Det är inte normalt att vara fattig!

Den framlidne professorn i tankeformernas historia, Michel Foucault, han som beskrev framväxten av nya disciplineringsformer i riktning mot självdisciplinering, har betytt mycket för att fördjupa vår samhällsförståelse. 

Jämte fyndige sociologen Johan Asplund kan han nog sägas ha varit min viktigaste  teoretiska inspiratör. Utan teoretiska begrepp förblir verkligheten osynlig eller gäckande. Teorier är verktyg, för att citera Asplund. Teoriutveckling är inget akademiskt pyssel.

Genom Foucault har jag insett pågående normaliseringsprocessers passiviserande konsekvenser. Sociala förhållanden, hur snedvridna och orättvisa de än är, kommer att uppfattas som helt ”normala” och att det kan inte vara annorledes. Det som är, det är. Bara att anpassa sig.

I dagens Sverige har begreppet ”fattigpensionär” fått fotfäste, används utan att strålkastarljuset riktas mot bakgrund och rimlighet. Det har blivit ”normalt” att ha en usel pension, att vara fattig. Ingen idé att klaga över ett bistert ödes lott.

SVT äger en fantastisk förmåga att leta upp ”fattigpensionärer” som lydigt spelar sin underdåniga roll framför kameran. Jag trodde i min enfald länge att det var amatörskådespelare som ringdes in. 

För så korkad, förlåt om det klingar nedlåtande, kan väl svensken ändå inte vara? Nu vet jag till min besvikelse och sorg bättre.

I det Upsala där Foucault faktiskt vistades en tid men bröt upp, innan han fastnat i det grå ”universitetsnormala” med klent utrymme för en fritänkare som han, för att söka sig till prestigefyllda Collège de France i Paris, har jag sett helt vanliga människor tigga. 

Liksom i min hemstad Gefle. Även i Malmö, där jag nyligen promenerat runt till dånande, nervpåfrestande julmusik från högtalare utplacerade runt om i stan, tiggs det. 

Och jag vågar påstå det igen, det är till synes helt vanliga människor som håller fram en pappersmugg, eller sitter med en kartongbit på vilken de textat ned att de ber om ett litet bidrag. 

Pensionerna räcker inte på långa vägar till. Och det går de fattigas ära förnär, antar jag, att söka sig till de sociala myndigheterna för att få hjälp, ligga samhället till last som man sa förr. Om de nu ens i förekommande fall skulle beviljas några pengar.

Till den förnedrande gatutiggandet har de obönhörligen tvingats, bara att svälja den eventuella skammen.

Statsledningen gör ingenting. Förutom att i valtider lova stort och runt. Oavsett partifärg. 

Pengar finns, hur kan annars samma statsledning fortsätta att vräka miljarder över Ukraina? 

Det har blivit normalt att vara fattig i välfärdssamhället Sverige. Jag skäms. Det är ta mig tusan inte normalt!

Foto: SVT Nyheter

Även publicerad på lindelof.nu 2024-12-12