Nästa jul drar det gamla rödskägget till Havanna!

Sent om aftonen när detta nedtecknas. Samtidigt som jag snaskar Anthon Berg. Finns inget bättre gotta. Julafton, detta onådens år 2024. Nyss avslutat en julkonsert från Eslövs kyrka i TV4. Reagerade på att det från och till sjöngs på engelska i skånska Eslöv av alla ställen. 

En lokal, utgår och hoppas jag ifrån, kör klingade väldigt samstämt och bra. Om än några som kikade för ofta i partituret efter text. De fyra göteborgsgossarna i Arvingarna, medverkande i samma konsert, kunde jag dock varit utan. Liksom "Kvinnaböske" som avslutning.

Operasångerskan Malena Ernman bred och uppsvullen, svår att känna igen, cortison? Studsar till, är det verkligen Gretas mossa? Ovanligt nedtonad och tillbakadragen. Allvarligt sjuk? Hoppas inte.

Middag röd kaviar på toast. Nog med julmat. Efter Bröderna Prices storslagna på Tivoli i København. Knäpptyst i huset. Och utanför. Men så upptäcker jag en långtradare som parkerat utanför kvartersrestaurangen. Ljusen påslagna. 

Det var länge sedan någon dylik stannade till. Då på Gevalias område, innanför stängsel. 

Jag undrar om han planerar att sova över i fordonet. Kanske knatar jag upp i natt och kikar. Den kapitalistiska hänsynslöshetens gigekonomi utanför mitt fönster. Chauffören, skulle inte förvåna mig från Östeuropa, borde förstås vara hemma hos sin familj. 

Inte övernatta i Gefle. I en förarhytt. Ovärdigt.

Inte skrämmer mig ensamheten. Men nog har det varit en trist julafton. Glad för hälsningar från Lars Inge i Oslo och andra kära vänner som inte glömmer mig. Oslo måste jag, för övrigt, bara återse igen. 

Det blev för få dagar under premiärturen till en stad som förtjänar botanisering. I spåren av hjemmefronten och det modiga motståndet mot nazisterna.

Det framgår av SVT att Betlehems kyrka stängts av för besökare denna jul. Antar att det beror på Israels ambition att utplåna det palestinska. Minns ett besök i samma kyrka under en av mina vistelser som gästföreläsare vid Birzeit University på Västbanken. 

Först till flyktinglägret i Betlehem. Väggarna med alla unga martyrer som avrättats av Israel.

Jag kommer aldrig att kunna skaka av mig mina upplevelser från Västbanken. Att inifrån bevittna hur en ockuperande makt beter sig. Mot vanliga människor, inga terrorister. Tänker ofta på mina vänner på Västbanken. Förstår inte hur de klarar det.  

Leva som vanligt i närvaro av check points och soldater. Leva "som om".  Åka till jobbet. Fira födelsedagar. Gå på restaurang. Skratta och vara glad.

Nå, om det etno-nationella Israel, Göran Rosenberg skrivit bra om detta, får hållas med sina etniskt rensande ambitioner är det snart slut på det palestinska. Och "som om"-livet. Världssamfundet blundar, låter Israel utplåna i fred.

Daniel Pedersens bok "Natt och aska", om förintelselitteraturen, släpper mig inte ur sitt grepp. Ännu mindre lägerfången Primo Levis fråga "är detta en människa?". Är ockupanten verkligen en människa? När förtjänar överhuvudtaget en människa att kallas människa? 

Omöjlig undran. Men gnager.

För övrigt minns jag under en Malmövistelse att vi fick för oss att med hjälp av Pågatåget, utmärkta kollektiva förbindelser i Skåne till rimligt pris, icke minst om man paråker, ta oss till Eslöv. Inspirerade av Östen "med rösten" Warnerbrings fyndiga "Femton minuter till Eslöv". 

Inte ens femton minuter, tror jag, stod vi, hursomhaver, ut i ett dötråkigt Eslöv. Sedan raskt tillbaka till Skånemetropolen och storstadens ljus.

Jag har fattat ett beslut! Om någon är intresserad. Nästa jul, om gubbskrället lever, tyvärr måste dylika reservationer inflikas, blir det Havanna. Min andra resa dit. Revolutionären Ekstrand lever. Men först dyka ned i en redan kvidande pensionärspluska.