Länge höll jag Norrköping framför Linköping. Det var den speciella atmosfären, så som den forna bruksungen uppfattade den, som fällde utslaget. Mer proletär än den "finare" i Linköping.
Eftersom min svärfar bodde i stan, fanns det god anledning för oss att besöka den. En gång gick vi på en fotbollsmatch i legendariska Parken. Korv med bröd i pausen. Klassiska, allsvenska lag. Peking mot Blåvitt.
Det var som att flyttas tillbaka till de schwungfulla tider när det fortfarande var roligt att gå på fotboll. Innan defensivspelet och 0-0-filosofin tagit över. Jag såg Gunnar Nordahl och "Bebben" framför mig.
Svärfar bodde på en av Promenaderna som di kallert i Norping, centralt läge med affärer och annat inom gångavstånd. Osäker på om det var samma Promenad som Lundell skrålade om. Bryr mig inte om att kontrollera det. Då kanske jag måste lyssna på Lundell igen. Avstår.
Svärfar var radikal och frisinnad. Bara en sådan sak som att utan att tveka knalla upp på konservativa Norrköpings Tidningar och tipsa ledarredaktion om svärsonen och hans böcker om medborgarlön! Med de senare i nypan.
Svärfarsan gick sannerligen inte av för hackor. Nu är han borta sedan länge, vilar i hans älskade Indalsälven genom vår försorg om hans aska.
Han är återbördad till det medelpadslandskap där han växte upp och kutade omkring som liten grabb. Cirkeln är sluten. Jag saknar honom.
Eftersom jag är gammelmorfar (kors i taket!), dotter, barnbarn och barnbarnsbarn (puh, vilket långt ord) reser jag numera gärna till Linköping.
Bor på anrika Stora Hotellet mitt i stan (byggnaden från 1852, mycken tradition sitter i väggarna), vid det medeltida marknadstorget, om sommaren belamrat med uteserveringar.
Ber alltid om ett rum högt upp, med utsikt mot torget och Domkyrkans tinnar och torn. Artigt från hotellet: "Vi får se vad vi kan göra." Det blir alltid som jag önskat. Omsorg om gästen!
Jag tycker om att på apostlahästarna ta mig runt i centrala stan, vars store son hette Tage Danielsson. Om sanningen skall fram, var Hasse av de båda kumpanerna min favorit.
Lindeman, med sina dissociativa (ett utmärkande drag hos alla kreativa människor), inte associativa, monologer. Gränslösa bara förnamnet. Hasse kunde hamna vart som helst. Med urspårandet som anti-metod. Från uppslaget, som han gavs av Tage, till kaos. Underbart.
Mer absurt än roligt, om man säger så. Tage kan inte hålla sig särskilt länge när Hasse drar på, brister ut i skratt. Hasse skrattar gott och hjärtligt åt sig själv. Återkommande nyckelrepliker "alla fall", eller "nu kan jag inte hitta på något mer, ajjö!"
Finns på YouTube. När jag lyssnar, som jag ofta gör, kiknar jag av skratt. Alltid helt galet, oförutsägbart. Som Jan Myrdal skrev en gång: En sådan som Hasse Alfredson föds det bara en av varje århundrade. Kan bara tillägga: och inte går det att klona en sådan sprakfåle.
Linköping tycks mig väl passa en existensens flanör och exkursivt lagde figur som undertecknad. Att långsamt med öppet sinne strosa, utan något bestämt mål.
Jo, förresten, gärna söka upp det trivsamma stadsbiblioteket med dess fladdermusfåtöljer och panoramafönster att kika ut genom.
Eller till den fridsamma Domkyrkan för en stunds kontemplation, tända ljus för de döda som hela tiden förökar sig utan att jag kan hejda det, memento mori, livet är inte oändligt.
Men den där sardinburken jag måste ta från Gefle till Linköping? Trångt och djävligt, förlåt svordomen. Man sitter i knäet på varann. Även i första klass. Hur sitta och skriva när man har grannens näsa i skärmen?
Vad tänkte SJ på? Vi infödingar är ju storväxta, inga midgets. Ekonomin, förstås. Kosingen först som sist.
Ingen omsorg om resenären. Bara att knö ihop sig och försöka se glad ut. Det är ju snart jul, för böveln!
Foto: Överst (c) DigitaltMuseum, nedan utsikt från skriftställarens hotellfönster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar