Tv-serien "Morden i Helsingør" var sannerligen ingen höjdare. Peter Mygind i huvudrollen som Dan Sommerdahl. (Enligt Google är denne figur, i de böcker som serien bygger på, en reklamman, jag förstår ingenting.) Ingen strålande prestation, snarare pinsam.
Bättre, framförallt roligare, var han som psykolog i "Badehotellet", när han gick självupptagne skådespelaren Weise på nerverna. Och i "Nikolaj og Julie", relationsdramatik på en vardaglig nivå. Som i verkliga livet.
Helsingørserien plågade jag mig igenom enkom för exteriörernas skull. Rena ögonfröjden, en bunt rörliga vykort att njuta av. Ljudet stängde jag av. Intrigen grep mig inte.
Jag älskar att strosa omkring i den lilla staden. Bott några gånger på hotell där. Föredrog ett hotell med utsikt mot Helsingborg på andra sidan vattnet.
Efter en kreditkortskapning aldrig mer. Jag nämner inget namn.
Till Helsingør tar man sig på tjugo minuter med färja från Helsingborg. Jag imponeras av de proffs som hinner dra i sig ett par gröna öl och en Gammeldansk på överfarten. Men de kanske turar.
Bästa vägen är trots allt den med tåg från Köpenhamn, Guldkusten passeras. Där skulle man bo, jojo. Men jag har inte flis så det räcker. Min "karriär" den lågavlönade statstjänarens. På det usel pension.
Louisiana passeras. Jag minns en gång när vi noterade Arne Ruth där inne på konstmuseet. En man jag aldrig har förstått mig på.
En annan gång Inger Støjberg i gränderna, många människor omgav henne. Rockstjärnestatus hos verklighetens rödvita folk. Sanningssägare. Straffades för det. Den offentliga lögnen om migrationen är seglivad. För många som har sin utkomst genom den.
Jag gör inget särskilt i Helsingør. Det räcker så bra med att "bara" knalla runt på gatorna och låta blicken stryka över alla hus med historia och tradition. Bland dem huset där H C Andersen gick i skola.
Hamlets slott har jag aldrig besökt. Men sett på tv när James Price och Mette Blomsterberg lagar käk i slottsköket. Sånt där krubb som endast de välbärgade kan unna sig.
Ett besök på Føtex är obligatoriskt. Den svenska kronan inget värd. 50-60 procent måste läggas på prislappen. För länge sedan rådde det paritet. Det var då, det. Nu är svensken den fattiga kusinen från skjutningarna och sprängningarnas sjunkande land.
Ändå kan jag inte låta bli den här gången heller, att bege mig ner till Malmö Central, sedan tåg och batteridrivna färjan Aurora för att nå pärlan vid vattnet. En av Sundsbussarna pinnar i väg, tar täten. Väcker minnen från förr.
Plånis protesterar mot utsvävningarna men det hindrar mig icke.
Foton: Överst Edwin Booth som Hamlet (Wikipedia), nedan hus i Helsingør.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar