Att låta världen hända en

I min senaste, jag undviker nogsamt att skriva sista för man vet ju aldrig med undertecknad, vad den filuren kan tänkas hitta på, bok låter jag Mark Twains odisciplinerade stråtrövare Huckleberry Finn inspirera till reflektioner om samhällsvetenskapliga undersökningsmetoder. 

Stringens har aldrig utmärkt mig. Det är bara så. Jag förmår inte hålla mig strikt till en linje eller manual. Huvudet är alldeles för ostyrigt för att klara det. Ett tillhåll för vilda associationer.

Så därför Hucks flotte som metafor för kunskapsprojektet. Ut på densamma och låt världen hända dig! Vad var det Ludwig Wittgenstein i poetiskt-filosofiska "Tractatus" tryckte på? Världen är det som är fallet. 

Vad gömmer sig bakom nästa vassrugg? Se efter! Du kan aldrig veta i förväg. Kanske slås du av den största överraskning. Och du förblir inte densamma som ögonblicket innan.

Ett tag var Hucks kumpan Tom Saywer med på ett hörn i min bok. Men han fick lämna flotten, om man säger så. Om än inte akterseglad. Förlåt, alltför lätt att fastna i metaforiken, bli dess fånge.

Kumpaner är viktiga. När jag var yngre, var C och jag kumpaner. Huck och Tom. I vått (!) och torrt. Tillsammans hittade vi på mer eller mindre galna saker. 

Som att kliva ombord på våra moppar, jag på min morfars otrimmade röda Monark som jag fått ärva, och kvista i väg till Hofors några mil västerut. 

Rejäla kassar med Starkbock på styrstången. Hade trafikpolisen varit på hugget och stoppat oss, skulle åtminstone min mor fått spader. 

Hon som varnade för ”ful sockerdricka” och vad som riskerade hända om man fick smak för dylikt. Orolig för sin törstige son, till synes född med att saltkorn i halsen.

En annan gång, sista sommaren innan Upsala och universitetet för min del, satte kumpanerna sig på tåget ner till Helsingborg för de slantar vi surt förvärvat på feriejobb. Varför just Kärnans Helsingborg? Ett hugskott. 

Min dåvarande flickvän E insisterade i sista stund på att få följa med. Och jag vågade inte säga nej.

C såg sannerligen inte glad ut när vi tre sammanstrålade på perrongen inför avresa. Men yttrade inget. Behövdes inte. Kroppsspråket talade för sig självt.

Nå, efter några, osäker på hur många, dagar i Skåne, med en avstickare över till alkoholglada Helsingør, tillsåg vi att E kunde resa hem. Medan vi fortfarande hade lite pengar kvar.

Därefter kastade sig kumpanerna ut på allfarvägarna för att med tummen försöka ta sig norrut. Det gick så där. Det vill säga inget vidare. Slutade snöpligt med att våra föräldrar fick hjälpa oss med enkelbiljetter från Husqvarna Centralstation till Sandviken. 

Medan vi, två molokna och hungriga vandrare, väntade på tåget hörde vi om Sovjets stridsvagnar i Tjeckoslovakien. Experimentet "Socialism med ett mänskligt ansikte", Alexander Dubcek i en framträdande roll, skulle krossas. Dödfött under Sovjets järnhand.

Vad har nu detta att göra med att det är en av årets sista dagar? Ett nytt i faggorna. Inte ett skvatt, misstänker jag. Förutom att jag, denna summerandets och eftertankens stund, inser att mitt liv inte längre iscensätter några upptåg. Jag låter inte världen hända mig. 

Livet har blivit trökigare. Men jag skriver om det som kunde vara roligt. Och, nota bene - flotten ligger fortfarande där och väntar...

Foto: Monark Monarped från 1960