom jag i samspråk med en man som inte längre var någon ungdom. 

Jag har svårt för åldersbedömningar men skulle tippa på att han låg närmare nittio än åttio. 

Han uppgav sig vara på väg till Portugal för den årliga halvårsvistelsen där. Utanför Algarve.

Mannen lämnar varje år, när snö och kyla härjar på den uppländska landsbygden, ensamboendet i en liten, omodern stuga nära Tierp. Den är utrustad med elektricitet men vatten måste hämtas i stora dunkar. Jag frågade inte om utedass, usch. Det vidrigaste jag vet.

Jag avslöjade att jag är halv upplänning. Pappa härstammade från gruvans Dannemora som min farfar lyckades ta sig ifrån. Däremot inte en av hans bröder som dog i silikos. Men den äldre mannen föreföll inte särskilt intresserad av att få veta om medpassagerarens rötter.

Och kanske tur det. För jag skulle i så fall inte ha så mycket att förtälja. Kanske kan skyllas på att jag i min ungdom, där kom ordet igen, inte frågade ut min pappa om hans liv, bad honom berätta mer utförligt om det. Vi hade inte den bästa av kontakter.

I min ägo finns ett album, tjocka svarta pärmar, där pappa som ung förekommer på en massa inlimmade fotografier. Utan beledsagande text. Fotografierna tystnar utan en sådan. Med sorg i hjärtat lägger jag undan albumet. Inte säger en bild mer än tusen ord! Det är inte så.

Många upplänningar, pappa en av dem, emigrerade till Sandviken för att ta jobb i Verket. De var inte väl sedda av de självmedvetna, kollektivistiska metallarbetarna. "Jordens utvalda folk."

Jag har förstått det som att upplänningarna som kom från agrara förhållanden, flott låter det, var fackligt omedvetna. Arbetsköparens dröm att anställa dessa.

"Fackligt medvetslösa" som jag brukade säga om mina välutbildade (?) kolleger på högskolan. Med noll kunskaper, framförallt om LAS i kärva tider med upprättandet av turordningskretsar när det skulle varslas.

De tre avsnitten av "Livet bakom järnridån" som visas på SVT Play har jag sett. Två ständiga frågor rider mig, följer mig genom livet utan att lämna mig i fred. 

Varför böjer sig människor, varför gör man, vi, inte motstånd, varför denna undfallande, självförminskande lydnad? 

När vi endast som revolterande är människor på riktigt? Det var ju det Albert Camus hävdade. Och inspirerade mig till att döpa en organisationsteoretisk bok till "Själens revolt". En titel som förlagsredaktören hade svårt för. "Kan du inte nöja dig med att ha den som undertitel?"

Och så nästa undran: varifrån  kommer alla som låter sig bli handgångna och tjänar makten? Stasi-agenter och andra. Småpåvar till chäfer. Det verkar ju finnas hur många som helst.

Lätt att bli missmodig, känna politisk vanmakt. Men så ser jag filmen "Nr 24" på Netflix. (Se den! Jag lovar, du kommer att sitta trollbunden, spännande från första sekvens.) En film om den legendariske "Kjakan", Gunnar Sønsteby, i den  norska hjemmefronten. 

Hur undgå att känna den största beundran och respekt för denne fantastiska, modiga man? Även för Max Manus och alla de andra som aktivt och dödsföraktande bjöd de nazistiska ockupanterna motstånd?

Alla böjer sig inte. Det är ta mig tusan en hoppingivande tanke i en

nattsvart samtid. Bra att börja detta år med den.

Bild överst: Gunnar Sønsteby förevigad (Wikipedia)

Berglins och Ulf Nilsson inget för mig

Joseph Beuys (1921-1986), som skaffade sig ett internationellt rykte som en provokativ konstnär genom utåtriktade, uppmärksammade aktioner på de gator och torg där människor rör sig, menade att provokationen aldrig får bli ett självändamål. 

Inget provocerande blott för provocerandets egen skull. Det endast blockerar och binder energi, väcker motstånd.

Det jag främst inspirerats av hos honom var hans strävan och förmåga att göra sin mångskiftande konstutövning tankeprovocerande. Eller förbryllande om man så vill, sätta myror i huvudet på betraktaren, som han ville locka till att bli en deltagare, bryta en passiv hållning. 

På olika, fyndiga sätt som ord och verbal argumentation inte klarar. [1] 

Hans aktioner dröjer kvar, när man väl har konfronterats med dem, vågat det. De tar sig in i medvetandets vinklingar och vrår och man fortsätter att klura på vad det var man egentligen upplevde. Kanske till och med börjar att handla i livsförändrande riktning. 

Om provokationen fungerat. 

Om man inte stängt av sig helt och blivit en levande död. Det kan bestämmas, har jag påstått förut, vara det yttersta syftet med Beuys konstnärliga gärning, att motverka denna död. Vi behöver inte slockna. Lev! Jeder Mensch ist ein Künstler. Beuys uppfordrande devis. 

Beuys var älskad och dyrkad av sina många elever som professor på Düsseldorfs konstakademi. Men avskedades, efter avundsjuka kollegers ränksmiderier som fördömande omtalade honom som en narcissistisk "Jesusfigur", han fördes under poliseskort ut från akademin. 

Men det är en annan historia.

Kollegan och "Beuysianen" Mats och jag [2] umgicks med idéer om att använda konsten, i Beuys tappning, på gemensamma kurser i projektledning - de borde hetat projektskapande. Men då hade det, misstänkte vi, inte kommit några studenter. 

"Projektledning" antyder projektstyrning. Och den rubriken drar. Man tror sig som deltagare få veta "hur man gör". Slipper vara kreativ och självgående, istället följer en kursboks noga, projektvägen utstakande, manual.

En aktion som vi genomförde var att trycka upp, en intresserad småföretagare sponsrade, t-tröjor som det stod VEM SKA FRÄLSA OSS? på. Vit text mot svart botten. På med tröjorna, ett tjugofemtal kursdeltagare och så vi två kursansvariga.

Buss från I14, förlåt högskolan (belägen i tunga kaserner på det forna militärområdet), i Gefle till Sandviken i skuggan av Verket och skorstenarna, för ett ostrukturerat samtal på ett kafé mitt i stan med politiker och andra. 

Styrande undran: "Hur rubba den inlärda hjälplöshet som impregnerat storföretagens region?"

Inte biter böcker eller debattartiklar på den disciplinerande hjälplösheten (använt som ett sociologiskt begrepp, nota bene). Något mer måste till. Rönte vi någon som helst framgång med vår "utryckning"? Det kan jag inte svara på. 

Ett öppet projekt som vårt är svårt att utvärdera. Som alla sådana projekt. Vilka är

framgångskriterierna? Kanske långsiktiga och smygande. Samtal som försiktigt inleds inleds, "sociala skulpturer" föreställde sig Beuys.

En och annan ryckte till när blicken oemotståndligt fastnade på våra tröjor. Buss 41 utmärkt såtillvida som exponeringsyta. Resans metaforik. Ingen vågade dock fråga vad vi egentligen ville med tröjan. 

Förstulna, för att inte säga blyga, ögonkast. Var vi utsända av Livets Ord? 

Jag saknar konstens provokatörer såsom Lars Hillersberg och Lena Svedberg. De förmådde ruska om sovande själar. Sådana som de populära Berglins och Ulf Nilsson, den senare betydligt värre än de förra med sin envisa hang-up på SD, gör det för enkelt för sig. 

Ligger för nära vår vardag och frågor vi brottas med. En bekräftande konst. Inte satirisk eller sarkastisk så det svider. Om än smålustig. Snabbt konsumerad. Sedan bra med det.

Jag minns när jag en gång skrev en kritisk, den var nog ändå ganska timid, drapa om paret Berglins i GD. Björn Widegren, kulturredaktören som ville hålla sig väl med paret, ringde dem dagen innan publicering och förvarnade. Naturligtvis helt crazy av honom.

Inte var min text mycket att hänga upp sig på. Jag borde tagit i hårdare. Men då kanske Widegren gjort i byxorna av pur förskräckelse. Och ställt artikeln.

[1] Se gärna mitt och Monika Wallmons kapitel om detta i forskarantologin "Samhällets entreprenörer" (2009).

[2]  Tillsammans gjorde vi som e-bok  pamfletten "Välkommen sjunka med oss! Social konst i förlisningens tid" (2014), ett slags "programskrift". Mer om den icke-instrumentella anti-pedagogiken kan man läsa i Ekstrand: "Hucks flotte på upptäckarvatten" (2024).

Foto: Beuys aktion "Hur förklara tavlor för en död hare?" (WikiArt)

Är det Skriftställaren eller är det Basil Fawlty?

När en ensamstående kvinna som jag känner i Upsala, kvinnan ifråga ser både bra ut och har huvudet på skaft, återkommande uttrycker stark längtan efter en kärleksrelation med en man, samtidigt som uppgivenheten börjar ta henne i sitt grepp, försöker jag inge hopp.

Genom att utlova: Vänta bara, lita på ödet, han kommer, vad det lider. Förr eller senare dyker han upp. För var och en finns det en som väntar därute. Hav tålamod.

Jag har fått det någonstans ifrån, osäker på var. Kvinnan har ännu inte träffat någon man, heller inte efter försök på något som heter "Tinder". Ett slags dejtingsajt, om jag fattat det rätt.

Trots min homofobiska, "heteronormativa" skall det väl heta nuförtiden, läggning har jag försiktigt undrat om det inte kunde gå lika bra med en kvinna. 

"Lika bra" - hur urvattnat och urbota dumt det låter! Jag kunde lika gärna ha knipit. Eller föreslagit införskaffandet av en jycke.

Varifrån idén om en "bättre hälft" kommer vet jag inte. Om jag fortfarande hade L som kollega, kunde jag fråga henne. Hon var nämligen etymologiskt intresserad. Kunde inleda föreläsningar med en etymologisk utvikning som omedelbart inte föreföll vare sig relevant eller intressant. 

Studenterna skruvade på sig, suckade och undrade tyst för sig själva när den "riktiga" föreläsningen skulle börja. L märkte ingenting av oron i salen. Rena Heidegger i katedern, självupptaget blind och döv för auditoriet.

Jag har fått för mig att den "bättre hälften", som det brukar talas om, alltid är kvinnan i ett äktenskap. Mannen kan per definition aldrig vara detta. En gång i Sandviken: "Du, Rut måste ha humor! Hur så? Ja men, titta bara på hennes karl!"

Har alla en Dobbeltgänger, dubbelgångare? På en högskola jag var knuten till roade sig studenterna i kårtidningen med att lägga ut look-alikes. Jag hamnade en gång där med ett nytaget foto, jämte ansiktet på den aidssmittade Sighsten Herrgård, om någon minns honom. 

Jag utgår ifrån att studenterna med omsorg, för att retas med sin föreläsare, valt honom utifrån den förres homofobi, förlåt heteronormativitet, som han aldrig stack under stol med. 

Och nog förelåg en viss likhet, om jag ska vara ärlig. Båda utrustade med noggrant vårdad skäggstubb och jag hade inte hunnit gråna till. 

Jag har mer än en gång fått höra att jag är så lik John Cleese. Inte har det roat mig. Försökt trösta mig med att han har vackra döttrar, likaså jag, så fel på genetiken kan det ju inte vara. Slagfärdig och mycket intelligent är han förvisso. 

Men det är utseendet, det yttre, de som tycker sig ha sett påfallande likhet mellan oss pekat på. 

Jag ser ofta döda vandra omkring i form av look-alikes. Vissa mer än andra. Ibland är det så likt att jag studsar till och måste gnugga mig i ögonen. Min svåger Birger. Min vän och förläggare Gert. Varför dessa två mer än andra? Inte vet jag. 

Hjärnan är en skälm, spelar oss sina spratt.

Foto: Claudio Bresciani/TT