Klart det slår högre att vara uppsaliensare än lundensare! Åtminstone om man tillhör den förra nobla kategorin av lärt fölk. Men det hindrar inte att jag varje år i SVT lyssnar till Lunds studentkör när våren sjungs in. Det har blivit mig en kär och omistlig tradition.
Skönt sjungs det så att gammelmansögonen numera tåras och hjärtat blir alldeles mjukt. Många gulnade mössor i kören. Men oklanderliga stämmor.
Förresten kvistade vi, min närstående och jag, ner till Lund i slutet av 80-talet, för att längtande efter förändring och bygga ett nytt liv tillsammans tror jag, höra om plats, som de sa i Sandviken, med en person jag kände på universitetet där.
Efter en besynnerlig tävling om "Årets lärare" på de ekonomiska högskoleutbildningarna. Inga problem. Jag kunde ha fått börja från en dag till nästa, undervisa ekonomstudenter. Om jag begränsade mig till att hålla på med siffror. Hyfsad lön. Jojo.
Men jag är ju organisationsteoretiker med ett pockande behov att ta ut tankesvängarna och fara i väg på ostyrd associations vingar, så det tog mig emot att tacka ja. Även om det var frestande.
Lite kan jag ångra mig, kanske inte så lite heller om sanningen skall fram, slätten [1] valdes bort, det öppna landskap jag älskar. Närheten till Danmark på andra sidan Sundet.
Åter i den lilla idylliska, vågar jag skriva sömniga, staden. För mig betecknar Lund till syvende och sist den härliga studenttid som en gång var. Romantiserar jag? So what. Spelar roll. Det handlar om ideal. Hur det borde vara. Kom inte och säg att det inte var bättre förr.
Det förflutnas skimrande nostalgidagar när Fritiof Nilsson Piraten och de andra glada gossarna ägnade sig åt överliggandets ädla konst.
Skrev på växlar åt varandra för att hålla sig ekonomiskt flytande, frekventerade flitigt stadens krogar, en tur till Köpenhamn med ångbåt då och då.
Nå, inte bara tjo och tjim. Carlshamns flaggpunch och cigarrer. Till universitetet sökte man sig för att bilda sig. Annat nu, med samtidens studenter som man får vara tacksam för om de kan läsa. Eller om man måste läsa högt för dem, som på dagis. Glöm bildning och tjocka böcker.
Jag vet att Roy Andersson, en av de försvinnande få gigantiska svenska filmregissörerna jämte Bo Widerberg, är bosatt i Lund. Sedan flera år. Det var visst en kostsam skilsmässa som gjorde att han tvingades göra sig av med huset på Östermalm. Som också innehöll inspelningsstudios.
Det skulle vara roligt att knacka på och växla några ord. Kanske utifrån Mads Mikkelsens befriande öppenhjärtiga uttalande om att anledningen till att svensk film är så dålig beror på den politiska korrekthetens förgiftande atmosfär. Han bekräftar det jag länge misstänkt.
Det kostar på att leka "humanitär stormakt".
Passerar AF-Borgen där Akademiska föreningen håller till. Medverkade i en debatt där, arrangerad av den legendariska, mytomspunna föreningen, hos vilken alla stora elefanter, svenska som internationella, dansat. Kan det ha varit 1999?
Lärde samtidigt känna medborgarlönsförespråkaren Kicki Bobacka, en av de klokaste kvinnor jag vet. Initiativtagare till Folkrörelsen för medborgarlön. Tummen upp för den och henne.
Kyligt i lundaluften. Småskvätter från himlen. Mot stationen och Pågatåget tillbaka till Malmö.
23,50 riksdaler för en enkel biljett mogen ungdom. Skåningarna vet, de. Ännu billigare om man paråker.
Som gjort för exkursioner i det vackra landskapet, med Österlen som kronan på verket. Och där Piraten ligger begravd i Ravlunda.
Jag säger som Siwan i den klämmiga låten: "Ingenting går upp mot gamla Skåne." Med betoning på gamla.
[1] Hyllat slätten och Ola Hansson i kulturtidskriften Opulens: https://www.opulens.se/litteratur/litterara-klassiker-ola-hansson-en-ordens-edvard-munch/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar