Min framlidna storasyster fullkomligt älskade att läsa Richmal Cromptons pojkböcker, heter det förresten så kära litteraturvetare i Upsala, om busfröet Bill. Hon försökte få mig också att ge mig på de böckerna.
Som, om jag fattat det rätt, utspelade sig i det landsbygdens charmiga, te-drickande och cricketlirande England som man kan njuta av i svartvita, brittiska 50-talsfilmer.
Men hon lyckades aldrig riktigt övertyga sin envise lillebror, som truligt och lillgammalt satte en ära i att vara motvalls gentemot sin, som han uppfattade, beskäftiga och allvetande storasyster, om varför han skulle göra det.
För hans del var det Enid Blytons Fem-böcker som gällde som litteratur att sluka med hull och hår.
Hos Blyton mötte han Dick, Julian, Anne, George (döpt till Georgina) och hunden Timmy. Ständigt nya äventyr! Jag tror att alla ägde rum i det vackra Cornwall, där John Le Carré för övrigt bodde, åtminstone sina sista år. Förlåt den irrelevanta utvikningen.
Om jag förstod saken rätt så var Bill just ett busfrö. Och pojkstrecken av det oskyldigare slaget.
Sådant där som vuxna bara låtsas bli arga över. I värsta fall efterlystes, på den tiden när aga inte var förbjudet, en risbastu. Men då skulle det först mycket till.
Jag är, trist nog, så gammal att jag minns när fördömande uttryck var i svang i offentligheten såsom "bilburen ungdom", eller "ungdomar på glid", kanske som värst "ligister". En gång vresigt från min farsa över en som misskötte sig under i Verket: "rötägg".
Jo då, "problembarn" kunde också förekomma. I Alva Myrdals socialingenjörssverige. Det fick jag som tonåring skvallervis höra på omvägar, från ättlingar till mammas väninnor, att jag var.
Plötsligt minns jag en purung Stig Olin som raggare (bilburen ungdom) i en riktigt usel svensk långfilm. Titeln borta med vinden.
Att han plötsligt, helt oförklarligt och omotiverat, raskt försvann ut ur handlingen, om man nu kan tala om en sådan. Därefter säger jag "göra en Stig Olin" för dylika luckor som öppnar sig i en dramaturgi av vilket slag det än månde vara.
Lars, som min mamma sa, var en mycket välanpassad, vattenkammad gosse. Om han får säga det själv. Trots det ovan sagda om trulighet. Strikt hållen av sin stränga mor. Inga dumheter tillåtna.
De pojkstreck han spelade med i var lika oskyldiga som Bills. Palla äpplen. Gnida med kvarts mot fönsterrutor om hösten.
Busringa med kompisarna: "Är det Lööf på Agavägen? Ja? Ut och sopa då!" Snabbt på med luren. Kiknande av skratt. Mobiler fanns inte på den tiden. Det framgick således inte varifrån det ringdes, i detta fall en telefonkiosk på stan. Då hade vi ju inte vågat.
Apropå palla. Jag fick för mig att jag skulle leka kaxig, ta täten och upplysa de tuffa kompisarna från Bruket som min lärare Vennberg varnade min mamma för att jag umgicks med: "Jag vet var vi kan palla, grabbar!"
Nämligen hallon på Seegatan hos mormor och morfar. Vilka hallonens ägare var höll jag tyst om. Väl bland de täta, men inte från insyn skyddande, hallonbuskarna hördes från ett öppet fönster: "Kom upp, Lars, så får ni mjölk till hallonen!" Tablå.
Varför kom att jag att minnas detta, ta det till skrift? Jo, för att jag läser Gunnar Sandelins "Den stora omvandlingen". Där är det sannerligen inte fråga om några oskyldiga pojkstreck.
Invandrade ungdomar, av första eller andra generationen, som förnedringsrånar - ett nytt ord som klättrat in och fått fäste i den svenska språket - andra ungdomar. Gruppvåldtar på det mest bestialiska vis. Till och med lånar sig till att dödsskjuta eller spränga hus på uppdrag.
Kom upp så får ni mjölk till hallonen. Vad jag saknar det Sverige som en gång var - och som är definitivt borta. Är det, handen på hjärtat, att undra över?
Bild: Antikvariat.net
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar