Jag råkar läsa i Knogarblaskan, förlåt jag menar Arbetarbladet (241213), som var min socialdemokratiskt impregnerade familjs husorgan, att det skall ges ut en bok om allt som är "bra" med Sandviken. Författarna, åtminstone två av dem, är "återvändare".
Frestande utbrista att de måste förstås övertyga sig själva om att de gjorde rätt som styrde kosan hemåt åter. Fy på sig, lea Ekstrand! Insinuera något dylikt.
Nå, trion finner det högst angeläget med en sådan bok efter allt otäckt, dödsskjutningar och annat, som drabbat stan i skuggan av Verket på senare tid.
Ett antal personer, enbart "kändisar" får jag för mig, har och skall intervjuas. Malena Ernman en av dem. Jag skakar på huvudet. Operasångerskan bor ju för det första inte i Sandviken.
Och jag är beredd sätta en devalverad tia på att stans egen "krönikör", Bernt Olov Andersson, är inplanerad.
Efter en debatt om nutiden med honom i AB tvekar jag inte att kalla honom "nyttig idiot". Kanske låter det fult, men jag står för det. Beredd dock att visa överseende, grabben fattar inte bättre.
Jag berättar för C, min vän sedan barndomen, om boken, tycker att han om någon borde intervjuas. Han som lider av vad som hänt med den stad vi växte upp i. Tvekar ge sig ut på gatorna efter mörkrets inbrott. Med all rätt.
Jag tror inte att han, om han inte redan bodde i stan, skulle välja att flytta till den. Om han visste vad han nu vet.
Om man ska använda det starkt värderande ordet "bra", gör jag det på den stad som inte längre är, och som var i avsaknad av grov kriminalitet av den typ som finns i dag.
Och där icke-självförsörjande migranter i stort antal inte dumpats med svåra konsekvenser för den kommunala ekonomin.
Sandviken är inte längre min och C:s stad. Det är inte nostalgi att påpeka det. Och vi är inte Sverigedemokrater. Snarare klarsynta. Om än bedrövade över samhällsutvecklingen.
Jag är inte så snål att jag säger att det är fel och galet att ge ut en bok om det samtida Sandviken. Tvärtom. Men varför inte vara realister? Och därefter komma med förslag på hur Viken ska bli bättre? "Räddas" nära jag klämde till med.
Min familj, morfars far och hans farfar, ankom Sandviken redan på 1880-talet. Så om någon är en "riktig" sandvikare, så är det jag. Men flytta tillbaka, återvända? Aldrig i livet! Räcker med att ta mig till körrgårn, som mamma sa, då och då och hålla ett öga på gravarna uppe på åsen.
Foto: Författarna till boken (Pressbild)
FOTNOT: Författaren skildrade i "Inte ska väl Humprey Bogart gråta" (2000) sin uppväxt i Sandviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar