De förlorades sköna nya värld - en nyårsbetraktelse

 

George Orwells ökända fenomen ”nyspråk” (från boken ”1984”) torde vi väl alla vara förtrogna med vid det här laget. 

Ett närliggande exempel: när vapen ska skickas till Ukraina, bör helst inte ansvariga politiker använda ordet ”krig”, vilket riskerar signalera död och fasa, utan istället ”skydda vår demokrati mot Putin” eller något annat som låter tilltalande. 

Vem kan vara emot en sådan vällovlig insats? 

Det är det som är det positivt laddade nyspråkets viktigaste funktion: att försvåra invändningar och ifrågasättanden. Dristar du dig till att uttrycka skepsis inför den blågula ”hjälpen” till Ukraina, avfärdas du som ”putinist”.

Lingvisten Victor Klemperer upplevde, såsom hemmahörande i Dresden, Tredje riket inifrån. Han studerade hur det officiella språket användes av propagandamästaren Goebbels. 

Människor lärde sig med tiden att räkna ut vad propagandans utbasunerade ord egentligenbetydde, vad de försökte täcka över och försköna. Framförallt under det föga framgångsrika kriget på östfronten. 

Språket demoraliserade, men det stannade därvid. Att ge uttryck för minsta tvivel om att Tyskland skulle vinna kriget betecknades som ”defaitism” och innebar livsfara.

Jag noterar dem titt som tätt. Där de kommer kryssande i hög fart på sina mopeder och scootrar, utsända för att leverera mat och annat. Likt människosniglar med huset på ryggen. I ur och skur, regn och snö.

Den ”nya” ekonomins bärare, ”gigekonomin”. I mina öron klingar ”gig” positivt, kopplat till musik och underhållning. 

Men det är det inte frågan om här. Ordet ”gig” döljer i detta sammanhang något fundamentalt otryggt.

Ett äldre, avsminkat språkbruk skulle fungera verklighetsnära och avslöjande: ”skutt” eller ”daglönare”.

De som ”gigar” är inte fast anställda, äger ingen anställningstrygghet. De utgör löshästarna i det samtida, ”flexibla” (nyspråk!), arbetslivet. Gäller inte bara de motorburna. Samma villkor på kaféer ingående i flashiga kedjor. Till och med i min livsmedelsbutik. 

Stäng inte av mobilen. Vi ringer när vi behöver dig. ”Sms-anställningar” har jag snappat upp att det kallas. Och alltid deltidsanställningar, på timmar.

Jag läser ett reportage (HD 2024-12-19) om hur unga inte har råd att flytta hemifrån. Bostadsbristen är närmast katastrofal, inte bara i vårt land. Fram med sminket! Det handlar inte om att tillfälligt få slafa över hos någon. Det heter på nyspråk ”soffsurfing”. 

Man är inte rotlös, i avsaknad av en fast plats på jorden, en hemmaborg. Man tillhör dem som är ”everywhere”, de fria, omkringströvande nomaderna.

I storstäderna står eftertraktade lägenheter tomma. Jag har själv uppmärksammat det i närheten av Brandenburger Tor mitt i Berlin. De bebos inte, i dem har ”parkerats investeringskapital” som det heter i HD-artikeln. 

En vår, i samband med att jag medverkade vid ett evenemang på Akvarellmuseet i Skärhamn, kvistade vi under en timmes rast över till Klädesholmen. Tomt och övergivet som i en spökstad. Husen tillhör norrmän som bara vistas på ön under några sommarveckor på året.

Det är som om vi vanliga dödliga, samtidigt som miljardärerna blir allt fler och vräkig lyxkonsumtion florerar, i princip är berövade sociala och ekonomiska rättigheter. Det som vi inbillat oss var självklarheter. Men de rättigheter man inte försvarar, dem förlorar man.

Var finns då det nödvändiga motståndet i denna de förlorades sköna nya värld?
Facket är integrerat i det kapitalistiska systemet, bevakar sina tillsvidareanställda medlemmars villkor. Gigare och sms-inkallade intresserar knappast ombudsmännen.

Socialdemokratin? Vänsterpartiet? Det är väl bara Reformisterna och Suhonen, kanske Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis, som längre hyser någon tro på en radikal, systemhotande vänsterpolitik från dessa två.

Proletariatet har endast sina bojor att förlora, förklarade Karl Marx på 1800-talet. Men när bojorna är skulder på övervärderade bostäder? När arbetarklassen blivit medelklassliknande och förborgerligad, insyltad?

Upproret måste komma från dem som inget har att mista, deklarerade studentrevoltsgurun Herbert Marcuse. De som saknar möjligheter och framtidshopp. 

”Prekariatet” talas det numera om. Ett samlande begrepp för den kapitalistiskt järnhårt styrda samhällsutvecklingens missgynnade. Och de förefaller öka i antal. 

Men, rätta mig om jag har fel. Krävs inte organisation? "Gråt inte, organisera er" - som Geflesonen Joel Häggström uppmanade. Var finns organisationen? Gigekonomin främjar ett atomistiskt tänkande. Var och en sin egen lyckas smed. 

Hur gärna jag det än ville, kan jag inte spåra något spirande motstånd. Det nya året lär fortsätta i det gamlas fotspår. Och det tar emot att önska ett ”gott” nytt år. Men jag gör det, för artighets skull.