Jag önskar att vi hade sett den innan vi reste till Amsterdam - med alla förväntningar i bagaget. Men jag kände faktiskt inte till den fyra (!) timmar långa dokumentären från 2023 i regi av Steve McQueen, ja inte den McQueen man kanske mot alla odds får för sig att det är, utan en namne: "Occupied City".
Om nazisternas skändliga ockupation av Amsterdam under andra världskriget. En skildring utan krusiduller eller åthävor, nyktert och rakt på sak.
Dokumentären kräver närvaro och koncentration av sin åskådare. Den är upplagd på ett föga "publikknipande" eller "underlättande" sätt. Sannerligen är den, i ordets strängaste mening,
dokumenterande.
Jag tänker Peter Weiss, kanske helt fel, och på det material han byggde pjäsen "Rannsakningen". Som om det kunde tala för sig självt. Men detta är ingen pjäs, ingen dramatisering, detta är ren verklighet.
Det har inte "gjorts" något med den. Vad skulle det vara?
Det hela tar, efter en research som tycks mig herostratisk, sin avstamp i en rad, ja en nästan omtumlande mängd adresser kopplade till nazisternas järngrepp om den nederländska huvudstaden.
Det redogörs, med hjälp av närbilder och inzomning, noggrant och ingående med stram redigering, för vad som utspelade sig på respektive adress. Vem som bodde där, vem som avrättades, vem som tjallade, vem som deporterades via Westerbork, transiteringslägret.
Blandningen av nazister, kollaboratörer och angivare. Och eftersökta judar, även de holländare som vägrade att bara falla undan, som försöker att undgå upptäckt. I det senare fallet på de mest upptänkliga sätt.
Det står helt klart, att utan kollaboratörer och angivare, hade många fler klarat sig.
75 procent av de judar som deporterades från Nederländerna kom aldrig tillbaka. Av Amsterdams 80 000 judar dödades 60 000. Efter Westerbork väntade Auschwitz, Mauthausen och andra dödens iskalla lägerplatser. Anne Frank dog i Bergen Belsen.
Vi besökte, förstås, hennes adress invid en av Amsterdams kanaler - stod försjunkna utanför just hennes adress. Men hon var bara en av förskräckligt många som försökte gömma sig och undkomma. Och som vi vet gick det inte. Hon angavs, hon med.
Genom att filmen är upplagd som den är, tas åskådaren med på en rejäl rundtur i Amsterdam. Jag känner igen många platser, men när vi, mestadels till fots, rörde oss i stan ägde vi inte den information som filmen tillhandahåller. Det hade gjort stor skillnad. Nog läge att återvända.
Många hus är rivna och borta, mycket är efteråt. Och det framkallar en, vad ska jag säga, tung känsla. Kombinerat med tomhet. Även hat mot bödlarna, kanske ännu mer mot deras handgångna, mest mot dem som mot betalning tipsade bödlarna.
Innan filmen avslutas med en respektfull hyllning till judarna och deras religionsutövande, tas vi med ut på en tyst spårvagnstur på Amsterdams gator som jag inte skall förstöra genom att berätta alltför mycket om den.
Men den är mäktig, suggestiv. Öppen för tolkningar. Lämnas till åskådaren. Som efter fyra timmar sitter, ja vad? Förstelnad, kanske är ordet. Gripen, omskakad och berörd.
Se! På utmärkta Cineasterna. Gratis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar