När en ensamstående kvinna som jag känner i Upsala, kvinnan ifråga ser både bra ut och har huvudet på skaft, återkommande uttrycker stark längtan efter en kärleksrelation med en man, samtidigt som uppgivenheten börjar ta henne i sitt grepp, försöker jag inge hopp.
Genom att utlova: Vänta bara, lita på ödet, han kommer, vad det lider. Förr eller senare dyker han upp. För var och en finns det en som väntar därute. Hav tålamod.
Jag har fått det någonstans ifrån, osäker på var. Kvinnan har ännu inte träffat någon man, heller inte efter försök på något som heter "Tinder". Ett slags dejtingsajt, om jag fattat det rätt.
Trots min homofobiska, "heteronormativa" skall det väl heta nuförtiden, läggning har jag försiktigt undrat om det inte kunde gå lika bra med en kvinna.
"Lika bra" - hur urvattnat och urbota dumt det låter! Jag kunde lika gärna ha knipit. Eller föreslagit införskaffandet av en jycke.
Varifrån idén om en "bättre hälft" kommer vet jag inte. Om jag fortfarande hade L som kollega, kunde jag fråga henne. Hon var nämligen etymologiskt intresserad. Kunde inleda föreläsningar med en etymologisk utvikning som omedelbart inte föreföll vare sig relevant eller intressant.
Studenterna skruvade på sig, suckade och undrade tyst för sig själva när den "riktiga" föreläsningen skulle börja. L märkte ingenting av oron i salen. Rena Heidegger i katedern, självupptaget blind och döv för auditoriet.
Jag har fått för mig att den "bättre hälften", som det brukar talas om, alltid är kvinnan i ett äktenskap. Mannen kan per definition aldrig vara detta. En gång i Sandviken: "Du, Rut måste ha humor! Hur så? Ja men, titta bara på hennes karl!"
Har alla en Dobbeltgänger, dubbelgångare? På en högskola jag var knuten till roade sig studenterna i kårtidningen med att lägga ut look-alikes. Jag hamnade en gång där med ett nytaget foto, jämte ansiktet på den aidssmittade Sighsten Herrgård, om någon minns honom.
Jag utgår ifrån att studenterna med omsorg, för att retas med sin föreläsare, valt honom utifrån den förres homofobi, förlåt heteronormativitet, som han aldrig stack under stol med.
Och nog förelåg en viss likhet, om jag ska vara ärlig. Båda utrustade med noggrant vårdad skäggstubb och jag hade inte hunnit gråna till.
Jag har mer än en gång fått höra att jag är så lik John Cleese. Inte har det roat mig. Försökt trösta mig med att han har vackra döttrar, likaså jag, så fel på genetiken kan det ju inte vara. Slagfärdig och mycket intelligent är han förvisso.
Men det är utseendet, det yttre, de som tycker sig ha sett påfallande likhet mellan oss pekat på.
Jag ser ofta döda vandra omkring i form av look-alikes. Vissa mer än andra. Ibland är det så likt att jag studsar till och måste gnugga mig i ögonen. Min svåger Birger. Min vän och förläggare Gert. Varför dessa två mer än andra? Inte vet jag.
Hjärnan är en skälm, spelar oss sina spratt.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar