Jag brukar dagligdags på nätet - leve den digitala världen där man slipper trycksvärta på fingrarna! - läsa Helsingborg Dagblads kultursida. Det har jag gjort sedan Gunnar Bergdahl basade för den. Alltid intressant och läsvärd. Bildande och tankestimulerande.
Bergdahl tog helt sonika sin hatt, viktigt inslag i hans persona - och gick. Jag är en smula oklar över varför. Protest mot "besparingar" som det förskönande heter i räknenissarnas beskurna verklighet? "Strukturrationaliseringar" - som det kan låta från organisationskonsulter?
I HD 17/11 avslöjade nuvarande kulturredaktören Johan Malmberg att samarbetet med Sydsvenskan, inom samma koncern, i Malmö skall minska. HD förväntas stå på egna ben. Egen kulturredaktion. Som förr.
Det skall satsas på "det lokala". En svävande term. Det kan låta bra, alltihop, men tja...
Det antyds en koppling till mediestödsutredningen. Jag letar den. Förstår det som att utredningens fördelningssystem leder till denna skilsmässa mellan Skånetidningarna. Den framtvingas uteslutande av ekonomiska skäl. Inte publicistiska.
I mitt socialdemokratiskt präglade föräldrahem var Arbetarbladet den självklara morgontidningen. Gefle Dagblad borgarnas tidning. När jag sedan kom att medverka där på kultursidan i nästan tjugo år, undrar jag hur det skulle ha uppfattats på Smedsgatan.
Men då var mina föräldrar sedan länge döda.
På GD fanns Björn Widegren. Vad han, kallad "Busige Björn", lyckades med var att ge "det lokala" en väsentlig innebörd. Kultursidan deltog aktivt, ofta framfusigt och okammat, i det offentliga samtalet i Gefle. Jag höll på att skriva "skapade" det. Utan att överdriva.
"Det lokala" framstod inte som begränsande "provinsiellt" ell
Kultursidan rymde både recensioner och samhällsdebatt. Den anlades "brett"
och jag vet att den lästes även av "verklighetens folk". Reaktioner på stan eller i telefon manifesterade detta.
Widegren är numera pensionerad. Jag ser honom kraftfullt promenera runt med stavar i Gefle. Kultursidan, under den nuvarande redaktör Ekenberg, känns definitivt inte lika angelägen som förr.
Den har också följdriktigt döpts om till "Kultur & Nöje" som på andra håll. Det skulle Widegren aldrig ha gått med på. Eller att antalet frilansare, jag en av dem, skurits ned till nästan ingen.
Jag tänker Corren och VLT. En gång anrika tidningar utanför huvudstadens likriktare DN och SvD. Deras "Kultur" slaktades. Bort ambitiösa kulturartiklar. In mer av ett lättsamt material som liknar ren och skär marknadsföring av författare och artister.
Definitivt utan en kritisk, reflekterande udd.
Jag hade, men har inte längre, GD som papperstidning. Inte heller någon annan avis. Inklusive HD. Många med mig har digitaliserat sina läsvanor. Trycksvärtan bort, som inledningsvis redan sagts.
"Uppmärksamhetsspannet", fråga mig inte hur medieforskarna mäter läsaruppmärksamhet, har radikalt krympt och indikerar att vi föredrar kortare framför längre texter på skärmarna.
Otålighet följer digitaliseringen i spåret. Det långa och "krångliga", texter som bjuder motstånd och kräver noggrann läsning, skyndar blicken förbi.
Jag hyser en misstanke om att, mediestödsutredningen en mäktig aktör i detta, de kritiska rösterna i offentligheten blir allt färre. Vänsterpublikationer som Proletären och Flamman ska svältas ut. De vädjar till läsarna om bidrag. Som om de faller, om inte "crowdfunding" sker.
"Det lokala" är inget entydigt. Det kan vara spännande och berörande, som i GD under Widegren, eller dölja att tystnad breder ut sig. Ännu mer konformitet. I en redan trång åsiktskorridor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar