Jag läser historikern Katja Hoyers omdiskuterade krönika "DDR bortom muren. Östtyskland 1949-1990" (2023). En inlaga som bärs av ambitionen, vilket också titeln indikerar, att ge en mer mångfacetterad bild av livet i DDR.
Bortom den vanligt förekommande fokuseringen på muren och den dominerande föreställningen om ett samhälle styrt av Stasi och övervakning av medborgarna, ett ofrihetens samhälle. Gestaltat i filmen "De andras liv". Med tumskruvar på regissörer och skådespelare.
Jag tycker i och för sig att Hoyer har en poäng när hon betonar östtyskarnas rätt till sin historia, alla dem som växte upp och präglades av åren bakom muren.
DDR har, ur detta perspektiv, inte bara "försvunnit" som i ett hål i marken, utan består som ett både kollektivt och individuellt minne.
Mig, som flitig berlinresenär genom åren, har det slagit att dissidenterna i DDR inte uppmärksammats särskilt mycket efter murens fall och återföreningen mellan de båda tyska staterna.
Biermann, Bahro, Fuchs, Havemann, Bohley och flera andra - som berövades sitt medborgarskap, fängslades eller ålades husarrest. Som om det vore ett oläkt sår som det är bäst att inte röra vid.
När de flesta anpassade sig och fann sig tillrätta riskerar de som inte gjorde det att väcka ett sovande, dåligt samvete. Eller så struntar man helt sonika i dem, de fick skylla sig själva, bråkstakarna.
Jag tycker mig höra en smått försmädlig ton när Hoyer nämner bland annat Biermann. Onödigt. Eller en underförstådd lojalitet mot ett samhällssystem som det fanns de som 1989-1990 trodde gick att rädda? Samma med Hoyer? Ett överlevande, mer demokratiskt DDR?
Först maten, sedan moralen. Bertolt Brechts ord från "Tolvskillingsoperan" återkommer hela tiden när jag läser. Hoyer menar att människorna ändå, på det stora hela, hade det ganska bra i DDR. Samma sak kunde ha sagts av Honecker eller någon annan av pamparna.
Ingen arbetslöshet, ingen penningstyrd bostadsmarknad, stor andel kvinnor i förvärvsarbete, dagisplatser, social trygghet.
Och därmed står man ut med ofriheten? Avsaknaden av medborgerliga fri- och rättigheter? Inofficiella medarbetare åt Stasi som innebär att man måste fråga sig i det vardagliga livet: vem kan jag lita på av dem som omger mig? Vad vågar jag säga utan att riskera råka illa ut?
Man har ju i alla fall mat på bordet.
Osökt leder tanken över till dagens Sverige. Samtidigt som jag skriver detta hör jag i tv att Tidöregeringen aviserar förslag vad gäller avlyssning av medborgarna, uppsättning av kameror och annat. Som jag bedömer det, kraftiga ingrepp i ofrihetsskapande riktning.
Men vad som än sker i en åtstramande, mer auktoritär anda, räknar jag inte med att det vaknar några större protester i folkdjupet.
Den som inte är skyldig, har inget att frukta från staten. Det kan man alltid intala sig. Och vi har ju i alla fall mat på bordet!
Även publicerad på lindelof.nu 2024-12-21
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar