"Förintelselitteraturen", om man benämner den så, är mycket omfattande. I min läsning av densamma, i bästa fall delar av den, sticker Primo Levi och Imre Kertész ut. Kanske den sistnämnde, Nobelpristagaren, allra mest. Utan att jag direkt kan sätta fingret på varför.
Kanske för hans beskrivning av hur överlevarna bemöttes vid återvändandet. Deras bostäder hade antingen plundrats eller övertagits av grannarna. Det blir bara besvärligt när de rättmätiga lägenhetsinnehavarna behagar dyka upp. Man hade hoppats på att de förintats.
Daniel Pedersens "Natt och aska" (2024) är titeln på en litteraturstudie som har som sitt ämne "förintelselitteraturer". Med andra ord använder han pluralis. "Genren" låter sig inte komprimeras, den spränger alla sådana försök. "Litteraturer" en mer korrekt beteckning.
Det har vridit och vänts på vad den kulturkritiska Frankfurtskolans Adorno egentligen menade med att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz. Menade han att om något sådant som Auschwitz är möjligt, upphör det skrivna ordet, mänskligheten är vid sin slutpunkt?
Kanske en uppgiven, men inte helt orimlig, ståndpunkt. Jag känner stark sympati för den.
Jag tror att Pedersen sätter fingret på att själva poängen hos Adorno är av förmedlingskaraktär. Hur förmedlar man det som skedde i Auschwitz-Birkenau? Hur göra det utan att det blir litteratur av det hela? Tillrättaläggande, med risk för estetisering.
Det autentiska och primära upphör vid de distanserande ordens beröring. Om det man inte kan tala, bör man tiga, enligt Wittgenstein. Det vill säga inte försöka "vittna" som Levi och Kertész?
Pedersens research tar nästan andan ur mig. En herostratisk insats att plöja så många böcker och rapporter. Jag får till och med för mig att det är en totalundersökning han har genomfört. Ingen inlaga av relevans för hans kartläggande syfte verkar ha undgått hans lupp.
Även hans stil prövar mig, som har medfört att jag läst några sidor, sedan tagit paus. Han är, hur ska jag rättvist kategorisera hans metod, skoningslös mot de förintelseförfattare han innehållsanalyserar. Ingen håller måttet, kunde man kanske vanvördigt utbrista.
Det bevisas, frestande dra den slutsatsen, att det går inte att berätta, återberätta, om vad man var med om i dödslägret. Särskilt kritisk är Pedersen mot dem som skrivit om Auschwitz utan egna erfarenheter därifrån. De "kannibaliserar" på lägret.
"Instrumentaliserar" det, som författaren Martin Walser varnade för i ett beryktat tal. Retade gallfeber på judarnas företrädare i Tyskland. Staten Israel behöver ju Auschwitz för sin legitimitets skull.
Filmen "The Zone of Interest", jag har sett den två gånger, kanske kommer närmast "sanningen" om Asuchwitz ur ett förmedlingsperspektiv. Om vi alla förvandlar oss till kommendant Rudolf Höss. Gör vår plikt medan det bolmar ur krematoriernas skorstenar.
Primo Levi konstaterade efter befrielsen att det är som om det inte har hänt. Världen går bara vidare. Tilläggas kan att han hade svårt att finna förläggare till sin bok. Enligt skälet att det räcker. Nog om Auschwitz och förintelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar