Utan återvändo? Sandelin om ett nytt Sverige

7 april 2008 publicerades en mot invandringspolitiken, inte mot invandrarna nota bene, kritisk debattartikel i DN. Upphovsman Gunnar Sandelin. Författaren till artikeln var en välrenommerad journalist, knuten såväl till SVT som TV4. 

I och med denna publicering började svårigheterna för hans del, både professionellt och privat. Jag undrar om han själv insåg att så skulle ske. 

Kanske trodde han att det var möjligt att på så noggrann empirisk grund som möjligt ställa kontroversiella samhällsproblem under debatt. 

Eller också hade han tröttnat på den uteblivna debatten, bestämt sig för att ta bladet från munnen, kosta vad det kosta vill. Professionell harakiri, frestande att skriva.

Sandelin svartlistades, i praktiken ålades han yrkesförbud. Inte kan man anställa en främlingsfientlig! 

Beröringsskräck opererade. Vänner vände honom ryggen, farligt för jobb och karriär att synas tillsammans med honom. Hur han klarade utsatthet och utfrysning förblir för mig en gåta. 

Sandelin bygger sitt skrivande på offentlig statistik som var och en som så önskar kan syna i sömmarna. (Material från SCB och Brå, även Migrationsverket.) 

”Man kan alltid ljuga med statistik”, fick jag först av allt lära mig i Upsala när jag smakade på ämnet. 

Och som Sandelin är noga med att påpeka, så föreligger det uppenbara svårigheter med den offentligt tillgängliga statistiken: tidsspann ändras, begreppsdefinitioner likaså. 

Den föreligger inte bara ”rätt upp och  ner”.  Han har därför använt sig av statistiskt kunniga för att framtaga och redovisa sina uppgifter.

Sandelin skrev sin DN-artikel i konsekvensneutral anda. 
Han tog inte ställning mot eller för någonting, eller någon. Han var inte framskickad av SD eller någon högerextrem aktör. 

Ändå blev det totalt fel. Kanske var det ”fel” fakta han åberopade. 

Kritiken mot honom har gått ut på att han är tendentiös, ensidigt förfäktar sin bild av verkligheten.

 
Nå, det blir upp till den som ifrågasätter att redovisa ”motfakta” som motsäger Sandelins perspektiv. Verklighetsbild ställs mot verklighetsbild. Vilken är ”sanningen”? 

Med mina ögon är  Sandlins siffror slående.

2015 började den stora invandringen till Sverige - under banér med texten ”refugees welcome”. Även ”flyktingkrisen” kallad. Och den måste av politikerna legitimeras inför undrande väljare, eftersom Sverige fram till dess inte präglats av en så omfattande invandring.

 
Och av en karaktär vi inte skådat tidigare. Det var inte som förr fråga om en arbetskraftsinvandring från oss i flera avseenden närliggande länder

.

Reinfeldt kanske ändå den ärligaste bland politiker med sitt ”öppna edra hjärtan”. (I valrörelsen 2014, som om han förebådade framtiden.)

Han lovade ju inte, till skillnad från de förhoppningsfulla, att invandrarna var en garant för framtida tillväxt och välstånd. 

Men han insåg och hoppades nog i smyg på de arbetsmarknadspolitiska implikationerna: lönedumpning, fackets försvagande. Någon humanist var han sannerligen inte.

Stefan Löfvens ”mitt Europa bygger inte murar” (på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2016) torde knappast kunna uppfattas som mer än ren och skär opportunism. 

Hans ”vi såg det inte komma” (i november 2019), om kriminalitetens häftiga uppblossande, synes mig helt förbluffande. 

Det finns de som menar att Löfvens famösa uttalanden skall ses i ljuset av att socialdemokratins traditionella väljare, arbetarna, går till SD. De nya väljarna finns bland invandrarna. 

Nå, hursomhelst, Sandelin såg ”det”, de växande problemen i spåren av en ihålig  migrationspolitik, komma! Inte bara han. Fram med stämpeln ”främlingsfientliga” på dessa. 

I stället för polemik och vederhäftig presentation av alternativa, enligt opponenterna mer ”sanningsenliga” verklighetsbilder, fördömanden och avfärdanden. 

Det var som om Sandlin inte behövde bemötas på ett sakligt sätt. Han skulle inte tas på allvar. Han var per definition inte trovärdig.

Nu är tongångarna annorlunda. Även bland socialdemokraterna, som med förre statsrådet Morgan Johansson i spetsen tidigare vägrade erkänna verklighetens primat. 

Problemen i spåren av den stora invandringen från utomeuropeiska länder, erkänns. Det talas allt oftare om att ”integrationen” inte har fungerat. 

Jag är osäker på hur en eftersträvad, ökad integration i så fall skall ske. Genom att som i Danmark riva ”ghetton”, den vägen stoppa parallellsamhällen? Kräva av strängt religiöst styrda migranter att de ovillkorligt måste följa svenska lagar och seder? 

"Inte försvara ”hederskulturer” och en kvinnosyn fjärran vår egen jämställda?

När jag läser Sandelins "Den stora omvandlingen. Sveriges förändrade demografi och dess effekter på brott" (Karneval 2024) bibringas jag känslan att de ändrade tongångarna, 

”paradigmskiftet”, kommer för sent. 

Vi är beyond the point of no return. Sverige har nu 2,1 miljoner utlandsfödda, den största gruppen har sitt ursprung i Mellanöstern. Därtill 700 000 andra generationens invandrare med två utlandsfödda föräldrar.

Jag kan inte förstå det som annat än att ett så litet land befolkningsmässigt som Sverige får svårt att inlemma så många invandrade, utan att det knakar i fogarna. 

Människor flyttar in med andra sedvänjor och traditioner, långt från våra. Om de nu skall integreras, ska vi kräva att de mer blir som vi? Ska vi kräva självförsörjning? Jag söker klargörande svar. Eller ska vi bara låta saker och ting ske, hoppas på det bästa?

Sverige har blivit ett annat och radikalt förändrat land, med grov kriminalitet och otrygghet. Så gott som varje dag rapporteras om nya skjutningar och sprängningar.

Enligt Brå:s undersökningar, som Sandelin refererar till, är de invandrade överrepresenterade i brottsstatistiken

.
Den sidmässigt sparsmakade boken är sprängfylld med siffror och tabeller. Den statistiskt fullfjädrade kan säkert med lupp upptäcka brister och svagheter. 

Men på det stora hela ges det starka skäl för att i sällskap med utländska bedömare inte längre framhålla vårt land som en förebild för andra länder, utan i stället varna för hur det kan gå om man beträder Sveriges väg.

Om man ändå lyssnat på Sandelin den gången 2008! Vad hände sedan egentligen? Eller: varför fick det hända? Var fanns de ansvariga politikerna?

Sandelin förtjänar en ordentlig diskussion. Inte en fortsatt exkludering. 

Texten publicerad även på lindelof.nu 2024-12-15